Jomo Kenyatta
Från Rilpedia
Jomo Kenyatta (nom de guerre för Johnstone Kamau wa Ngengi med betydelsen "Kenyas flammande spjut"), född 20 oktober 1889 (1891 användes dock officiellt under hans regeringstid) i Ichaweri, Gatundu, Brittiska Östafrika (i nuv. Kenya), död 22 augusti 1978 i Mombasa, var en kenyansk politiker; premiärminister 1963-1964, president 1964-1978.
Kenyatta var ledare för Kenyas afrikanska nationella union (KANU) som bildades 1944 och som ledde Kenya till självständighet. Han betraktas som Kenyas landsfader.
Biografi
Efter missionsskola, engagerade sig Kenyatta i kikuyernas nationalistiska rörelse Kikuyu Central Association (KCA), där han 1927 blev generalsekreterare. I den egenskapen reste han till Europa för att väcka omvärldens uppmärksamhet på kikuyernas självständighetsanspråk från Storbritannien, och stannade på den kontinenten i 16 år. Tiden i Europa tillbringade han delvis genom att studera vid Cominterns ekonomiskola i Moskva, vid University College London och vid London School of Economics, och under den tiden tillkom hans etnografiska bok Facing Mount Kenya, den första i sitt slag skriven av en afrikan.
Återkommen till Kenya 1946 lämnade han kikuyernas kamp för en allkenyansk nationalistisk rörelse, Kenya African Union (KAU), vars ledare han blev och i vars roll han blev mycket berömd i hemlandet. Det var i den rollen, som organisatör och talare, han fick tillnamnet "Det flammande spjutet", vilket inspirerade till det namn han antog, Kenyatta. När den brittiska regeringen avvisade KAU:s krav på att överlåta jord till afrikaner och förbättrade möjligheter för landets ursprungsinvånare, bildade KAU en underjordisk och militant rörelse, Mau-Mau-rörelsen. Mau-Mau inledde ett gerillakrig mot det vita styret; 1952 besvarades deras kamp genom att undantagstillstånd utlystes och 200 framträdande nationalister greps, misstänkta för att vara medlemmar av gerillan, bland andra Kenyatta. Han åtalades för medverkan i Mau-Maus aktiviteter och anklagades informellt för att vara Moskvas förlängda arm i Kenya, och han dömdes mot sitt nekande till sju års straffarbete. När han släpptes 1959 landsförvisades han till norra Kenya.
KAU splittrades i två fraktioner, Kenya African National Union (KANU) och Kenya African Democratic Union (KADU). Vid valet 1961 vann KANU, och genom starka protester från de båda partierna lyftes landsförvisningen av Kenyatta samma år. Två år senare förklarades Kenya självständigt som monarki, och Kenyatta blev landets första premiärminister. När republik infördes 1965 blev han landets president, vilket han var till sin död 1978.
Kenyatta var västligt sinnad utrikespolitiskt, trots sitt band till Sovjetunionen, och inrikes förde han en marknadsliberal politik. Några strukturella ekonomiska förändringar skedde inte under Kenyatta, utan han blev själv landets rikaste jordägare, och den vita överklassen ersattes av en svart. Korruption och nepotism var utpräglade drag under hans styre (den så kallade "Kiambumaffian"), liksom förtryck och mord på politiska motståndare. Trots detta betraktades Kenyatta som en enande landsfader av kenyanerna, kallad mzee (swahili för ’ålderman’) och motståndet mot hans autokrati var ringa till omfattningen.
Tillsammans med Kwame Nkrumah bildade han Panafrikanska federationen 1946.
Kenyatta efterträddes som president av Daniel arap Moi.
Källor
- Bengt Jonsson, Det flammande spjutet en afrikansk självhärskare, Anno 78, Malmö och Stockholm, 1978, s. 199 f
- Kenya Factbook, 15th edition, 1997-1998
Externa länkar
| Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren |
Kenyas president 1964–1978 |
Efterträdare: Daniel arap Moi |
