Konrad Bayer
Från Rilpedia
Konrad Bayer, född 1932, död genom självmord 1964, var en österrikisk diktare.
I mitten av 1950-talet formerades i Wien en grupp av outsiders - konstnärer, litteratörer, jazzmusiker och allmänt lösa existenser - kring skriftställaren och levnadskonstnären Hans Carl Artmann. Denne närde ett magnifikt förakt för konstnärlig och litterär produktion som isolerad verksamhet. För honom gällde det att förvandla livet, inte blott livet "i stort" utan det dagliga livet, till poesi ("Den poetiska akten är i sig meningslös", hette det högst betecknande i ett manifest). Det är lätt att dra linjerna bakåt - till surrealism, till Dadaism till Lautréamont, till Villon ... Gruppen kring Artmann (sedermera den så kallade Wien-gruppen) utkristalliserades. Den kom så småningom att, förutom Artmann själv, bestå av Konrad Bayer, Gerhard Rühm, Oswald Wiener och Friedrich Achleitner. Gruppkänslan var stor, man ställde till med spektakel på gatorna och i skumma källarhålor, man satte upp pjäser och skrev texter tillsammans, man umgicks så intensivt, och tydligen med så stora anspråk på det gemensamma umgänget, att gränsen mellan gruppens liv och dess olika medlemmars med tiden vart flytande. Man ägnade sig åt en praktisk kritik av konstnären som en av det söndrade och söndrande kapitlistiska samhällets många specialister (på personliga upplevelser och dessas uttryck, nämligen) med en hänsynslöshet som egentligen endast kan jämföras med en verksamhet som ungefär samtidigt bedrevs i Paris av den lettristiska utbrytning, där Guy Debord spelade Artmanns roll.
Till skillnad från fransmännen som kom att vidareutveckla sin kritik av existensvillkoren genom Situationistiska Internationalen förmådde Wien-gruppen aldrig att spränga de litterära gränserna. Besvärjelserna blev till rikoschetter, Artmann smått berömd som en tokig jävel och de övriga en aning trötta på att ständigt vara hänvisade till varann. Gruppen upplöstes i skarven mellan 50- och 60-tal.
I efterhand framstår just Bayer som gruppens mest konsekvente och oförsonlige medlem. Hans egen litterära produktion tog mer eller mindre sin början i och med att Wien-gruppen gick under. Den är otänkbar utan just denna direkta och dubbla upplevelse av gemenskap och isolering, av kommunikationens möjlighet och oeftergivliga upplösning. Det är betecknande att Bayer "debuterar" (inom Wien-gruppen hade han redan dessförinnan utmärkt sig genom sina allt annat än publikfriande pjäser) med samproduktionen Starker Tabak (1962, tillsammans med Oswald Wiener). Året därpå kom "diktsamlingen" Der Stein der Weisen, som Bayer själv uttryckligen betraktade som en livstraktat. Han ger där direkt uttryck för en grundsyn som genomsyrar allt han skrev: människorna lever isolerade från varann, når varann bara tillfälligt och har sin enda egentliga gemenskap i språket. Löjligt nog har det litterära etablissemanget anklagat Bayers texter för grymhet och kärlekslöshet ("Magistern, Konrad är stygg!"), när de i själva verket är grundläggande sonderingar av existensvillkoren, beskrivningar av våra förhållanden till tillvarons viktigaste kategorier.
Bayers hela livsverk var negerande. Hans texter upprepar åter och åter igen att så här går det inte att leva. De formar sig till beskrivningar och besvärjelser av den leda och tomhet som har bränt sitt bomärke djupt in i den moderna människans själ och kött. Om försöken att trasa sönder denna tättspunna väv, denna hinna som av plexiglas, som bara finns där mellan människa och människa, mellan människa och omgivning, handlar till stor del hans båda renodlade prosaverk Der Kopf Vitus Berings (utgiven 1965) och Der sechste Sinn (utgiven 1966), vilka båda framför allt lever mellan raderna, andas i den smala och isolerande luftström som tränger sig mellan människan och det som omger henne. Jag sträcker ut min hand, så full av ömhet och sinnlig värme, för att ge liv åt tingen: handen dör. När ord och meningar i Bayers texter klingar ohört mot varann är det inte i första hand fråga om en speciell montageteknik, språkliga experiment. Det är människornas belägenhet som speglas i språket.
Kroppen Konrad själv, det som var medvetande och vilja i den, tog i oktober 1964 ett självmant språng bort från allt detta. Lungorna gavs gas att äta när nu luften inte dög att andas. På svenska finns han tolkad av Ingemar Johansson (författare).
