Harvey Milk

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Harvey Milk
Milk at Moscone desk cropped.jpg
Amerikansk politiker och HBT-aktivist
Politiskt parti Demokratiska partiet
Uppdrag i
politiken:		 Ledamot av San Franciscos stadsfullmäktige från Distrikt 5
Yrke/Titel Politiker, affärsägare
Födelsedatum 22 maj 1930
Födelseplats Woodmere, New York, USA
Dödsdatum 27 november 1978 (48 år)
Dödsplats San Francisco, Kalifornien, USA

Harvey Bernard Milk, 22 maj 1930 i Nassau County, New York, död 27 november 1978 i San Francisco, var en amerikansk politiker och den första öppet homosexuelle mannen som valdes till ett politiskt ämbete i Kalifornien, som ledamot av San Franciscos stadsfullmäktige. Politik och aktivism för homosexuellas rättigheter var inte Milks tidiga intressen. Han upplevde inget behov av att vara öppen med sin homosexualitet eller delta i politiken förrän han var omkring 40 år gammal, efter att han upplevt 1960-talets motkultur.

Milk flyttade från New York City för att bosätta sig i San Francisco 1972 under en migration av homosexuella män som flyttade till Castro-området på 1970-talet. Han drog nytta av områdets växande politiska och ekonomiska makt för att främja sina intressen, och kandiderade till politiska ämbeten utan framgång tre gånger. Hans teatraliska kampanjer gav honom ökande popularitet och Milk fick en plats i San Franciscos stadsfullmäktige 1977, ett resultat av de bredare sociala förändringar som staden genomlevde.

Milk innehade sitt ämbete i 11 månader och var ansvarig för att ta fram en strikt kommunal stadga för homosexuellas rättigheter. Den 27 november 1978 blev Milk och borgmästaren George Moscone mördade av Dan White, en annan ledamot av stadsfullmäktige som nyligen hade avgått och ville ha tillbaka sitt arbete. Konflikter mellan liberala trender som hade legat bakom valet av Milk och konservativt motstånd mot dessa förändringar var uppenbara i de händelser som följde på morden.

Trots sin korta politiska karriär har Milk blivit en ikon i San Francisco och "en martyr för homosexuellas rättigheter",[1] enligt professorn vid University of San Francisco Peter Novak.[2] År 2002 blev Milk kallad "den mest berömda och mest betydelsefullt öppna HBT-person som någonsin valts till befattningshavare i USA".[3] John Cloud anmärkte om hans inflytande, "[Efter Milk] blev många människor—heterosexuella och homosexuella—tvungna att anpassa sig till en ny verklighet som han förkroppsligade: att en homosexuell person kunde leva ett hederligt liv och nå framgång."[4][5]

Innehåll

Uppväxt

Harvey (höger) och hans äldre bror Robert år 1934

Harvey Bernard Milk föddes i Woodmere, New York på Long Island den 22 maj 1930. Han var yngste son till de litauiska judarna William och Minerva Karns Milk och sonson till en försäljare, Morris Milk, som ägde ett varuhus[6][7] och medverkade till att organisera den första synagogan i området.[8] Som barn blev Milk retad för sina utstående öron, stora näsa och stora fötter, och brukade få uppmärksamhet som en klassens clown. Han spelade amerikansk fotboll i skolan och utvecklade en passion för opera. Under sina tonår kändes han vid sin homosexualitet, men höll den hemlig. Under hans namn i i årsboken i high school stod det "Glimpy Milk—och det sägs att KVINNOR aldrig saknar ord".[9]

Milk tog examen från Bay Shore High School i Bay Shore, New York 1947 och gick på New York State College for Teachers i Albany (nu State University of New York at Albany) från 1947 till 1951, med matematik som huvudämne. Han skrev i högskolans tidning och fick rykte om sig som en sällskaplig och vänlig student. Ingen av hans vänner i high school eller på universitetet misstänkte att han var homosexuell. Som en klasskamrat mindes det, "Man tänkte aldrig på honom som en möjlig "queer"—det var vad man kallade dem då—han var en karlakarl".[10]

Tidig karriär

Efter sin examen gick Milk med i USA:s flotta under Koreakriget. Han tjänstgjorde ombord på ubåtsbärgningsfartyget USS Kittiwake (ASR-13) som dykare. Han förflyttades senare till Naval Station, San Diego för att tjänstgöra som dykarinstruktör.[7] År 1955 blev han uppsagd från flottan med löjtnants rang (lieutenant, junior grade).

Milks tidiga karriär kännetecknades av täta förändringar. Under senare år skulle han vara road av att tala om sin metamorfos från judisk medelklasspojke. Han började undervisa vid George W. Hewlett High School på Long Island. År 1956 träffade han Joe Campbell på stranden vid Jacob Riis Park, en populär plats för homosexuella män i Queens. Campbell var sju år yngre än Milk, och Milk jagade honom passionerat. Även efter att de flyttat ihop skrev Milk romantiska lappar och dikter till Campbell.[11] De blev snabbt uttråkade och bestämde sig för att flytta till Texas, men de trivdes inte där och flyttade tillbaka till New York där Milk fick ett jobb som försäkringsstatistiker på ett försäkringsbolag.[12] Campbell och Milk separerade efter nästan sex år. Det blev hans längsta förhållande.

Milk försökte skilja sitt tidiga kärleksliv från sin familj och sitt arbete. När han åter var uttråkad och ensamstående i New York funderade han på att flytta till Miami för att gifta sig med en lesbisk vän för att "ha... en fasad och ingen skulle vara i vägen för den andra".[13][12] Han stannade dock i New York och fortsatte ha homosexuella förhållanden i hemlighet. År 1962 inledde Milk ett förhållande med Craig Rodwell, som var tio år yngre än han. Fastän Milk uppvaktade Rodwell eldigt, ringde och väckte honom varje morgon och skickade lappar till honom, blev Milk avskräckt av Rodwells inblandning i New York Mattachine Society, en gayaktivistorganisation. När Rodwell blev arresterad för att ha gått i Riis Park, anklagad för att ha framkallat ett upplopp och blottande (lagen krävde att mäns baddräkter skulle räcka från ovanför naveln till nedanför låret), tillbringade han tre dagar i fängelse. Förhållandet tog snart slut då Milk blev skrämd av Rodwells tendens att uppröra polisen.[14]

Milk slutade abrupt att arbeta som försäkringsförsäljare och blev researcher vid Wall Street-firman Bache & Company. Han befordrades ofta trots sin tendens att göra de äldre medlemmarna av företaget upprörda genom att strunta i deras råd och stoltsera med sin framgång. Fastän han hade begåvning för sitt arbete upplevde hans arbetskamrater att Milk inte hade sitt hjärta i det.[6] Han inledde ett förhållande med Jack Galen McKinley, och rekryterade honom i kampen mot spridningen av den starka staten genom att övertala McKinley att arbeta i den konservative republikanen Barry Goldwaters presidentvalskampanj 1964.[15] Deras förhållande var oroligt: McKinley hade anlag för depression och hotade ofta med att begå självmord om Milk inte visade honom tillräcklig uppmärksamhet.[16] För att visa McKinley tog Milk med honom till det sjukhus där Milks före detta pojkvän Joe Campbell återhämtade sig efter ett självmordsförsök, efter att hans pojkvän—en man vid namn Billy Sipple—hade lämnat honom. Milk hade fortsatt att vara vän med Campbell, som hade inträtt i avant-garde-konstscenen i Greenwich Village, och kunde inte förstå varför Campbells förtvivlan var tillräcklig orsak att se självmord som en möjlighet.[17]

Castro Street

Eureka Valley i San Francisco, där Market Street och Castro Street korsar varandra, hade i årtionden varit ett irländskt katolskt arbetarklassområde synonymt med församlingen Most Holy Redeemer. Med början på 1960-talet lämnade dock unga familjer området och flyttade till förorter i Bay Area, och stadens ekonomiska bas urholkades då fabriker flyttade till billigare lägen i närheten. Borgmästare Joseph Alioto, som var stolt över sin arbetarklassbakgrund och sina anhängare i arbetarklassen, grundade sin politiska karriär på att välkomna exploatörer och attrahera en katolsk kardinal till staden. Många fabriksarbetare—ofta anhängare till Alioto—förlorade sina arbeten då stora företag i tjänstesektorn ersatte fabriks- och varvsarbeten. San Francisco hade varit "en stad av byar": en decentraliserad stad med etniska enklaver som var och en omgärdade sin egen huvudgata.[18]

Medan centrumområdet utvecklades utarmades de lokala områdena, däribland Castro Street.[19] Butiker slog igen och bostäder övergavs.[20] År 1963 sjönk priserna på fastigheter kraftigt när de flesta arbetarklassfamiljer försökte sälja sina hus fort efter att en gaybar hade öppnats i området. Hippies, som hade dragits till idealen om fri kärlek i Haight-Ashbury-området men stötts bort av brottsligheten, köpte några av de billiga viktorianska husen.

