Interparlamentariska unionen
Från Rilpedia
Interparlamentariska unionen är en sammanslutning av grupper inom nästan alla kulturstaters parlament med ändamål att verka för främjandet av fredssaken och för lösning av andra rättsliga och kulturella problem, som är av internationell karaktär och lämpligen kunna göras till föremål för samarbete mellan olika länders parlament.
Innehåll |
Historik
På initiativ av fredsvännerna William Randal Cremer och Frédéric Passy sammanträdde medlemmar av engelska och franska parlamenten hösten 1888 i Paris till en öfverläggning om de åtgärder, som borde vidtagas för att främja avslutandet av traktater om internationell skiljedom. Man beslöt inbjuda alla för saken intresserade parlamentsmedlemmar i världen att 1889 samlas till en interparlamentarisk konferens i Paris. Denna bevistades av parlamentariker från 9 länder, däribland Frankrike, England, Förenta staterna, Italien och Danmark. Tanken på interparlamentariskt samarbete vann sedan anslutning och målsmän i allt vidare kretsar. Nya konferenser sammankallades. I 2:a interparlamentariska konferensen, som hölls i London 1890, deltog även representanter för Sverige, Norge, Tyskland och Österrike. På 3:e konferensen, i Rom 1891, var alla europeiska riksförsamlingar utom Bulgariens företrädda.
Interparlamentariska grupper bildades under dessa och de följande åren inom de flesta europeiska och en del utomeuropeiska parlament. Redan 4:e interparlamentariska konferensen, i Bern 1892, upprättade en stor union av dessa grupper, vilken sedermera benämndes Interparlamentariska unionen (Union interparlementaire).
Konferenser
Under tiden mellan Bernkonferensen 1892 och Världskrigets utbrott hölls interparlamentariska konferenser åren 1894–1897, 1899, 1900, 1903–1906, 1908, 1910, 1912 och 1913. Interparlamentariska möten av mindre omfattning ägde även rum. Bl. a. samlades medlemmar av franska, svenska, danska och norska grupperna 1904 i Paris på inbjudan av franska interparlamentariska gruppen, som i sin tur på svensk kallelse besökte Stockholm 1909. Första världskriget medförde ett allvarligt avbrott i samarbetet, och ingen allmän interparlamentarisk konferens ägde rum åren 1914–1920. Unionen lyckades dock överleva krisen. Den 19:e konferensen sammanträdde 1921 i Stockholm, den 20:e i Wien 1922 och den 21:a i Köpenhamn 1923.
Interparlamentariska grupper fanns 1924 i alla europeiska stater utom Ryssland och Turkiet, även i USA, Japan, Canada, Chile och Nederländska Indien. Inom varje parlament får finnas endast en grupp. Hela antalet grupper var 30, alla anslutna till unionen.
Styrelseskick
Unionens högsta organ är konferensen, som består av representanter för de olika nationella grupperna och i regel sammanträder varje år. Verkställandet av konferensernas beslut och högsta ledningen af unionens löpande angelägenheter tillkommo enligt stadgarna av 1892 en interparlamentarisk byrå (Bureau interparlementaire}, som tilllika var unionens generalsekretariat och hade sitt säte i Bern. Därjämte bildades 1894 en delegeradeförsamling, som bestod av två av konferensen valda medlemmar för varje grupp och vars särskilda uppgift var att förbereda och organisera konferensen. Konferensen i Kristiania 1899 avskaffade byrån och delegeradeförsamlingen och upprättade i stället ett råd, bestående av 2 medlemmar från varje till unionen ansluten grupp, varvid namnet "Bureau interparlementaire" reserverades åt unionens generalsekretariat, som nu blev en självständig institution. Rådet är unionens överstyrelse och sammankallar konferensen. Enligt beslut av konferensen i Berlin 1908 bildades 1909 en särskild exekutivkommitté, bestående av rådets president som självskriven ordförande och 4 andra medlemmar, valda av konferensen bland rådets ledamöter. Denna kommitté har överinseende över generalsekretariatet. Detta var förlagt till Bern 1892–1909, Bryssel 1909–1914 och Kristiania 1914–1920. Dess säte är sedan 1920 Genève.
