Från Rilpedia

Jonas Meldercreutz, född 22 april 1715 i Uppsala, död 21 maj 1785 i Frebbenby på Åland, var en svensk matematiker.

Meldercreutz, som var son till domprosten i Uppsala Laurentius Molin och adlades, jämte sina syskon, 1719 för faderns förtjänster, åtföljde 1736 de franska astronomerna vid gradmätningen i Lappland, blev löjtnant vid Fortifikationen 1742 och kapten 1746 samt utnämndes till professor i matematik i Uppsala 1751, från vilken befattning han 1772 erhöll avsked med bibehållande av lönen. Han sysselsatte sig sedan med skötande av sina många egendomar, av vilka en (Meldersteins bruk) var belägen i Norrbottens län och ett par i Finland. Han var sedan 1739 ledamot av Vetenskapsakademien.

Resultaten av hans vetenskapliga författarverksamhet är nedlagda dels i några uppsatser i Vetenskapsakademiens handlingar, dels i 16 disputationer, för vilka han presiderat. De förra utgörs av bland annat ett par små uppsatser om mätning av avstånd genom ljudsignaler och om formen på öppningen hos en sprungen mina. Disputationerna behandlar flera olika matematiska frågor. Bland dem kan nämnas Descriptio curvarum geometricarum per puncta data (1754) och De summatione seriei reciprocæ e quadratis numerorum naturalium (1755), vilka, utan att innehålla något originellt, likväl vittnar om, att Meldercreutz (förutsatt att han verkligen var författaren) tagit kännedom om den samtida hithörande utländska litteraturen.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Meldercreutz, Jonas, 1904–1926 ^(Not).