Sedan slutet av andra världskriget hade den betydande hamnstaden San Francisco varit hem för ett ansenligt antal homosexuella män som hade bestämt sig för att stanna hellre än att återvända till sina hemorter och bli utstötta.[21] Senast 1969 hade San Francisco flera homosexuella personer per invånare än någon annan amerikansk stad. När National Institute of Mental Health bad Kinsey Institute att göra en undersökning om homosexuella valde Kinseyinstitutet San Francisco som sitt fokus.[22] Milk och McKinley var bland de tusentals homosexuella män som drogs till San Francisco. McKinley var inspicient för Tom O'Horgan, en regissör som påbörjade sin karriär inom experimentell teater, men snart tog sig vidare till mycket större Broadway-uppsättningar. De anlände 1969 med det resande sällskapet som satte upp musikalen Hair. McKinley erbjöds ett arbete i New York-uppsättningen av Jesus Christ Superstar, och deras stormiga förhållande fick ett slut. Staden tilltalade Milk så mycket att han beslöt att stanna kvar. Han arbetade på ett investeringsföretag. År 1970 blev Milk mer och mer frustrerad över det politiska klimatet efter USA:s invasion i Kambodja. Han började låta håret växa. När han blev tillsagd att klippa sig vägrade han och blev avskedad.[23]

Milk drev mellan Kalifornien, Texas och New York utan fast anställning eller plan. I New York blev han involverad i O'Horgans teatersällskap som "allmän rådgivare", och åtog sig uppgiften som associerad producent för Lenny och för Eve Merriam's Inner City.[24][25] Den tid han hade tillbringat med ensemblen av "blomsterbarn" hade nött bort mycket av Milks konservatism. En berättelse i New York Times om O'Horgan beskrev Milk som "en man med ledsna ögon—en annan åldrande hippie med långt, långt hår, klädd i bleknade jeans och fina pärlor".[26][25] Craig Rodwell läste beskrivningen av den tidigare stela mannen och undrade om det kunde vara samma person.[27] En av Milks vänner från Wall Street oroade sig över att han inte verkade ha någon plan eller framtid, men mindes Milks attityd: "Jag tror att han var lyckligare än jag någonsin hade sett honom i hela hans liv".[28][27]

Milk mötte Scott Smith, 20 år yngre än han själv, och inledde ett nytt förhållande. Han och Smith, som nu inte gick att skilja från andra långhåriga, skäggiga hippies, återvände till San Francisco och levde på pengar som hade sparat.[27] År 1972 blev en filmrulle som Milk lämnade för framkallning förstörd. Med deras sista 1000 dollar öppnade Milk en kameraaffär på Castro Street.[29]

Politiska förändringar

I slutet av 1960-talet började Society for Individual Rights (SIR) och Daughters of Bilitis (DOB) arbeta mot polisens förföljelse av gaybarer och brottsprovokation i San Francisco. Oralsex var fortfarande ett brott, och år 1970 blev nästan 90 personer i staden arresterade för det. Vissa män, som kunde bli vräkta om de befanns ha homosexuell sex i en hyreslägenhet, och som inte ville bli arresterade i gaybarer, började istället ha sex i parker på natten. Borgmästare Alioto bad polisen att inrikta sig på parkerna, i hopp om att beslutet skulle uppskattat av ärkestiftet och hans katolska anhängare. År 1971, blev 2 800 homosexuella män arresterade för sex på offentlig plats i San Francisco. Som en jämförelse kan nämnas att New York City bara registrerade 63 arresteringar för samma brott det året.[30] Varje arrestering för en moralisk anklagelse krävde registrering som sexualförbrytare.[31]

Kongressledamoten Phillip Burton, delstatskongressledamoten Willie Brown, och andra kaliforniska politiker insåg de homosexuellas växande inflytande och organisering i staden, och försökte vinna deras röster genom att närvara vid möten med organisationer för homosexuella. Brown verkade för legalisering av sex mellan samtyckande vuxna år 1969 men utan framgång.[32] SIR uppvaktades också av den populära moderata ledamoten av stadsfullmäktige Dianne Feinstein i hennes försök att bli borgmästare som motkandidat till Alioto. Den före detta polisen Richard Hongisto arbetade i tio år för att förändra de konservativa synsätten i San Francisco Police Department, och vädjade också aktivt till gaysamhället, som svarade med att samla in betydande mängder pengar till hans kampanj för att bli vald till sheriff. Feinstein misslyckades i sin strävan, men Hongistos seger 1971 visade gaysamhällets politiska styrka.[33]

SIR hade blivit tillräckligt mäktiga för politiskt intrigmakande. År 1971 bildade SIR-medlemmarna Jim Foster, Rick Stokes, och utgivaren av The Advocate David Goodstein "Alice B. Toklas Memorial Democratic Club", känd som bara "Alice". Alice vände sig till liberala politiker för att övertala dem att ta initiativ till lagförslag, och visade sig framgångsrik 1972 när Del Martin och Phyllis Lyon fick Feinsteins stöd för en förordning som förbjöd diskrimiering i arbetslivet på grund av sexuell läggning. Alice valde Stokes till kandidat till en relativt oviktig plats på the community college board. Även om Stokes fick 45,000 röster var han tystlåten och försynt och vann inte.[34] Foster hamnade dock i rampljuset nationellt som den förste öppet homosexuelle mannen som talade inför ett politiskt konvent. Hans tal vid Demokraternas partikonvent 1972 säkerställde att hans röst, enligt San Franciscos politiker, var den man skulle lyssna på när de ville höra de homosexuellas åsikter, och särskilt vinna deras röster.[35]

En dag 1973 kom en delstatsbyråkrat in i Milks butik, Castro Camera, och informerade honom om att han var skyldig 100 dollar som deposition mot delstatlig varuskatt. Milk var misstrogen och han och hannen skrek åt varandra om affärsägares rättigheter. Efter att han hade klagat i veckor hos delstatsförvaltningen sänktes depositionen till 30 dollar. Milk var rasande över statens prioriteringar när en lärare kom till hans affär för att låna en projektor eftersom utrustningen i skolorna inte fungerade. Vänner minns också att de vid ungefär samma tid var tvungna att hindra honom från att sparka på TV:n när justitieministern John N. Mitchell genomgående svarade "jag minns inte" [36] under Watergateförhören.[37] Milk beslöt att tiden hade kommit för att kandidera som kommunpolitiker. Han sade senare "Jag nådde slutligen den punkt där jag visste att jag måste engagera mig eller hålla tyst".[38]

Kampanjer

Milk, här med sin svägerska framför Castro Camera 1973, hade förändrats av sina erfarenheter av motkulturen under 1960-talet. Dianne Feinstein, som mötte honom första gången 1973, kände inte igen honom när hon mötte honom igen 1978.[39]

