Kongruensböjning
Från Rilpedia
Kongruensböjning innebär att ord av vissa ordklasser varierar i form beroende på grammatiska eller semantiska egenskaper hos andra ord, huvudord, till vilka de är kopplade. Då uppstår kongruens.
Adjektiviska ord (adjektiv, particip, possessiva pronomen samt vissa räkneord) och artiklar kongruensböjs ofta efter egenskaper som genus, klass, numerus, kasus och bestämdhet hos de substantiv eller pronomen som de beskriver eller preciserar. Kongruens hos adjektiv är vanligast i språk där adjektiviska ord i attributställning placeras efter huvudordet (och kongruenskategoriernas affix är suffix).
Finita verbformer kongruensböjs i många språk efter satsens subjekt eller, mer sällan, dess objekt. Sådan verbkongruens saknas i modern svenska, men finns kvar i vissa genuina folkmål i bland annat Dalarna.
Svenska
På modern svenska kongruensböjs attributiva adjektiv efter substantiviska ords genus (en lång arm - ett långt ben), numerus (långa armar) och bestämdhet (den långa armen) , samt, i vissa fall och numera frivilligt, efter semantiskt kön (den långa flickan - den långe pojken). Predikativa adjektiv saknar kongruensböjning för bestämdhet och semantiskt kön (En pojke är lång - Pojken är lång). Även artiklar, adjektiviska pronomen (min, någon, denna med flera) samt vissa räkneord (en, första och andra) kongruensböjs enligt en eller flera av de uppräknade egenskaperna. Kongruensböjningen låter egenskaper hos huvudordet, eller dess referent, följas åt genom hela nominalfrasen.
