Hugenotterna
Från Rilpedia
- Denna artikel behandlar operan. För den kalvinistiska rörelsen, se Hugenotter.
Les Huguenots, Grand opéra i fem akter med text av Eugène Scribe och Émile Deschamps och musik av Meyerbeer. Uruppfördes 29 februari 1836 på Opéra i Paris. Tid och plats: Frankrike i augusti 1572 (före och under Bartolemeinatten).
Personer
- Marguerite de Valois, drottning av Navarra Sopran
- Raoul de Nangis, adelsman och hugenott Tenor
- Marcel, hans tjänare Bas
- Valentine de Saint-Bris, katolsk adelsdam Sopran
- Greve de Saint-Bris, hennes far Bas
- Greve de Nevers, katolsk adelsman Bas
- Urbain, drottnings page Sopran
- Bois-Rosé, soldat och hugenott Tenor
Katolska adelsmän:
Adelsmän, hovdamer, studenter, soldater, parisiska borgare, zigenare, munkar, katolska dråpare, hugenottkvinnor och -barn Kör
Operan
Hugenotterna var Meyerbeers andra samarbete tillsammans med Scribe, de ville ha en effektfull text med politisk och religiös bakgrund tillsammans med en kärlekshistoria. Det blev en enorm triumf och är Meyerbeers mästerverk och överhuvudtaget det bästa exemplaret på fransk Grand opéra. Innan seklet var slut så hade man spelat Hugenotterna 1000 gånger på Parisoperan Hugenotterna är en opera som kräver sju sångare i världsklass, till exempel vid ett uppförande på Metropolitan i New York 1894 kallades för Sjustjärnekvällen, de sju var Lillian Nordica, som kunde sjunga ett Wagnerparti ena kvällen och La Traviata nästa kväll, Nellie Melba, sopran från Australien, Sofia Scalchi, italiensk mezzosopran, Jan de Reszke, lysande polsk tenor, Edouard de Rezske, polsk bas, Victor Maurel, fransk baryton samt Pol Plancon, en berömd fransk bas.
De skulle även fullständigt behärska italiensk belcanto med alla dess insmickrande infall och obesvärade virtuositet, ett exempel på detta är drottningens aria i andra akten som präglas av virtuos koloratur, O beau pays de la Touraine! Riants jardins, verte fontaine!. Marcel, Meyerbeers mest originella karaktär, sjunger i första akten Luthers koral Vår Gud är oss en väldig borg (Seignur, rempart et seul soutien Du faiblequi t´adore!) där han förolämpar katolikerna.
Operan domineras av ensembler och masscener, som skulle känneteckna Meyerbeers operor, och de spelar en stor roll och ensemblerna överträffar med god marginal solonumren, bland ensemblerna finns mansseptetten i tredje akten (En mon droit j´ai confiance! J´ai confiance! En mon bon druit j´ai confiance!) som lika gärna kunde ha kommit ur den mogne Verdis penna. I fjärde aktens centrala masscen där katolikerna svär att hämnas på hugenotterna, löftet stäms upp av Saint-Bris och tas sen upp av kören, besitter en hotfull högstämdhet och ger därmed uttryck för ondskan och sammansvärjningen kröns av att munkar tillstyrker Gud i de planerade dåden (Pour cette cause sainte, j´obéirai sans crainte).
Efter den stora eden kommer fjärde aktens höjdpunkt, den stora duetten mellan Raoul och Valentine, där de äntligen bekänner sina känslor för varandra (C´est la mort! Voici l´heure! - Tu l´as dit! Oui, tu m´aimes!). I femton minuter får man följa Raouls vankelmod och impulser, han vill fly, hjälpa sina vänner och strida och Valentine håller tillbaka honom och varnar honom. Till slut säger hon att hon älskar honom som sitt sista argument, han vaknar ur sin dröm och inser då att han står på tröskeln på lycka och Valentine sjunger att detta är dödens timma och stämmorna flyter samman till en underbar melodi, en euforisk, oändlig dialog utvecklas i dödens skugga.
I femte akten där allt knyts samman och allt leder till en tillbakagång, (i Tyskland utelämnar ofta femte akten och låter fjärde akten sluta med Raouls självmord genom att kasta ut sig genom fönstret, som för Scribe var otänkbar), men här bjuds ändå vackra melodier till exempel välsignelseterzetten, den överjordiska visionen där himlen öppnar sig för massakerns offer och de bedjande hugenotternas koralsång dör bort rörs även en modern våldshärdad publik till tårar.
I operan förekommer även ovanlig instrumentation som Meyerbeer var känd för, bland annat basklarinetten (ett för tiden ovanligt instrument) i femte akten som karateriserar den enkle Marcel med dess mörka klang och även i Raouls aria som är utformad som en dialog mellan Raoul och en gammaldags viola d'amore.