Milk fick ett frostigt mottagande av det homosexuella politiska etablissemanget i San Francisco. Jim Foster, som vid den tidpunkten hade varit aktiv i gaypolitiken i tio år, misstyckte när nykomlingen bad om stöd för en så prestigefylld ställning som ledamot av stadsfullmäktige. Foster sade till Milk: "Det finns ett gammalt ordspråk i Demokratiska partiet. Du får inte dansa om du inte ställer upp stolarna. Jag har aldrig sett dig ställa upp stolarna."[40] Milk blev rasande över den nedlåtande tillrättavisningen, och samtalet blev början till ett fientligt förhållande mellan Alice och Harvey Milk. Vissa ägare av gaybarer, som fortfarande kämpade med trakasserier från polisen och var missnöjda med vad de såg som en timid attityd från Alice gentemot etablissemanget i staden, beslöt sig för att ge honom sitt stöd.[41]

Milk hade drivit omkring genom hela sitt dåvarande liv, men hade nu hittat sitt kall, enligt journalisten Frances FitzGerald, som kallade honom "född politiker".[18] Till en början var hans oerfarenhet tydlig. Han försökte klara sig utan pengar, stöd och personal, och förlitade sig istället på sitt budskap om sund ekonomisk förvaltning, som gynnade individer mer än storföretag och stat.[18] Han stödde omorganiseringen av kommunalvalen från en stadsomfattande omröstning till omröstningar i enskilda distrikt, vilket minskade pengarnas inflytande och gav lokalområdena större kontroll över sina representanter i stadsstyrelsen. Han hade också en socialt liberal plattform, med motstånd mot statlig inblandning i privatpersoners sexliv och förespråkande av legalisering av marijuana. Milks eldiga, bombastiska tal och smarta mediebegåvning gav honom betydande mediebevakning under valet 1973. Han fick 16 900 röster, tog hem Castrodistriktet och andra liberala områden och kom på tionde plats av 32 kandidater.[42] Om valen hade blivit omorganiserade så att distrikten valde egna representanter skulle han ha vunnit.[43]

Castro Streets borgmästare

Milk visade tycke för att bygga koalitioner tidigt i sin politiska karriär. Fackförbundet Teamsters ville slå till mot öldistributörer som vägrade skriva på fackkontrakt. En facklig företrädare bad Milk om hjälp med gaybarer. I utbyte bad Milk fackförbundet att anställa fler homosexuella förare. Några dagar senare gick Milk runt och bearbetade gaybarerna i och omkring Castro-området, och uppmanade dem att vägra sälja ölen. Med hjälp av en koalition av arabiska och kinesiska specerihandlare som Teamsters också hade rekryterat blev bojkotten mycket framgångsrik.[44] Milk fann en stark politisk allierad i fackföreningsrörelsen, och det var ungefär vid denna tid han började titulera sig "Castro Streets borgmästare" ("The Mayor of Castro Street").[45] Samtidigt som Castro Street växte växte Milks rykte. Tom O'Horgan anmärkte, "Harvey letade efter en scen under större delen av sitt liv. På Castro Street fann han den slutligen."[46][29]

Motsättningarna mellan de äldre invånarna i Most Holy Redeemers församling och de nyinflyttade homosexuella som bosatt sig i Castro District förstärktes 1973. När två homosexuella män försökte öppna en antikaffär försökte Eureka Valley Merchants Association (EVMA) hindra dem från att få affärslicens. Milk och några andra homosexuella affärsägare bildade Castro Village Association, med Milk som ordförande. Han upprepade ofta sin filosofi att homosexuella skulle köpa från homosexuellas affärer. Milk organiserade Castro Street Fair 1974 för att dra till sig fler konsumenter till området.[7] Mer än 5000 närvarade, och en del av EVMA:s medlemmar blev förbluffade när de gjorde mer affärer på Castro Street Fair än någon tidigare dag.[47]

Seriös kandidat

Fastän han var en nykomling i Castro District hade Milk visat ledarskap i den lilla gemenskapen. Han började bli tagen på allvar som kandidat och beslöt att kandidera igen till stadsfullmäktige 1975. Han omprövade sin inriktning och klippte sitt långa hår, lovade att avhålla sig från marijuana och svor att aldrig mer besöka en bastuklubb.[48] Milks kampanjer fick stöd av teamsters, brandmännens och byggnadsarbetarnas fackföreningar. Castro Camera blev händelsernas centrum i området. Milk drog ofta in människor från gatan för att arbeta i hans kampanjer. Många upptäckte senare att de bara råkade vara den sorts män som Milk tyckte var attraktiva.[49]

Milk förordade stöd till småföretag och lokalområdens tillväxt.[50] Sedan 1968 hade borgmästare Alioto lockat storföretag till staden trots vad kritiker kallade "Manhattaniseringen av San Francisco".[51] När fabriksarbeten ersattes av tjänstesektorn tillät Aliotos försvagade politiska bas att ett nytt ledarskap valdes till makten i staden. George Moscone valdes till borgmästare. Moscone hade varit kraftigt bidragande till att avskaffa sodomilagen tidigare det året i Kaliforniens delstatslegislatur. Han erkände Milks inflytande i valet genom att besöka Milks valnattshögkvarter, tacka Milk personligen och erbjuda honom en post som city commissioner. Milk kom på sjunde plats i valet, bara en position ifrån att få en plats i stadsfullmäktige.[52] Liberala politiker innehade posterna borgmästare, distriktsåklagare och sheriff.

Trots det nya ledarskapet i staden fanns fortfarande konservativa fästen. En av Moscones första åtgärder som borgmästare var att tillsätta en polischef till det hårt ansatta San Francisco Police Department (SFPD). Han valde Charles Gain, mot SFPD:s önskan. Större delen av poliskåren ogillade Gain för att han kritiserade polisen i pressen för okänslighet i rasfrågor och alkoholmissbruk på jobbet, istället för att arbeta inom befälsstrukturen för att ändra attityder. På borgmästarens begäran gjorde Gain klart att homosexuella poliser skulle välkomnas i kåren. Detta blev riksnyheter. Poliser under Gain uttryckte sitt hat mot honom, och mot borgmästaren för att han förrått dem.[53]

Kandidatur till delstatsförsamlingen

Den nyvalde borgmästaren George Moscone höll sitt löfte till Milk och tillsatte honom till Board of Permit Appeals 1976, vilket gjorde honom till USA:s första öppet homosexuella city commissioner. Milk funderade dock på att kandidera till California State Assembly, underhuset i Kaliforniens delstatslegislatur. Valkretsen var kraftigt viktad till hans fördel, då stora delar av den var områden omkring Castro Street, där Milks anhängare röstade. I det föregående valet till stadsfullmäktige fick Milk fler röster än den sittande underhusledamoten. Moscone hade dock gjort en överenskommelse med underhusets talman att en annan kandidat skulle ställa upp—Art Agnos.[54] Vidare hade borgmästaren bestämt att varken tillsatta eller valda ämbetsmän fick driva valkampanj medan de utförde sitt arbete.[55]

Vid tiden för Milks valkampanj 1975 bestämde han sig för att klippa håret och bära kostym. Här bedriver Milk (längst till höger) valkampanj med hamnarbetare i San Francisco under sin kandidatur 1976 till California State Assembly.

