Från Rilpedia

Janitsjarerna (Yeniçeri, vilket betyder "ny trupp" på turkiska) var elitsoldaterna i Osmanska rikets armé. Janitsjarerna bildades under Orhans regering (1326-60) i stället för en av denne bildad äldre infanteristyrka. De utgjorde kärnan i armén och satte skräck i de kristna riddarna från bland annat Ungern genom sin kallblodiga skicklighet i strid som de fick genom att ägna hela sitt liv åt strid och träning. För att truppen skulle bli ett blint verktyg i sultanens hand och inte med några band vara fäst vid samhället, rekryterades det länge endast småbarn, som rövades bort från kristna områden för att uppfostras för krigaryrket och islam. Men även turkar tränades till janistjarer, eftersom de tillgodogav bättre prestanda. Systemet kallades devschirme.

Kårens officerare och underofficerare bar benämningar efter kökssysslor (så förde till exempel dess ağa, eller ledare, titeln schorbadji-baschi, "förste sopputdelare"), och fältkitteln (kasan) hade samma betydelse som fanan för andra trupper. Janitsjarernas antal ökade för varje århundrade: den effektiva styrkan har uppgivits till 13 600 man 1574, 45 000 år 1595, 54 900 år 1678, 81 000 år 1727 och 110 000 år 1805. Under 1600-talets senare del övergavs det gamla rekryteringssättet, och luckorna fylldes med janitsjarernas barn och släktingar; slutligen antogs till janitsjarer allt slags folk utom färgade. De var fördelade i 196 bataljoner (orta), samt särskilda avdelningar av rekryter (adjemi oglan); hela kåren kallades odjak. Varje orta hade sin oda (kasern). Bågen var i början det viktigaste vapnet men senare kom beväpningen att bestå av ett långt gevär, pistol, kniv och en kort sabel. De hade alltid stora orkestrar med sig på slagfält och på väg till strider. Orkestern spelade kraftfull, högljudd, militärisk musik (mycket hårda trumtakter och blåshorn) för att komma i extas och skrämma fienden. Janisjarerna lade grunden till den moderna marschmusiken.

I början utmärkte sig janitsjarerna genom sträng disciplin, men med tiden slappades tukten. Redan Osman II försökte upplösa kåren, men försöket kostade honom livet (1622), och flera andra sultaner störtades av janitsjarerna. De sög ut landet, blev ett orosmoment och visade feghet på slagfältet; deras militäriska organisation blev föråldrad och oduglig.

Mahmud II (1808-1839) lyckades dock upplösa janitsjarerna i vad som kom att kallas "den lyckliga händelsen". Ett reorganisationsförslag, enligt vilket bland annat europeisk exercis infördes, medförde att janitsjarerna satte sig till motvärn (16 juni 1826). Sultanen lyckades med trogna trupper och kanoner nedgöra och i kasernerna i Istanbul innebränna en stor del av dem. Kåren förklarades upplöst 17 juni, och försök till motstånd av janitsjarerna i provinserna kvävdes. Antalet dödade har uppskattats till 15 000 och antalet förvisade till mer än 20 000.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).