Julia Kinberg
Från Rilpedia
Julia Kinberg (från 1917 Julia von Sneidern), född Rosenbaum 1 april 1874 i Haparanda, död 17 juni 1945, var en svensk läkare, gift 1900-15 med Olof Kinberg, 1917 med landshövding Axel Wilhelm Teodor von Sneidern, Vänersborg.
Kinberg blev i Uppsala medicine kandidat 1898 och medicine licentiat 1907. Åren 1904-05 var hon amanuens vid Uppsala universitets medicinska och pediatriska poliklinik, därefter praktiserande läkare i Stockholm och skolläkare i Brännkyrka folkskolor från 1912. Tidvis var hon även förordnad som biträdande läkare och underläkare vid Stockholms stads sinnessjukhus, Långbro.
Julia var under sin studenttid aktiv i Uppsala kvinnliga studentförening, där hon var ordförande 1905. Hon umgicks i radikala kretsar, tillsammans med Andrea Andreen, Ada Nilsson, Frida Steenhoff, Marika Stiernstedt, Anna Whitlock, Elin Wägner m.fl. I mars 1914 tog hon tillsammans med Ada Nilsson initiativ till bildandet av Frisinnade kvinnor i mars 1914, där hon blev den förste sekreteraren. Hon medverkade också i redaktionen för tidningen Tidevarvet. Hon var även vice ordförande i Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå i Brännkyrka 1912-13 och vice ordförande i föreningen Brännkyrka Mjölkdroppe 1914.
Vid sidan av sin verksamhet som skolläkare var hon även sexualupplysare. I boken Handledning i sexuell undervisning och uppfostran från 1909 (nya upplagor 1910 och 1924), vilken fick ett positivt mottagande i Läkartidningen, hävdade Julia Kinberg och Alma Sundqvist att den sexuella hygienen endast är en underavdelning till den allmänna hygienen. De varnar också för alkoholen som de anser ökar risken för spridningen av könssjukdomar. Onanin är en ovana som bör undvikas, även om denna enligt dem inte är lika skadlig som det tidigare ansetts. De förespråkar rashygien för att förbättra människomaterialet. Hon skrev senare även boken Sexuell etik (1931).
Hon ansåg att prostitutionen tillhörde sexuallivets onormala former och var en bestialisk drifttillfredsställelse ovärdigt män. Hon undertecknade 1910 tillsammans med bl.a. Ada Nilsson och Karolina Widerström en protestskrivelse mot den planerade preventivlagen. Hon var också starkt kritisk mot förslaget till ny vanartslag, som hon menade missgynnade kvinnorna.
