Ilkhanatet

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Karta över ilkhanatet när dess utbredning var som störst.

Ilkhanatet var en av de fyra viktigare tidiga khanaten i Mongolväldet. Dess centrum låg i Persien; det inkluderade vidare dagens Irak, Iran, Afghanistan och Azerbajdzjan. Det var ursprungligen baserat på Djingis Khans kampanjer i det persiska riket i Khwarezm från 1219 till 1224 och den fortsatta mongolexpansionen under furstarna Chormagan, Baiju och Eljigidei.

Grundläggaren av ilkhandynastin var Hülegü Khan, barnbarn till Djingis Khan och bror till Kublai Khan. Han fick makten av Baiju året 1255 eller 1256 och bliv ålagd att underkuva de muslimska kungadömena i väst "så långt som gränsen till Egypten". Hans fälttåg stoppades dock i Palestina på grund av khanen Möngkes död, som bidrog till att mongolerna i stort sett drog sig tillbaka och led nederlag i slaget vid Ain Jalut.

Då brodern Kublai Khan tagit över tronen efter slaget återvände Hülegü till Persien och upprättade en dynasti. Hans efterföljare kallas ilkhaner, med betydelsen "underordnad khan", vilket hänvisar till deras inledande underordnade ställning till Kublais rike. Hülegüs efterföljare härskade i Persien under de påföljande åttio åren och konverterade, i och med khanen Mahmud Ghazan, till slut till islam. Ilkhanerna förblev i opposition till mamelukerna (som hade besegrat både de mongoliska invaderarna och korstågen), men klarade aldrig stärka sin position i förhållande till dem, och blev till slut tvungna att ge upp sina mål i Syrien och kontrollen över sina vasaller i sultanatet Rüm i Anatolien och det armeniska kungadömet i Kilikien. Mamelukerna var ilkhanatets främste motståndare i nord och öst; Tjagatai-khanatet i Mughulistan och Blå horden under Batu hotade Ilkhanatet i Kaukasus och Transoxanien. Under Hülegüs styre var Ilkhanatet engagerat i öppen krigföring i Kaukasus med mongolerna på de ryska stäpperna.

Under de efterföljande härskarnas stränga styre var den muslimska majoriteten undertryckt av den buddhistiska dynastin, som uppmuntrade den tibetanska buddhismen och den syriska kyrkan. Med Mahmud Ghazans konversion till islam steg islams anseende och buddhister och kristna förföljdes. Detta mönster fortsatte under hans bror Öljeitü, vars fantastiska grav i Soltaniyeh förblir det bäst kända monumentet från ilkhanernas styre i Persien.

Efter Abu Sa'ids död år 1335, började khanatet raskt falla sönder och splittrades i flera rivaliserande efterföljande stater; mest prominent var jalayiridernas rike. Det sista av de mer okända som gjorde krav på att vara ilkhan mördades år 1353. Timur Lenk byggde senare en stat utifrån jalayiridernas rike, antagligen i ett försök att återskapa det gamla khanatet.

Ilkhaner

• Hülegü (1256-1265)
• Abaqa (1265-1282)
• Teguder (1282-1284)
• Arghun (1284-1291)
• Gaykhatu (1291-1295)
• Baydu (1295)
• Mahmud Ghazan (1295-1304)
• Öljeitü (1304-1316)
• Abu Sa'id (1316-1335)
• Arpa Ke'un (1335-1336)

De regionala staterna hade under disintegreringen av ilkhanatet egna kandidater med krav på tronen:

• Musa (1336-1337) (marionett till Ali Padshah av Baghdad)
• Muhammad Khan (1336-1338) (jalayiridisk marionett)
• Sati Beg (1338-1339) (chobanidisk marionett)
• Suleiman Khan (1339-1343) (chobanidisk marionett, erkänd av sarbadarerna 1341-1343)
• Jahan Temur (1339-1340) (jalayiridisk marionett)
• Anusirvan (1343-1353) (chobanidisk marionett)

Pretendenter från östra Persien:

• Togha Temur (ca 1338-1353) (erkänd av kartiderna 1338-1349, av jalayiriderna 1338-1339, 1340-1344, av sarbadarerna 1338-1341, 1344, 1353)
• Luqman (1353-????)