Milk satt fem veckor i Board of Permit Appeals innan Moscone blev tvungen att avskeda honom när han tillkännagav att han skulle kandidera till California State Assembly. Rick Stokes ersatte honom. Avskedandet av Milk och överenskommelsen bakom kulisserna mellan Moscone, underhusets talman och Agnos gav bränsle åt hans kampanj, då han tog på sig identiteten att vara i politiskt underläge.[56] Han rasade om att höga ämbetsmän i stadens och delstatens styrelser var mot honom. Han klagade på att det rådande politiska etablissemanget, särskilt Alice B. Toklas Memorial Democratic Club, utestängde honom, och han kallade Jim Foster och Stokes för homosexuella "Onkel Tom".[18] Han tog entusiastiskt till sig en lokal oberoende veckotidnings rubrik: "Harvey Milk vs. The Machine" ("Harvey Milk mot maskinen").[7]

Milks roll som representant för San Franciscos homosexuella befolkning utökades under denna period. Den 22 september 1975 besökte president Gerald Ford San Francisco. När han gick från sitt hotell till sin bil höjde Sara Jane Moore i folkmängden ett skjutvapen för att skjuta honom. En före detta marinkårssoldat som hade gått förbi tog tag i hennes arm och vapnet avlossades mot trottoaren.[57][58] Mannen som gick förbi var Oliver "Bill" Sipple, som hade lämnat Milks ex-pojkvän Joe Campbell åratal tidigare, vilket föranledde Campbells självmordsförsök. Sipple, som var tjänstledig från militären på grund av psykiskt funktionshinder, bodde i området Tenderloin i San Francisco,[59] och hamnade omedelbart i det nationella rampljuset. Sipple vägrade kalla sig hjälte och ville inte få sin sexualitet avslöjad. Milk drog däremot fördel av möjligheten för att illustrera sin sak att allmänhetens syn på homosexuella skulle förbättras om de kom ut ur garderoben. Han berättade för en vän: "Det är ett alltför bra tillfälle. För en gångs skull kan vi visa att bögar gör hjältemodiga saker, inte bara allt det där om att antasta barn och hänga på toaletter."[60] Milk kontaktade en tidning.[61]

Flera dagar senare Herb Caen, en kolumnist på The San Francisco Chronicle, avslöjade Sipple som homosexuell och vän till Milk. Tillkännagivandet togs upp av rikstäckande tidningar, och Milks namn fanns med i många av artiklarna. Tidskriften Time nämnde Milk som en ledare för gaysamhället i San Francisco.[59] Sipple belägrades av reportrar, liksom hans familj. Hans mor, en övertygad baptist i Detroit, vägrade tala med honom. Fastän han hade varit involverad i gaysamhället i åratal, och till och med deltagit i Gay Pride-evenemang, stämde Sipple Chronicle för inkräktande på privatlivet.[62] President Ford skickade ett tackmeddelande till Sipple för att han hade räddat hans liv.[61] Milk sade att Sipples sexuella läggning var anledningen till att han bara fick ett meddelande, istället för en inbjudan till Vita huset.[61] Milks fortsatta valkampanj, som drevs från Castro Cameras skyltfönster, var en studie i oordning. Det fanns många frivilliga som gärna skickade ut massförsändelser, men Milks noteringar och listor över valarbetare fördes på kladdpapper. När kampanjen fick in finanser kom pengarna från kassaapparaten utan att någon tanke på redovisning förekom.[56] En 11-årig flicka från området beordrade glatt homosexuella män och irländska mormödrar att arbeta i kampanjen, trots sin mors avrådan. Milk själv var hyperaktiv och benägen att få fantastiska temperamentsutbrott, bara för att snabbt återhämta sig och skrika upphetsat om något annat. Många av hans gormanden riktades mot hans pojkvän, Scott Smith, som blev desillusionerad över den man som inte längre var den tillbakalutade hippie han hade förälskat sig i.[56]

Kandidaten må ha varit manisk, men han var också engagerad och fylld med gott humör, och hade en särskild fallenhet för att få uppmärksamhet i media.[63] Han tillbringade mycket tid med att registrera väljare och skaka hand vid busshållplatser och biografköer. Han tog alla tillfällen att göra reklam för sig själv. Han uppskattade verkligen kampanjarbetet, och hans framgång var tydlig.[18] Med det stora antalet frivilliga valarbetare lät han dussintals åt gången stå längs den trafikerade genomfartsvägen Market Street som mänskliga affischtavlor med skyltar med texten "Milk for Assembly" när pendlare körde till sina arbeten inne i staden.[64] Han spred sin kampanjlitteratur varhelst han kunde, även bland en av de mest inflytelserika politiska grupperingarna i staden: Folkets tempel. Milks valarbetare tog med sig tusentals broschyrer dit, men kom tillbaka med onda aningar. Eftersom ledaren för Folkets tempel, Jim Jones, var politiskt inflytelserik i San Francisco (och stödde båda kandidaterna), tillät Milk medlemmar av Folkets tempel att använda hans telefoner, och talade senare i kyrkan och försvarade Jones. Men till sina valarbetare sade han: "Se till att alltid vara snälla mot Folkets tempel. Om de ber er att göra något, gör det och skicka dem ett meddelande med tack för att de bad er göra det. De är konstiga och de är farliga, och man vill aldrig vara på deras dåliga sida."[65]

Valresultatet blev jämnt och Milk förlorade med färre än 4000 röster.[66] Agnos lärde dock Milk en värdefull läxa när han kritiserade Milks valtal som "deprimerande... Du pratar om hur ska kasta ut odågorna, men hur ska du fixa saker—förutom att slå mig? Du borde inte lämna publiken nedstämd."[67] Efter denna förlust insåg Milk att Toklasklubben aldrig skulle stödja honom politiskt och medverkade till att grunda San Francisco Gay Democratic Club.[68]

Större historiska krafter

Den nyfödda rörelsen för homosexuellas rättigheter hade ännu inte mött organiserat motstånd i USA. År 1977 lyckades några gayaktivister med goda kontakter i Miami i Florida få igenom en stadga för medborgerliga rättigheter som gjorde diskriminering grundad på sexuell läggning olaglig i Dade County. En välorganiserad grupp konservativa kristna fundamentalister svarade, ledda av sångerskan Anita Bryant. Deras kampanj hade titeln Save Our Children ("Rädda våra barn"), och Bryant hävdade att stadgan inkräktade på hennes rätt att undervisa sina barn om biblisk moral.[69] Bryant och kampanjen samlade in 64 000 underskrifter för att föra frågan till folkomröstning i countyt. Med delfinansiering från Florida Citrus Commission, som Bryant var talesperson för, gjorde de TV-reklam som kontrasterade Orange Bowl Parade med San Francisco's Gay Freedom Day Parade, och hävdade att Dade County skulle förvandlas till en "grogrund för homosexualitet" där "män ... hoppar omkring med små pojkar".[70]

Jim Foster, som då var den mäktigaste politiska organisatören i San Francisco, åkte till Miami för att hjälpa gayaktivisterna där då valdagen närmade sig, och en landsomfattande bojkott av apelsinjuice organiserades. Budskapet från Save Our Children-kampanjen var inflytelserikt, och resultatet blev ett överväldigande nederlag för gayaktivisterna. Med det största valdeltagandet i ett specialval i Dade Countys historia röstade 70% för att avskaffa lagen.[71]

Bara politik

Kristna konservativa inspirerades av sin seger och såg en möjlighet för en ny, verkningsfull politisk sak. Gayaktivisterna blev chockade över hur litet stöd de fick. En oförberedd demonstration med 3000 deltagare från Castro-området bildades på natten efter omröstingen i Dade County. Bögar och lesbiska var samtidigt arga, och mässade "Ut från barerna till gatorna!",[72] och upprymda över sin passionerade och kraftfulla reaktion. San Francisco Examiner rapporterade att medlemmar av folksamlingen drog ut andra från barer på Castro Street och Polk Street ackompanjerat av "öronbedövande" hurrarop.[73] Milk ledde demonstranterna den natten på en 8 km lång vandring genom staden, ständigt i rörelse, eftersom de var medvetna om att om de stannade för lång tid skulle det bli upplopp. He förklarade: "Detta är gaysamhällets makt. Anita kommer att skapa en nationell homosexuell kraft."[74][73][75] Aktivisterna hade dock inte mycket tid för att återhämta sig, då scenariot upprepades när stadgor för medborgerliga rättigheter avskaffades av väljarna i Saint Paul, Minnesota, Wichita, Kansas och Eugene, Oregon, under hela 1977 och in på 1978.

