Från Rilpedia

Indien var sedan 1858 ett under Storbritannien och Irland lydande rike, som sedan 1877 bar titeln kejsardöme. Brittiska parlamentet var den högsta lagstiftande myndigheten för Indien, och i detta parlament framlades även den indiska budgeten. Styrelsen över Indien utövades dels i England, dels i Indien. Högsta ledningen av kejsardömets förvaltning tillkom en medlem av det brittiska kabinettet, statssekreteraren för Indien, med ett på flera departement fördelat ämbetsverk (Office of the secretary of state for India in Council, även kallat India Office).

Han biträddes av ett konsultativt förvaltningsråd av 10-12 medlemmar, som utnämndes av honom för 10 år och av vilka minst 9 måste ha i 10 år beklätt indiska ämbeten eller vistats i Indien och icke varit avlägsnade från Indien mer än 10 år före sin utnämning. De kunde avsättas genom en parlamentsakt. Ingen medlem kunde samtidigt sitta i parlamentet. Rådet, som sammanträdde minst en gång i veckan och av statssekreteraren delades i kommittéer, mellan vilka han fördelade ärendena, hade inte självt rätt att väcka förslag, och i ärenden, som fordrade sekretess (till exempel utrikespolitiken och frågor rörande vasallstaterna), kunde statssekreteraren handla självständigt, utan att rådfråga rådet. Statssekreteraren i rådet kontrollerade utgifterna för Indien och utfärdade förordningar till regeringen i Indien.

Denna (Supreme government in India) bestod av generalguvernören i rådet eller vicekungen, som utnämndes av kronan och residerade i Calcutta (från 1911 i Delhi), under den heta årstiden i Shimla i Himalaya. Han innehade högsta verkställande makten- i både civila och militära ärenden i Indien, hade tillsynen över hela landets förvaltning samt tillsatte alla högre ämbetsmän (utom guvernörerna i Madras och Bombay); han ledde Indiens diplomati och fastställde förvaltningsområdenas budgetar. Rådet (executive council} bestod av 6 av kronan vanligen för 5 år utnämnda ordinarie medlemmar (av vilka tre måste ha i 10 år beklätt något indiskt ämbete), generalbefälhavaren (i vissa frågor) samt vicekungen, vilken motsvarade på en gång en regent och en premiärminister.

I allmänhet avgjordes ärendena medelst majoritetsbeslut, men under vissa omständigheter kunde generalguvernören handla mot rådets flertal. För lagstiftningsfrågor förstärktes rådet med högst 16 av vicekungen utnämnda "additional members for making laws and regulations" samt viceguvernören i den provins, där rådet sammanträdde. Dylika lagstiftande råd fanns i Madras, Bombay, Bengalen, Förenade provinserna Agra och Oudh, Punjab och Burma. Genom lag av 1892 ökades antalet infödda i rådet och gavs detsamma en begränsad rätt till interpellation och kritik i finansfrågor.

Centralförvaltningen var delad i tio departement: utrikes-, finans-, inrikes-, lag-, inkomst- och jordbruks-, försvars-, intendentur-, allmänna arbetens, handels-och industri- samt järnvägsdepartementet, vart och ett under en sekreterare och under chefskap av en medlem av executive council utom ifråga om utrikesdepartementet, som löd direkt under vicekungen. Varje i Indien fattat beslut måste godkännas av vicekungen, men kronan kunde sedan upphäva det.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).