Jakt (segelfartyg)
Från Rilpedia
- För motorjakter, se motoryacht.
Jakt, S/Y, (från holländska jachtschip) enligt äldre Ugglan "ett enmastat handelsfartyg på 20 à 70 (i medeltal 37) tons dräktighet och 1½ à 3 m. djupgående med last." Ordet används också om stora nöjesbåtar.
Namnet kommer från en rätt liten typ av segelfartyg som var vanlig i Holland på deras grunda fjärdar, och kan antas härröra från verbet jaga i betydelsen fara fort fram. (Man kan jämföra med benämningen på fartygstypen jagare, som inget har gemensamt med jakter, men semantiskt har samma ursprung).
I Östersjön vet man att benämningen använts åtminstone sedan 1700-talet (Till exempel från C.M. Bellmans Stolta stad: "Bland jakter och skutor spanjefararn står") På 1800-talet och i början av 1900-talet var jakten ett mycket vanligt fartyg i bondeseglationen och bar här en rigg med en mast som förde ett gaffelstorsegel och ett litet toppsegel samt två eller tre stagsegel framför masten, delvis från ett långt bogspröt. De äldsta kunde ha ett litet råsegel ännu uppe vid salningen. NF uppger att den skiljer sig från slupen med att den inte har en förlängningsspira i masttoppen. Riggen var förhållandevis lättarbetad och fartyget kunde vanligen manövreras av bara två man. Dessutom var de goda och snabba seglare och följsamma i manövrerna. I medlet av 1900-talet byggde många av dem om riggen till skonertrigg, med två master. Möjligen kändes fartyget vekt med den väldiga segelytan, och man strävade till ett stabilare fartyg utan att pruta på snabbheten. Några enstaka exemplar finns kvar ännu i dag, och några repliker har byggts relativt nyligen.
Jakter för nöjessegling
När den första människan kan tänkas ha seglat för enbart sitt nöjes skull, förlorar sig i historiens töcken, men det har med största sannolikhet inträffat så fort en människa med kunskap att segla, har haft tillräckligt fritid för att också kunna göra det utöver sitt omedelbara näringsfång. Man känner också till att många av antikens furstar höll sig med privata fartyg.
En av de tidigaste dokumenterade nöjesseglarna var Karl II av England, som berättas ha tagit med sig en jacht från en resa till Holland. Peter den Store av Ryssland lär enligt sägen också ha funnit nöje i att segla med sin slup. Under Viktorianska eran i Storbritannien uppstod en överklass som hade råd och tid att ägna sig åt allehanda sport, och det blev rentav fashionabelt. Kring Drottning Victorias sommarresidens på Isle of Wight växte fram vad man brukar betrakta som Yachtingens vagga då den kungliga familjen och hovet började segla ikapp kring Cowes och Newport. Redan 1815 hade världens troligen första båtklubb, The Yacht Club blivit grundad i London, och i och med att kung Georg IV anslöt sig blev den The Royal Yacht Club. 1833 arrangerade den en regatta i Cowes, som senare blev årligen återkommande, och inrättade sitt klubbhus i Cowes Castle. Sedan dess har den hetat Royal Yacht Squadron och är en av de mest exklusiva båtklubbarna i världen.
Från slutet av 1800-talet höll sig de flesta kungahusen i Europa med någon form av påkostad båt, ofta även motoriserade eller ångdrivna, och man började tala om 'lustjakter, eller lyxjakter. Förmögna industrimagnater och adelsfamiljer följde snart efter, och i dag kan man på marinorna kring Medelhavet se väldiga flytande lyxvillor.
Internationellt används begreppet yacht (jå:t) för det mesta som flyter och är avsett för rekreation, skiljande mellan sailing yachts (segelbåtar) och power yachts (motorbåtar), men på svenska talar man numera sällan om jakt, annat än då det uttryckligen är fråga om påtagligt stora och påkostade flytetyg, alltså lyxjakter. Beteckningen s/y, "sailing yacht", används ofta för vanliga segelbåtar också i svensk text.