Den kaliforniske delstatssenatorn John Briggs såg en chans i de kristna fundamentalisternas kampanj. Han hoppades bli vald till guvernör i Kalifornien 1978 och imponerades av valdeltagandet han såg i Miami. När Briggs återvände till Sacramento skrev han ett lagförslag som skulle förbjuda homosexuella män och kvinnor från att undervisa i offentliga skolor i Kalifornien. Briggs hävdade privat att inte hade något emot homosexuella, och berättade för Randy Shilts att "det är politik. Bara politik."[76] Slumpvisa attacker mot homosexuella ökade i Castro. När polisens svar uppfattades som otillräckligt patrullerade grupper av homosexuella området själva och höll utkik efter angripare.[77] Den 21 juni 1977 dog en homosexuell man vid namn Robert Hillsborough av 15 knivhugg medan hasns angripare samlades runt honom och mässade "Faggot!" Både borgmästare Moscone och Hillsboroughs mor lade skulden på Anita Bryant och John Briggs.[78][79] En vecka före händelsen hade Briggs hållit en presskonferens i San Franciscos stadshus där han kallade staden en "sexuell avfallshög"[80] på grund av homosexuella.[81] Några veckor senare deltog 250 000 personer i 1977 års San Francisco Gay Freedom Day Parade, det största deltagandet dittills vid något Gay Pride-evenemang.[82]

I november 1976 hade väljarna i San Francisco beslutat att omorganisera valen till stadsfullmäktige så att ledamöterna valdes från enskilda distrikt istället för från staden som helhet. Harvey Milk visade sig snabbt som den ledande kandidaten i distrikt 5, omkring Castro Street.[83]

Den sista kampanjen

Anita Bryants publika kampanj mot homosexualitet och de många utmaningarna över hela USA mot stadgor för homosexuellas rättigheter gav bränsle åt gaypolitiken i San Francisco. Sjutton kandidater från Castro District deltog i det följande valet till kommunstyrelsen. Över hälften av dem var homosexuella. New York Times publicerade en redogörelse för den veritabla invasionen av homosexuella till San Francisco, och uppksattade att stadens homosexuella befolkning var mellan 100 000 och 200 000 av totalt 750 000.[84] Castro Village Association hade vuxit till 90 företag. Den lokala banken, som tidigare var det minsta bankkontoret i staden, hade blivit det största och blev tvunget att bygga en utbyggnad för att rymma sina nya kunder.[85] Milks levnadstecknare Randy Shilts noterade att "större historiska krafter" understödde hans kampanj.[86]

Milks mest framgångsrika motståndare var den tystlåtna och tankfulla advokaten Rick Stokes, som uppbackades av Alice B. Toklas Memorial Democratic Club. Stokes hade varit öppen om sin homosexualitet långt före Milk, och hade genomgått hårdare behandling. Vid ett tillfälle blev han intagen på sjukhus och tvingades genomgå elchockbehandling.[87] Milk gav dock i större utsträckning uttryck för homosexuellas och deras frågors roll i politiken i San Francisco. Stokes citerades med orden "Jag är bara en företagare som råkar vara homosexuell",[88] och uttryckte synsättet att vilken normal person som helst också kunde vara homosexuell. Milks kontrasterande populistiska filosofi vidarebefordrades till New York Times: "Vi vill inte ha välvilliga liberaler, vi vill att homosexuella ska representera homosexuella ... Jag representerar de homosexuella på gatan—den fjortonårige rymlingen från San Antonio. Vi måste betala tillbaka för hundratals år av förföljelse. Vi måste ge hopp till den stackars förrymda ungen från San Antonio. De går till barerna för att kyrkorna är fientliga. De behöver hopp! De behöver en bit av kakan!"[89][84]

Andra frågor var också viktiga för Milk: han stödde större och billigare barnomsorgsinrättningar, gratis kollektivtrafik, och utveckling av en civil styrelse för att övervaka polisen.[6] Han framförde viktiga lokala frågor vid varje tillfälle. Milk använde samma maniska kampanjtaktik som i tidigare valrörelser: mänskliga affischtavlor, timtals handskakningar, och dussintals tal som uppmanade homosexuella att känna hopp. Denna gång stöddes han till och med av San Francisco Chronicle.[90] Han vann med marginalen 30% mot sexton andra kandidater, och efter att hans seger blev påtaglig anlände han till Castro Street på bakdelen av sin kampanjledares motorcykel—eskorterad av sheriff Richard Hongisto—till vad som i en tidningsartikel beskrev som ett "högljutt och rörande välkomnande".[91]

Milk hade nyligen fått en ny pojkvän, en ung man vid namn Jack Lira, som ofta var full offentligt, och lika ofta blev eskorterad från politiska evenemang av Milks medhjälpare.[92] Sedan valkampanjen i valet till delstatskongressen hade Milk mottagit mer och mer våldsamma mordhot.[93] Han blev bekymrad över att hans ökade offentliga framtoning gjorde honom till ett mål för mordförsök, och spelade in ett band som han önskade skulle följa honom om han blev mördad,[94] och tillade: "Om en kula skulle tränga in i min hjärna, låt den kulan förstöra varje garderobsdörr".[95]

Stadsfullmäktige

Milks installation blev förstasidesstoff i hela USA, eftersom han blev den första öppet homosexuella man som, utan att vara sittande, vann i ett val till ett politiskt ämbete i USA,[96] och promenerade till stadshuset arm i arm med Jack Lira.[97]

Milks energi, förkärlek för skämt och hans oförutsägbarhet förargade ibland ordföranden för stadsfullmäktige Dianne Feinstein. Vid sitt första möte med borgmästare Moscone kallade Milk sig själv "number one queen" och dikterade för Moscone att han måste gå genom Milk istället för Alice B. Toklas Memorial Democratic Club om han ville ha de homosexuellas röster i staden - en fjärdedel av San Franciscos väljare.[98] Milk blev dock Moscones närmaste allierade i stadsfullmäktige.[99] De största måltavlorna för Milks vrede var stora företag och fastighetsutvecklare. Han blev ilsken när ett parkeringshus planerades ersätta bostadshus i centrala staden, och försökte få igenom en pendlarskatt så att kontorsarbetare som bodde utanför staden och körde till arbetet skulle få betala för kommunala tjänster som de utnyttjade.[100] Milk var ofta beredd att rösta mot Feinstein och andra mer erfarna medlemmar av styrelsen. Till en början höll han med fullmäktigekollegan Dan White, vars distrikt låg två miles söder om Castro, att en enhet för psykiatrisk vård för ungdomar inte borde förläggas där i ett gammalt kloster. Efter att Milk hade lärt sig mer om enheten ändrade han sig och gjorde därmed att White förlorade sin sak som han hade drivit i sin valkampanj. White glömde inte detta och motsatte varje initiativ och ärende som Milk stödde.[101]

Milk inledde sin ämbetsperiod genom att ta initiativ till ett lagförslag för medborgerliga rättigheter som förbjöd diskriminering grundat på sexuell läggning. Stadgan kallades "den mest stringenta och omfattande i landet",[102] och antagandet av den demonstrerade "de homosexuellas växande politiska makt",[103] enligt The New York Times.[104] Endast fullmäktigeledamoten White röstade mot den. Borgmästare Moscone undertecknade den entusiastiskt med en ljusblå penna som Milk hade givit honom för tillfället.[105]

Det andra förslaget som Milk koncentrerade sig på syftade till att lösa det största problemet enligt en nyligen genomförd stadsomfattande opinionsmätning: hundavföring. Inom ett månad efter att han svurits in började han arbeta på en stadga om att tvinga hundägare att plocka upp sina hundars avföring. Lagen kallades "pooper scooper law" och när den antogs av stadsfullmäktiges fick det stor uppmärksamhet i TV och tidningar i San Francisco. Milks kampanjmanager kallade honom "en mästare på att komma på vad som skulle ge honom uppmärksamhet i tidningen".[106][107] Han bjöd in pressen till Duboce Park för att förklara varför det var nödvändigt, och under filmningen trampade han i avföring till synes av misstag. Hans medarbetare visste dock att han hade varit i parken i en timme före presskonferensen och letat efter rätt ställe att gå framför kamerorna.[108] Detta gav honom det största antalet beundrarbrev i hans politiska karriär och visades i riksnyheterna.

