Från Rilpedia

Hesykasm (hesykaster, av grekiska hesychos, "lugn, stilla"), mystisk sekt under 1300-talet bland munkarna på berget Athos, uppkom i samband med de politiska motsättningarna inom bysantinska riket och framkallade den sista stora religiösa striden inom den grekiska världen under medeltiden.

Genom att sitta orörliga, dra sina tankar helt och hållet ifrån den yttre världen och ständigt se på sin egen navel trodde sig dess medlemmar, hesykasterna, kunna höja sig till åskådning av det oskapade gudomliga ljuset, det ljus, varav lärjungarna såg Kristus omstrålad på berget Tabor. Denna kvietistiska lära, som är en grekisk nyplatonsk form av mystikens segertåg genom Europa, frambärs främst av Gregorios Palamas, sedan ärkebiskop av Thessaloniki.

Den lärde och skarpsinnige munken Barlaam från Kalabrien bekämpade denna lära som kättersk, emedan det att anta någonting annat oskapat än Gud vore att anta två gudar. Läran om det oskapade ljuset godkändes dock på en synod i Konstantinopel 1341 och på ett allmänt möte där 1351. Den framgång hesykasternas åsikt vid nämnda möten hade berodde dels av Athos-munkarnas stora auktoritet i grekiska kyrkan och stödet av Areopagen, dels av tronstrider och att Barlaam gjordes misstänkt som påverkad av latinskt inflytande. I verkligheten hävdade också grekiska kyrkan, då hon tog parti för hesykasterna, sin egenart gentemot den romerska, liksom genom hesykaststriden den grekiska kyrkan principiellt och för alltid avvisade den västerländska skolastiken. Därför upprätthålls i den grekiska teologin fortfarande läran om skådandet av det oskapade gudomliga ljuset.

Källa

• Hjalmar Holmquist (1909). ”Hesykasm”. Nordisk Familjebok. http://runeberg.org/nfbk/0330.html. 

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).