Från Rilpedia

Ian Dury, född 12 maj 1942 i Harrow, nordvästra London, död 27 mars 2000 i London, var en brittisk sångare, låtskrivare och bandledare som hade sin storhetstid under andra hälften av 1970-talet, under punk- och new waveeran i rockmusiken. Han är idag mest känd som grundaren och sångaren i det brittiska Ian Dury and the Blockheads.

Tidigt liv

Ian Robin Dury föddes i sitt föräldrahem i Harrow Wield, Harrow (dock ansåg han att hans födelseplats inte gick väl ihop med hans "cockney wide boy"-person, så istället föredrog han att säga att han var född i Upminster, Havering). Vid 7 års ålder drabbades han av polio, vilket skulle följa honom resten av livet. Hans sång Spasticus Autisticus från 1981, som var tänkt att uppmärksamma "Internationella året av handikappade personer", bannlystes av BBC trots att Dury själv led av handikapp. Texten var kompromisslös:

So place your hard-earned peanuts in my tin

And thank the Creator you're not in the state I'm in

So long have I been languished on the shelf

I must give all proceedings to myself

Refrängen "I'm spasticus, autisticus" var inspirerad från filmen Spartacus, när de tillfångatagna rebellerna beordrades att peka ut sin ledare, svarar alla "I'm Spartacus" för att skydda honom.

Dury lämnade Royal Grammar School i High Wycombe när han var 16 för att studera på konstskolan Walthamstow. 1964 fick han en plats på Royal College of Art där han undervisades av Peter Blake. 1967 började Dury själv undervisa på olika college i södra England. När han senare fick frågan om varför han inte fortsatte sin konstkarriär, sa han "I got good enough [at art] to realise I wasn't going to be very good."

1967 gifte sig Dury med Betty Rathmell. De fick två barn, Jemima och Baxter, som nu arbetar som artist. De skildes 1985 men fortsatte vara vänner fram till Bettys död i cancer 1994.

Kilburn and the High Roads

Dury inspererades att starta Kilburn and the High Roads (en ordlek på vägen i norra London) 1971 efter att hans idol Gene Vincent's bortgång. Dury sjöng och skrev, tillsammans med pianisten Russell Hardy, låtarna, senare engagerade han några elever han undervisade i gruppen, bl.a. gitarristen Keith Lucas (som senare skulle bli medlem i 999 under artistnamnet Nick Cash) och basisten Humphrey Ocean. Med hjälp av managerna Charlie Gillett och Gordon Nelki blev The Kilburns ett populärt rockband på pubarna i London, och skrev 1974 kontrakt med Dawn Records. Men trots positiv kritik i pressen och en turné som förband åt The Who, fick de ingen kommersiell framgång, och de splittrades 1975.

The Blockheads

Med Andrew King som manager, fick Ian Dury and The Blockheads flera hits, t.ex. What a Waste, Hit Me With Your Rhythm Stick (som nådde förstaplatsen på englandslistan 1979 och sålde i ca. 1 miljon ex), Reasons to be Cheerful, Part Three (passande nog nummer tre på englandslistan 1979), och rock and roll-klassikern Sex and Drugs and Rock and Roll, som ofta fått äran att ha infört uttrycket i det engelska språket.

Dury's låttexter hade en unik kombination av dikter, ordlekar, observerande av den brittiska arbetarens vardag, spetsfundiga karaktärsporträtt och en livfull, jordnära humor:

" Home improvement expert Harold Hill of Harold Hill

Of do-it-yourself dexterity and double glazing skill

Came home to find another gentleman's kippers in the grill

So he sanded off his winkle with his Black & Decker Drill " (från This Is What We Find)