Milk och Lira gjorde snart slut, men Lira kontaktade honom några veckor senare och krävde att Milk skulle komma till hans lägenhet. När Milk kom dit fann han att Lira hade hängt sig. Lira, som redan var benägen för svåra depressioner, hade blivit upprörd av Anita Bryants och John Briggs kampanjer.[109]

Briggsinitiativet

John Briggs tvingades hoppa av guvernörsvalet i Kalifornien 1978, men fick entusiastiskt stöd för "Proposition 6", som fick benämningen Briggsinitiativet (Briggs Initiative). Den föreslagna lagen skulle ha gjort det obligatoriskt att avskeda homosexuella lärare—och överhuvudtaget anställda i offentliga skolor som stödde homosexuellas rättigheter. Briggs budskap till stöd för "Proposition 6" hade stor genomslagskraft runtom i Kalifornien, och Harvey Milk bevistade varje evenemang som Briggs var värd för. Milk förde kampanj mot lagförslaget över hela delstaten också,[110] och svor att även om Briggs vann Kalifornien skulle han inte vinna San Francisco.[111] I deras många debatter, vilka mot slutet hade slipats till snabba retsamheter fram och tillbaka, vidhöll Briggs att homosexuella lärare ville förföra och rekrytera barn. Milk svarade med statistik insamlad av rättsliga myndigheter som gav belägg för att pedofiler främst identifierade sig som heterosexuella, och avfärdade Briggs poänger med vitsiga repliker som "Om det vore sant att barn efterapade sina lärare, skulle det sannerligen vara jädrans många fler nunnor som sprang omkring".[112]

Deltagandet i Gay Pride-parader under sommaren 1978 i Los Angeles och San Francisco ökade kraftigt. San Francisco's Gay Freedom Day Parade hade en uppskattad mängd deltagare på 250 000 till 375 000. Tidningarna hävdade att det ökade antalet berodde på John Briggs.[113] Organisatörerna bad deltagare att bära skyltar som angav deras hemstäder inför kamerorna, för att visa hur långt människor hade åkt för att bo i Castro-området. Milk åkte i en öppen bil med en skylt med texten "Jag är från Woodmere, N.Y."[114] Han framförde en version av det som blev hans mest kända tal, "Hopptalet" ("Hope Speech"), som enligt The San Francisco Examiner "eldade upp folkmassan":[113]

På denna årsdag för Stonewall, ber jag mina homosexuella systrar och bröder att göra åtagandet att kämpa. För sig själva, för sin frihet, för sitt land … Vi kommer inte att vinna våra rättigheter genom att stanna tyst i våra garderober ... Vi kommer ut för att bekämpa lögnerna, myterna, förvrängningarna. Vi kommer ut för att berätta sanningarna om homosexuella, för jag är trött på överenskommelsen om tystnad, så jag kommer att tala om det. Och jag vill att ni ska tala om det. Ni måste komma ut. Kom ut inför era föräldrar, era släktingar.[115]

Trots förlusterna i strider för homosexuellas rättigheter på olika platser i landet det året, var han fortfaranade optimistisk, och sade "Även om homosexuella förlorar i dessa initiativ, blir människor ändå upplysta. På grund av Anita Bryant och Dade County blev hela landet undervisat om homosexualitet i större utsträckning än någonsin tidigare. Det första steget är alltid fientlighet, och efter det kan man sitta ner och tala om det."[116][94]

Den före detta guvernören av Kalifornien Ronald Reagan uttalade sitt motstånd mot lagförslaget, med hänvisning till de potentiella inskränkningarna i individuella rättigheter. Även guvernör Jerry Brown och president Jimmy Carter uttalade sig mot, den senare i en kommentar efter ett tal som han höll i Sacramento.[107][117] Den 7 november 1978 förlorade lagförslaget med över en miljon rösters marginal, vilket förbluffade gayaktivisterna på valnatten. I San Francisco röstade 75 procent mot det.[117]

Mordet

Merge-arrow.svg
 Denna artikel eller detta avsnitt bör enligt en eller flera användare flyttas till Mordet på Harvey Milk
Motivering: Rilpedia:Artikellängd; många andra mord på kända personer har egna artiklar
Flytten kräver administrativ hjälp för att genomföras, eller bör diskuteras. Eventuella invändningar görs på diskussionssidan.

Den 10 november 1978, tio månader efter att han svurits in, avgick ledamoten Dan White från sin post i San Franciscos stadsfullmäktige. Han hävdade att hans årslön på $9600 inte var tillräcklig för att försörja hans familj.[118] Milk hade också känt av minskningen i inkomst när han och Scott Smith blev tvungna att stänga Castro Camera en månad tidigare. Inom några dagar begärde White posten igen och borgmästare Moscone samtyckte till en början.[119][120] Efter vidare eftertanke och inblandning av andra ledamöter övertygades borgmästaren att tillsätta någon mer i linje med den tilltagande etniska mångfalden i Whites distrikt och stadsfullmäktiges liberala inriktning.[121] Den 18 november kom nyheten om mordet på den kaliforniska kongressledamoten Leo Ryan, som var i Jonestown i Guyana för att kolla upp det avlägsna samhälle som byggts upp av medlemmar av Folkets tempel som hade omolokaliserats från San Francisco. Nästa dag kom nyheter om massjälvmordet som begåtts av medlemmar av Folkets tempel. San Francisco-borna fick veta att över 400 invånare i Jonestown hade dött.[122] Snart var antalet döda i Guyana över 900.[123]

Moscone planerade att tillkännage Whites ersättare några dagar senare, den 27 november 1978.[124] En halvtimme före presskonferensen tog sig Dan White in i stadshuset genom ett källarfönster för att undvika metalldetektorer och förflyttade sig till Moscones kontor. Vittnen hörde skrik mellan White och Moscone och sedan skottlossning. White sköt borgmästaren med ett skott i armen och sedan tre skott i huvudet efter att Moscone hade fallit till golvet.[125] White gick sedan snabbt till sitt före detta kontor, laddade om sin polisrevolver med hålspetsammunition på vägen, och hejdade Harvey Milk och bad honom gå åt sidan en stund. Dianne Feinstein hörde skottlossning och ringde polisen. Hon fann Milk med ansiktet mot golvet. Han hade skjutits med fem skott, däribland två i huvudet från kort avstånd. Feinstein skakade så mycket att hon behövde ta stöd på polischefen efter att hon identifierat båda liken.[124] Det var hon som tillkännagav för medierna att "Idag har San Francisco upplevt en dubbel tragedi av enorm omfattning. Som ordförande för stadsfullmäktige är det min uppgift att informera er om att både borgmästare Moscone och ledamot Harvey Milk har blivit skjutna till döds,"[126] och tillade sedan efter att ha blivit överröstad av misstrogna rop, "och den misstänkte är ledamot Dan White."[127][107][124] Milk var 48 år gammal. Moscone var 49.

