Från Rilpedia

Infanterikanonvagn 91 (Ikv 91)
Generella egenskaper
Typ
Besättning	4 man
Längd	Chassi: 6,41 m Inkl. eldrör: 8,85 m
Bredd	3,00 m
Höjd	2,32 m
Vikt	16,3 ton
Tillverkare	Hägglund och Söner
Skydd och beväpning
Skydd	Hemligt (skyddar mot 20 mm pansargranater)
Primär beväpning	90 mm lågtryckskanon
Sekundär beväpning	2 st 7,62 mm ksp m/39 2 st Lysgranatkastare
Mobilitet
Motor	Volvo-Penta model TD 120 A, 4-stegs turbomatad rak 6-cylindrig diesel; cylindervolym 11,97 l 330 hk vid 2200 varv/min
Upphängning	Torsionsfjädrade pendelarmar
Hastighet på väg	65 km/h
Hastighet i vatten	6,5 km/h
Kraft/vikt	20,2 hk/ton
Räckvidd	500 km på väg 200 km i terrängen

Infanterikanonvagn 91 (Ikv 91) var ett understödsfordon för infanteriet som utvecklades av Hägglund och Söner för den svenska armén. Utomlands betecknas Ikv 91 som lätt stridsvagn. Den första prototypen blev klar 1969 och tillverkningen skedde mellan åren 1975 och 1978 i 212 exemplar.

Design

Vagnen byggdes för att ge infanteribrigaderna ett mobilt pansarvärns- och understödsvapen. Vagnen är byggd i helsvetsat stål och är amfibisk. Huvudvapnet är en 90 mm lågtryckskanon som utvecklades av Bofors. Resultatet blev en kanon som var lättare och gav mindre rekyl än en konventionell stridsvagnskanon. Nackdelen var att man inte kunde utnyttja underkalibrig ammunition utan fick nöja sig med pansarspränggranater för bekämpning av fientliga pansarfordon. Mot oskyddad trupp användes vanliga spränggranater. Genom att förse vagnen med laseravståndsmätare och ballistikdator ökades sannolikheten för träff med första skottet.

Användning

Ikv 91 ingick i infanteribrigadernas bandpansarvärnskompanier. Användningsområdena var dels att direkt understödja skyttekompaniernas anfall, dels att agera som brigadens operativa manöverhenhet genom snabba förflyttningar och överraskande eldöverfall på egen hand.