Hope-diamanten

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Hope-diamanten

Hope-diamanten är förmodligen en del av den omslipade franska blå krondiamanten. 1975 togs Hope ur sin fattning och kontrollvägdes. Till allmän överraskning vägde den inte 40,50 carat som tidigare varit dess uppgivna vikt utan istället visade den sig väga 45,52 carat.

Hope-diamantens historia

Denna mytomspunna ädelsten (diamant) kallas ofta den förbannade diamanten. Anledningen till denna ryktbarhet är diamantens historia. Det sägs att Jean-Baptiste Tavernier under en av sina indiska resor bröt loss stenen ur en staty av guden Rama Sita. Glädje av stölden blev kortvarig, efter att ha sålt stenen till Ludvig XIV reste han till Indien där han mötte en våldsam död. Ludvig XIV påstods ha burit stenen en gång och dog strax där efter. Enligt en annan histora så lär stenen under en tid ha till hört finansminstern Fouquet som dömdes till livstids fängelse. Under Ludvig XIV tid så sägs det att stenen lånads ut till personer som alla senare mötte döden. Diamanten vandrade vidare till både Ludvig XV och Ludvig XVI. Detta är emellertid inte riktigt. Diamanten hittades i en biflod, Tavnier dog inte i Indien utan i Moskva, då Tavnier sålde stenen till Ludvig XIV så satt redan Fouquet i fängelse sedan sju år tillbaks. Vad beträffa solkungen själv så var han generös och lånade mätresser sina juveler men knappast kronjuvelerna. Den blå diamanten kan inte heller sammankopplas med Ludvig XIV:s död då han levde i fyrtiosex år efter att diamanten införskaffats.

1672 fick kungens diamantier Pitau förtroendet att slipa om stenen till en briljant i avrundat triangulära former. Pitau minskade då diamantens storlek från 110,50 till 69,30 gamla franska carat. I sin nya form så bars diamanten vid flera tillfällen av Ludvig XIV och Ludvig XV. 1749 placerades stenen tillsammans med en röd spinell, kallad Côte de Bretange, i gyllene skrinets ordertecken som kungen beställt hos juveleraren Jacquemin. Där förblev den fram till revolutionen då den 1792 stals jämte övriga kronjuveler av Cadet-Guillot som flydde till London med sitt rov. Den stora blå diamanten slipades då om och det är troligt att resultatet blev Hope-diamanten.

1830 utbjöds en 44,50 carats stor blå diamant på auktion i London. Den roppades in för 18 000 pund av bankiren Henry Philip Hope, och det är efter honom som den fått namnet Hope-diamanten. Kort efter detta kom det en mängd hemska rykten om att familjen Hope skulle ha dött i misär och att en rysk furste som köpt stenen skulle senare samma dag ha mördat sin älskarinna. Och sultanen Abd ül-Mecid I som där efter köpte stenen ska ha för ärat den till sin favorit och sedan dödat henne. Där efter kom stenen till miljonären Edward B. McLean som skulle ha omkommit i Titanicolyckan strax efter.

I själva verket så stannade stenen i familjen Hopes ägo fram till 1906 varpå den förvärvades av Turkiets 'röde sultan' Abdul Hamid II. 1911 såldes den av juveleraren Pierre Cartier till Edward MaLean som gav den till sin hustru. 1947 så dog hon och två år senare köpte juvelhandlaren Harry Winston diamanten för 176 920 dollar. 1958 donerade han stenen till Smithsonian Institute i Washington D.C., i vars ägo den fortfarande befinner sig. Diamanten levererades till Smithsonian i ett paket som skickades från New York till Washington D.C. som en vanlig postförsändelse.

Personliga verktyg