Inom en timme ringde White sin fru från ett matställe i närheten. Hon mötte honom vid en kyrka och följde med honom till polisen, där White angav sig själv. Många invånare lämnade blommor på trappstegen till stadshuset. På kvällen började en spontan samling bildas på Castro Street och rörde sig mot stadshuset i en stearinljusvaka. Antalet uppskattades till mellan 25 000 och 40 000, som täckte hela bredden av Market Street och sträckte sig 2,4 km från Castro Street. Dagen därpå fördes Moscones och Milks lik till stadshusets rotunda där sörjande tog avsked.[120] Sex tusen sörjande deltog i gudstjänst för borgmästare Moscone i St. Mary's Cathedral. Två minnesstunder hölls för Milk, en liten i Emanu-El-templet och en mer högljudd i operahuset.[128]

"Stad i kval"

Borgmästare Moscone hade nyligen ökat säkerheten i stadshuset efter självmorden i Jonestown. Överlevande från Guyana berättade om övningar för självmordsförberedelser som Jones kallade "White Nights" ("Vita nätter").[129] Rykten om morden på Moscone och Milk fick näring av sammanträffandet mellan Whites namn och Jones förberedelser inför självmorden. En förbluffad distriktsåklagare kallade morden så nära inpå nyheterna från Jonestown "oförståeliga", men förnekade att det fanns något samband.[120] Guvernör Jerry Brown beordrade att alla flaggor i Kalifornien skulle vaja på halv stång, och kallade Milk en "hårt arbetande och engagerad fullmäktigeledamot, en ledare för San Franciscos gaysamhälle, som höll sitt löfte att representera alla invånare i sin valkrets".[130][131] President Jimmy Carter uttryckte sin bestörtning över båda morden och skickade sina kondoleanser. Talmannen i California Assembly Leo McCarthy kallade det "en vansinnig tragedi".[132][131] "A City in Agony" ("en stad i kval") var den största rubriken i The San Francisco Examiner dagen efter morden. Inuti tidningen fanns artiklar om morden under rubriken "Black Monday" ("svart måndag") tillsammans med nyheter om lik som skickades hem från Guyana.[133] Dan White åtalades för två mord och hölls utan borgen och med möjlighet till dödsstraff, efter att ett lagförslag nyligen antagits i Kalifornien som möjliggjorde dödsstraff eller livstids fängelse för mord på en offentlig ämbetshavare.[134] En analys av månaderna omkring morden kallade 1978 och 1979 "de mest känslomässigt förkrossande åren i San Franciscos omtalat fläckade historia".[135]

Den 32-årige White, som hade varit i armén under Vietnamkriget, hade kandiderat på en hårdför plattform mot brottslighet i sitt distrikt. Kollegor förklarade att han var en högpresterande "all-American boy".[121] White skulle veckan därpå ha mottagit en utmärkelse för att ha räddat en kvinna och ett barn från en 17 våningar hög byggnad när han var brandman 1977. Fastän han var den enda ledamoten som röstade mot Milks stadga för homosexuellas rättigheter tidigare det året, hade han citerats med orden: "Jag respekterar alla människors rättigheter, inklusive homosexuellas".[136][121] Milk och White kom bra överens till en början. En av Whites politiska medhjälpare (som var homosexuell) mindes att "Dan hade mer gemensamt med Harvey än han hade med någon annan i styrelsen".[137][138] White röstade för att ge stöd till ett center för homosexuella pensionärer, och för att hedra Phyllis Lyon och Del Martins 25:årsdag och pionjärarbete.[138]

Efter att Milk röstade för enheten för psykisk hälsa i Whites distrikt vägrade White dock att tala med Milk och kommunicerade enbart med en av Milks medhjälpare. Andra bekanta mindes White som mycket intensiv. "Han var impulsiv ... Han var en extrem tävlingsmänniska, till tvångsmässighet ... Jag tror att han inte kunde hantera nederlag,"[139] berättade San Franciscos biträdande brandchef för journalisterna.[140] Whites första kampanjorganisatör hoppade av mitt under kampanjen, och berättade för en reporter att White var egoist och att det var tydligt att han var antigay, fastän han förnekade det i pressen.[141] Whites kollegor och anhängare beskrev honom "som boxartemperament och en imponerande förmåga att nära gammalt groll".[142][141] Medhjälparen som sprang mellan White och Milk mindes att "när jag talade med honom insåg jag att han såg det som att Harvey Milk och George Moscone representerade allt som var fel i världen".[143]

När Milks vänner letade i hans garderob efter en kostym till hans kista insåg de hur mycket han hade drabbats av sin minskade inkomst som fullmäktigeledamot. Alla hans kläder var i sönderfall. Alla hans strumpor hade hål.[144] Han kremerades och hans aska delades upp. Den största delen spreds i San Francisco Bay av hans närmaste vänner. En del av askan kapslades in och begravdes under trottoaren framför Castro Street 575, där Castro Camera hade legat. Harry Britt, en av de fyra personer som Milk hade listat på sitt kassettband som acceptabel ersättare om han skulle bli mördad, tillsattes av den tillförordnade borgmästaren, Dianne Feinstein.[145]

Rättegången

Dan Whites arrestering och rättegång orsakade en sensation, och illustrerade svåra spänningar mellan den liberala befolkningen och stadens polis. San Franciscos polis var mestadels irländskättlingar från arbetarklassen som ogillade den växande immigrationen av homosexuella intensivt, liksom stadsledningens liberala inriktning. Efter att White hade angivit sig själv och erkänt, satt han i sin cell medan hans före detta kollegor i polisen berättade skämt om Harvey Milk. Poliser bar öppet T-tröjor med texten "Free Dan White" ("Frige Dan White") under dagarna efter mordet.[146] En undersheriff för San Francisco sade senare att "ju mer jag observerade vad som hände i fängelset, desto mer började jag sluta se det som Dan White gjorde som en individuell handling och började se det som en politisk handling i en politisk rörelse".[147] White visade ingen ånger för sina handlingar, och uppvisade sårbarhet endast under ett åtta minuter långt telefonsamtal till sin mor från fängelset.[148]

Juryn i rättegången bestod av San Franciscobor ur den vita medelklassen, mestadels katoliker. Homosexuella och etniska minoriteter befriades från juryreserven.[149] Juryn var tydligt välvilligt inställd till den anklagade. Några av ledamöterna grät när de hörde Whites tårfyllda inspelade bekännelse, som avslutades med att förhörsledaren tackade White för hans ärlighet.[150] Whites försvarsadvokat, Doug Schmidt, hävdade att han inte var ansvarig för sina handlingar, med användning av det juridiska försvaret diminished capacity ("nedsatt mental förmåga"): "Goda människor, fina människor, med fina bakgrunder, dödar helt enkelt inte människor med kallt blod".[151] Schmidt försökte bevisa att Whites plågade psykiska tillstånd var ett av manipulation från politikerna i stadshuset som genomgående hade gjort honom besviken och förvirrad, slutligen genom att lova honom hans jobb tillbaka och sedan förvägra honom det igen. Schmidt sade att Whites psykiska försämring demonstrerades och förvärrades av hans orgie i skräpmat natten före morden, eftersom han vanligtvis var känd som hälsomedveten.[152] Tidningarna i området döpte det snabbt till "Twinkie-försvaret" ("Twinkie defense"). White frikändes för morden den 21 maj 1979 men befanns skyldig till dråp (voluntary manslaughter) på båda offren, och dömdes till sju och två tredjedels år i fängelse. När domen minskades för avsutten tid och gott uppförande släpptes han efter fem år.[153] Han grät när han hörde domen.[154]

"White Night"-upploppen

Upprorsdeltagare utanför San Franciscos stadshus 21 maj 1979 reagerar mot domen mot Dan White.

Tillförordnade borgmästaren Dianne Feinstein, fulmäktigeledamot Carol Ruth Silver och Milks efterträdare Harry Britt fördömde juryns beslut. När det tillkännagavs på polisradion i staden sjöng någon "Danny Boy" på polisbandet.[155] En svallvåg av människor från Castro District vandrade igen till stadshuset och ropade "Avenge Harvey Milk" ("Hämnas Harvey Milk") och "He got away with murder" ("Han kom undan med mord").[107][156] Tumultet eskalerade snabbt då stenar kastades mot byggnadens framdörrar. Milks vänner och medhjälpare försökte stoppa förstörelsen, men mobben på mer än 3000 personer ignorerade dem och satte eld på polisbilar. De knuffade in en brinnande tidningsbehållare genom stadshusets sönderslagna dörrar och hurrade sedan när lågorna växte.[157] En av deltagarna i upploppet besvarade en reporters fråga om varför de förstörde delar av staden med: "Säg bara till folk att vi ät för många Twinkies. Det är därför detta händer."[158][77] Polischefen beordrade polisen att inte vedergälla, utan hålla stånd.[156] "White Night"-upploppen, som de kom att kallas, varade i flera timmar. Senare samma kväll, 21 maj 1979, anlände flera polisbilar fyllda med poliser i kravallutrustning till Elephant Walk Bar på Castro Street. Harvey Milks protégé Cleve Jones och en reporter för San Francisco Chronicle, Warren Hinckle, såg på medan poliser stormade in på baren och började slå besökare slumpvis. Efter 15 minuters kalabalik lämnade de baren och slog mot människor som promenerade på gatan.[21][159] Polischefen beordrade slutligen poliserna bort från området. När det blev morgon hade 61 poliser och 100 deltagare i upploppet och homosexuella bosatta i Castroområdet förts till sjukhus.[160] Stadshuset, polisbilar och Elephant Walk Bar åsamkades skador på över $1 000 000.

