Från Rilpedia

Irak styrdes innan Saddam Husseins fall 2003 officiellt av Baathpartiet genom ett niomannaråd (RCC – Revolutionary Command Council) som utövade sin makt genom att utfärda dekret. Rådets ordförande (statschef och högste befälhavare för krigsmakten) valdes med tvåtredjedels majoritet i rådet. Detta råd valde ett ministerråd som hade verkställande och i några fall lagstiftande befogenheter. De flesta västerländska observatörer betraktade dock Irak som en diktatur där Saddam i praktiken innehade all makt och inte kunde ställas till svars inför någon. Vicepresidenten hette Taha Yassin Ramadan.

Irak hade ett nationellt parlament som valdes vart fjärde år. Parlamentet hade 250 medlemmar, varav 220 valdes i allmänna val och trettio tillsattes av presidenten som representerade de tre nordliga provinserna. Parlamentet valdes sista gången i mars 2000. Irak är uppdelat i 18 provinser som var och en under Saddams regim hade en guvernör med omfattande verkställande befogenheter.

Iraks juridiska system var baserat på den franska modellen som introducerades under det Ottomanska väldet. Det har tre sorters lägre rättsliga instanser (lower courts) – den medborgerliga, den religiösa, och den speciella som behandlade fall som berörde den nationella säkerheten (i vidaste bemärkelse).

Baathpartiet kontrollerade regeringen och var det enda tillåtna partiet på de territorier som regimen kontrollerade. I de sista valen tilläts endast de kandidater som godkänts av Baathpartiet, vilket bl.a. ledde till att Uday Hussein valdes till nationalförsamlingen med 99.99% av rösterna. I de norra kurdiska territorierna som inte regimen i Bagdad kontrollerade fanns till exempel Partî Demokratî Kurdistan som styrs av Masoud Barzani och Kurdistans patriotiska union som styrs av Jalal Talabani och båda dessa partier kontrollerade var sitt område och tillät politisk opposition och val som internationella observatörer kallat ”i stort sett rättvisa”.

Massförgiftningen i Irak 1971-1972

Efter två år av torka och tomma spannmålslager var de irakiska myndigheterna till slut tvungna att importera säd från utlandet för att förhindra en hungerkatastrof. Man bestämde sig för att köpa in 73 000 ton Mexipak, en högproduktiv vetesort från Mexiko, och 22 000 ton korn från USA. För att motverka växtsjukdomar var säden behandlad med metylkvicksilver, och därmed dödligt giftig för människor och djur att svälja. Avsikten var att distribuera ut säden till jordbrukarna så de kunde så den, men trots dödskallar och varningstexter (på spanska) valde många att baka bröd av den istället. Inom några veckor visade sig följderna. Människor kräktes och kollapsade. Vid årsskiftet 71-72 var sjukhusen överfulla med förgiftade patienter.

Efter att det några veckor senare uppdagats att bönder hade utfodrat sina djur med det förgiftade kornet valde regeringen att stänga landets alla slakthus.

Enligt officiella siffror i Irak dog 459 personer i massförgiftningen medan utomstående experter uppskattade antalet döda till 6000 och kanske 100 000 skadade.

Källor

• Världens största katastrofer av Nigel Blundell och Roger Boar (ISBN 91-7792-221-2)