Ordförande
Ordförandeskapet i rådet och exekutivkommittén innehades av Auguste Beernaert (Belgien) 1909–1912 och lord Weardale (Storbritannien) 1912–1922. President var också friherre Theodor Adelswärd (Sverige).
Sekretariatet leddes 1892–1909 av Albert Gobat (Schweiz). Han efterträddes 1909 av generalsekreteraren Christian Lange (Norge).
Svenska riksdagsgruppen
Svenska riksdagens interparlamentariska grupp bildades i Stockholm 15 maj 1892 av bl. a. riksdagsmännen Arvid Gumælius, Rudolf Klinckowström, Erik Jakob Ekman, Henrik Hedlund och Edvard Wavrinsky. Gruppens namn var ursprungligen Svensk parlamentarisk fredskommitté, men ändrades till Svensk parlamentarisk fredsgrupp 1894, Svensk interparlamentarisk fredsgrupp 1901 och Svenska riksdagens interparlamentariska grupp 1915. Antalet medlemmar var år 1924 143 stycken i Första och 205 i Andra kammaren eller över 90 procent av riksdagens ledamöter. Styrelsen har till sitt biträde ett sekretariat, som disponerar lokal i riksdagshuset, där även gruppens värdefulla bibliotek i historia, politik och internationell rätt är inrymdt. Från 1913 erhöll gruppen statsanslag. Ordförande i gruppen har varit Klinckowström, Erik Jakob Ekman, Magnus Höjer, Gullbrand Elowson, Carl Carlsson Bonde, Louis De Geer d.y. och Theodor Adelswärd.
Nordiska interparlamentariska förbundet
Inom Interparlamentariska unionens ram inrättades 1907 ett särskilt Nordiskt interparlamentariskt förbund, omfattande de svenska, norska och danska grupperna och med uppgift att möjliggöra närmare samverkan mellan de nordiska länderna i det interparlamentariska arbetet till främjande af det goda samförståndet mellan rikena. En stor insats i skapandet av detta förbund gjordes av den danske fredsvännen Fredrik Bajer. Förbundet konstituerades vid ett möte av delegerade från de tre nordiska grupperna i Köpenhamn 1907. Det 2:a nordiska delegerademötet hölls i Stockholm 1910; sedan ha dylika sammankomster ägt rum varje år utom 1923, omväxlande i Stockholm, Kristiania och Köpenhamn. Det nordiska interparlamentariska samarbetet pågick oafbrutet även under Världskriget, och det torde i ej oväsentlig grad ha varit de nordiska gruppernas förtjänst, att Interparlamentariska unionen mäktade öfverleva krisen och efter fredsslutet hastigt återtaga sina gamla positioner. I spetsen för förbundet står ett råd. Presidiet och sekretariatet alternera mellan de olika länderna. Förbundet utgav en periodisk publikation, "Meddelanden från de nordiska interparlamentariska grupperna". Finlands interparlamentariska grupp anslöt 1924 till förbundet.
Unionens politik
Det interparlamentariska arbetet har berört en mångfald politiska, sociala, ekonomiska och kulturella problem. På programmet för såväl unionen och dess konferenser som Nordiska interparlamentariska förbundet och svenska gruppen ha stått frågorna om den internationella rättens utveckling, fred och skiljedom, kontroll över utrikespolitiken, begränsning av upprustningen, likformig lagstiftning och samförstånd mellan folken. Mycket arbete nedlades på förberedelserna till de båda Haagkonferenserna 1899 och 1907. För Nationernas förbund utgör den interparlamentariska organisationen ett kraftigt stöd. Den fasta internationella domstol, som folkförbundet upprättade 1922, innebar förverkligandet av en idé, i vars utformning Interparlamentariska unionen gjort en av de mest betydande insatserna. Efter första världskriget ägnade sig organisationen mera än förut åt ekonomiska och finansiella frågor och även åt problemet om de nationella minoriteternas rätt.
