Inuitisk mytologi

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Den inuitiska mytologin har många likheter med religionerna i andra polära områden som den nordliga ryska mytologin, sibirisk mytologi, finsk mytologi och nordisk mytologi. Grunderna i religionen är shamanismen och att alla ting och väsen uppfattas som besjälade. Tron är ovanligt homogen för hela området särskilt vad det gäller andevandringen.

Inuitisk mytologi är olik den vanliga föreställningen om vad vad en mytologi innebär. Till skillnad från till exempel den grekiska mytologin har människor trott på den utan avbrott in i vår tid.

Innehåll

Anirniit

Inuiterna tror att alla väsen och ting har en form av själ eller ande[1] (på inuktitut anirniq-andedräkt; plural Anirniit[2]. Alla tings anirniq, namn och karaktärsdrag ingår i en evig vandring och återfödelse. Tron på andeväsen omfattar också djuren och föremål[1]. Andarna måste respekteras och fruktas och årstidernas växlingar, fruktsamhet, hälsa och elementens vrede eller godhet bestäms av andevärlden. Eftersom bara lite otur kunde utrota hela byn i det hårda klimatet gjordes mycket för att försvara sig mot de onda andarna. Ett nedlagt bytesdjurs ande kunde hämnas på jägaren om den inte visade den rätta respekten och det fanns olika ritualer för hur man skulle visa den respekten. Det var vanligt att jägaren bad det nedlagda bytet om ursäkt för att undvika andens hämnd. I visa områden ansågs det möjligt att om jägaren omedelbart efter nedläggandet kastar djurets urinblåsa till havet kan djuret ge sig till jägaren igen. Djuret anses inte tas av jägaren utan anses ge sig till jägaren. [3]

Huvudansvaret för förbindelsen mellan samhället och andevärlden var shamanen (inuktitut angakoq[4]) som kunde vara både en man och en kvinna[5]. Shamanens uppgift låg i att genom sin kontakt med andevärlden bland annat bota sjuka och försöka blidka andarnas vrede. För att blidka andarna fanns det åtskilliga regler och tabun. Shamanens metod att bota de sjuka gick ut på att ta reda på varför anden var förolämpad; den sjuka kanske hade brutit mot något av sina personliga tabun eller något annat tabu. Shamanen går igenom alla tänkbara överträdelser medan alla människor vädjar högljutt till andarna om tillfrisknandet. Genom att slå på en speciell trumma med rituell dramatik kunde shamanen ingå i ett transtillstånd där den kunde kommunicera med andarna och förstå vad andarna krävde att människorna skulle göra.

Skapelsen

Inuiternas mytologi innehåller ingen allmän skapargestalt, men hos Alaskas inuiter är Fader Korp liksom hos många angränsande folkgrupper en centralgestalt.

Korpen har sin boning i himmelen och har efter den första tiden av skapelse inte särskilt mycket makt. Korpen kom ned från himmelen under ”den första tiden” och skapade först torra land. Sedan skapade Korpen olika arter av djur och växter. Mannen kom till från en fröskida på en klätterväxt som Korpen hade skapat. Från denna klätterväxt kom sedan flera män. Sist skapade Korpen kvinnan som en följeslagare till mannen. Sedan tog korpen mänsklig gestalt och lärde människan hur de skulle klara sig. [3]

Gudar

Inuiterna hade helt enkelt inga gudar, men det finns väsen som ibland utanför inuitkulturen kallas för gudar. Det fanns dock andar som hade stor makt över vissa viktiga områden i inuiternas liv. De flesta av dessa viktiga andar uppfattades som i grunden goda, även om särskilt havets ande ändå ansågs som hotfull. Andarna måste dock blidkas på precis samma sätt som alla andra andar.

En av de allra viktigaste andarna hos de kanadensiska och grönländska inuiterna var Sedna (även kallad ”den gamla kvinnan i havsdjupet”, Havets Ande, Nuliajuk, Nerrivik, Arnarquagssaq, med andra namn) som bestämde över havens djur och möjligtvis också över de flesta landdjur. Hon intog kvinnoform i sin boning på havets botten och skickar djur som ger sig till människan att jaga. Till och med shamanerna var rädda för Sedna.

En annan viktig ande var Luftens ande, på många platser kallad Sila (inuktitut: väder, intelligens) som i nästan alla inuitregioner ansågs styra vädret från en plats ovanför himmelen.

Fruktbarheten representeras av den manliga anden Tarqeq (månens ande) som också styr över anständigheten och enligt Alaskas inuiter också över djuren. Tarqeq är en mäktig krigare som har sin hemvist ovanför himlen.

Livet efter döden

Även om alla ting är besjälade har själarna olika grad av komplexitet. Medan föremål och djur har mindre komplexa själar har människan en mer sammansatt själ. När kroppen dör går en del av själen till länder över eller under jordens yta. Beroende på hur människan levt kan själen hamna i olika riken där olika stora andar styr. [3]

Den del av människan som är dess namn och karaktärsdrag kan återföras till en nyfödd släkting. Den döda begravs tillsammans med personliga ägodelar och miniatyrer av viktiga redskap som den kan ha hjälp av i tillvaron till återkomsten som ett nyfött barn [1]. Tiden mellan döden och återfödelsen tillbringar den delen av själen i Sednas rike.

Berättelser

Eskimåerna var ett rikt folk. Inuiterna har en mycket rik folklore som präglas av det hårda klimatet och ofta behandlar den svälthotet eller andra faror som orsakas av andarna.

Eftersom vintrarna var långa och mörka var berättandet en tradition som hade stor betydelse. Berättelser var också ett viktigt sätt att förmedela alla de regler och tabun som var viktiga för att blidka andarna. Vanliga teman förutom våndan av tabu- och regelbrott kan nämnas äktenskap mellan människa och djur samt berättelser om hur man kan klara sig mot övernaturliga motståndare. Berättelser improviserades även till bytedjurs själar vid olika fester som ”fester till valens själ”.[3]

De viktigaste andarna

  1. Sedna
  2. Nanook
  3. Nerrivik
  4. Tekkeitsertok

Lista över gudomligheter och andra begrepp

  1. Adlet
  2. Adlivun
  3. Agloolik
  4. Aipaloovik
  5. Akhlut
  6. Akna
  7. Akycha
  8. Alignak
  9. Amaguq
  10. Apanuugak
  11. Asiaq
  12. Atshen
  13. Aulanerk
  14. Aumanil
  15. Eeyeekalduk
  16. i'noGo tied
  17. Idliragijenget
  18. Igaluk
  19. Ignirtoq
  20. Inua
  21. Ishigaq
  22. Isitoq
  23. Issitoq
  24. Ka-Ha-Si
  25. Kadlu
  26. Keelut
  27. Kigatilik
  28. Malina
  29. Matshishkapeu
  30. Nanook
  31. Negafook
  32. Nerrivik
  33. Nootaikok
  34. Nujalik
  35. Pana
  36. Pinga
  37. Pukkeenegak
  38. Qiqirn
  39. Sila
  40. Tarquiup Inua
  41. Tekkeitsertok
  42. Tootega
  43. Torngasoak
  44. Tornarsuk
  45. Tulugaak
  46. Wentshukumishiteu

Källor

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 Nationalencyklopedin; Inuiter:Religion
  2. ↑ http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Inuit_mythology&oldid=44207639)
  3. ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 World Mythology, Henry Holtan Compan, Hong Kong, 1993
  4. ↑ Stora Focus, 1988 (bara parentesen)
  5. ↑ Bonniers lexikon band 5, NE: Inuiter:Religion
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Inuitisk_mytologi"
Personliga verktyg