Efter domen ställdes distriktsåklagaren Joseph Freitas inför en ursinnigt gaysamhälle för att förklara vad som hade gått fel. Åklagaren erkände att han tyckte synd om White före rättegången, och lät bli att fråga förhörsledaren som hade spelat in Whites bekännelse (och som var en barndomsvän till White och coach i hans softballag i polisen) om hans partiskhet och om stödet som White fick från polisen eftersom, sade han, han inte ville genera polismannen inför hans familj i rättssalen.[150][161] Inte heller ifrågasatte Freitas Whites sinnesstämning eller frånvaro av tidigare psykisk sjukdom eller föra fram stadshuspolitik som antydde att hämnd kunde vara ett motiv. Fullmäktigeledamot Carol Ruth Silver vittnade på rättegångens sista dag om att White och Milk inte var vänligt sinnade mot varandra, men hon hade kontaktat åklagaren och insisterat på att vittna. Det var det enda vittnesmål juryn hörde om deras ansträngda relation.[162] Freitas skyllde på juryn som han hävdade hade blivit "duperade av rättegångens hela känslomässiga aspekt".[163][153]

Efterspel

Morden på Milk och Moscone och rättegången mot White förändrade stadens politik och Kaliforniens rättssystem. År 1980 slutade San Francisco med distriktsvalkretsar i valet till stadsfullmäktige, eftersom man fruktade att en så uppdelad styrelse skulle vara skadlig för staden och att valen hade varit en faktor i morden. En gräsrotsrörelse för att återinföra valkretsar i mitten av 1990-talet nådde framgång och staden återinförde distriktsrepresentation år 2000.[164] Som en följd av rättegången mot Dan White ändrade Kaliforniens väljare lagen för att göra det mindre troligt att åtalade som visste vad de gjorde men hävdade att deras förmåga var nedsatt skullle frikännas.[152] Diminished capacity avskaffades som försvar mot en anklagelse, men domstolarna lät det vägas in när beslut skulle fattas om att fängsla eller på annat sätt straffa en åtalad som blivit dömd.[165] "Twinkie defense" har blivit en del av amerikansk mytologi, och beskrivs populärt som ett fall där en mördare undgår rättvisan eftersom han frossat på skräpmat. Detta förenklar Whites brist på politisk skicklighet, hans relationer med George Moscone och Harvey Milk, och det som San Francisco Chronicle-kolumnisten Herb Caen beskrev som pandemiskt "ogillande av homosexuella" inom polisen.[166]

Dan White avtjänade något över fem år för dubbelmordet på Moscone och Milk. Den 22 oktober 1985, ett och ett halvt år efter att han kommit ut ur fängelset, hittades White död i en bil i sin exfrus garage. Han var 39 år gammal. Hans försvarsadvokat sade till journalisterna att han hade varit nedslagen över att ha förlorat sin familj, och den situation han hade orsakat, och tillade "Detta var en sjuk man."[167]

Arv

Politik

Harvey Milks politiska karriär var inriktad på att göra den offentliga makten mottaglig för individer, homosexuell frigörelse och lokalområdenas betydelse för staden. Vid början av varje kampanj lades en ny fråga till Milks offentliga politiska filosofi.[168] Hans valkampanj 1973 fokuserade på den första punkten, att som småföretagare i San Francisco—en stad dominerad av stora företag som hade uppvaktats av kommunstyrelsen—förbisågs hans intressen eftersom han inte företräddes av en stor finansiell institution. Fastän han inte dolde det faktum att han var homosexuell, blev detta inte en valfråga förrän han kandiderade till California State Assembly 1976. Det fördes till förgrunden i valkampen i kommunalvalet mot Rick Stokes, som en förlängning av hans idéer och individuell frihet.[168]

Milk trodde starkt på att lokalområden främjade enighet och småstadserfarenhet, och att Castroområdet skulle erbjuda tjänster till alla sina boende. Han motsatte sig stängningen av en elementary school. Fastän de flesta homosexuella människorna i Castro-området inte hade barn, såg Milk det som att hans område hade potential att välkomna alla. Han sade åt sina medhjälpare att koncentrera sig på att laga potthål, och skröt med att 50 nya stoppskyltar hade installerats i distrikt 5.[168] Som ett svar på stadsbornas största klagomål på att bo i San Francisco—hundavföring—gjorde Milk det till en prioritet att anta stadgan som krävde av hundägare att de tog hand om sina husdjurs spillning. Randy Shilts noterade att "vissa skulle hävda att Harvey var socialist eller diverse olika sorters ideologer, men i realiteten var Harveys politiska filosofi aldrig mer komplicerad än frågan om hundskit; staten skulle lösa folks grundläggande problem."[169]

Forskaren Karen Foss tillskriver Milks effekt på politiken i San Francisco det faktum att han var helt olik någon annan som hade innehaft en politisk post i staden. Hon skriver att "Milk råkade vara en högeligen energisk, karismatisk person med tycke för theatrics och inget att förlora ... Genom att använda skratt, omkastning, transcendens, och sin insider/outsider-status, bidrog Milk till att skapa ett klimat där dialog om frågor blev möjlig. Han erbjöd också ett sätt att integrera de disparata rösterna av sina olika väljarbaser."[170] Milk hade varit en entusiasmerande talare sedan han började bedriva valkampanjer 1973, och hans talarförmågor blev bara bättre efter att han blev fullmäktigeledamot.[21] De mest kända delarna av hans tal kom att kallas "Hope Speech" ("Hopptalet"), vilket blev en stapelvara genom hans politiska karriär. Det inleddes med en lek med beskyllningen att homosexuella personer rekryterar lättpåverkade ungdomar: "Mitt namn är Harvey Milk—och jag vill rekrytera dig". ("My name is Harvey Milk—and I want to recruit you".) En version av Hopptalet som han höll nära slutet av sitt liv ansågs av hans vänner och medhjälpare som den bästa, och avslutningen den mest effektiva:

Och de unga homosexuella människorna i Altoona, Pennsylvania-na och Richmond, Minnesota-na som kommer ut och hör Anita Bryant på TV och hennes berättelse. Det enda de har att se fram emot är hopp. Och ni måste ge dem hopp. Hopp om en bättre värld, hopp om en bättre morgondag, hopp om ett bättre ställe att komma till och pressen där hemma är för stor. Hopp att allt kommer att lösa sig. Utan hopp kommer inte bara homosexuella, utan de svarta, de äldre, de handikappade, vi-na, vi-na kommer att ge upp. Och om de medverkar till att välja till centralkommittén och andra ämbeten fler homosexuella personer ger det ett grönt ljus till alla som känner sig berövade rösträtt, ett grönt ljus för att röra sig framåt. Det betyder hopp för en nation som har givit upp, eftersom om en homosexuell person gör det är dörrarna öppna för alla.[171]

Under sitt sista år i livet betonade Milk att homosexuella människor skulle bli mer synliga för att medverka till att få ett slut på diskrimineringen och våldet mot dem. Fastän Milk inte hade kommit ut inför sin mor före hennes död många år tidigare, uppmanade han andra att göra så i sitt sista uttalande under sin inspelade förutsägelse av mordet på honom:

Jag kan inte hindra någon från att bli arg, eller rasande, eller frustrerad. Jag kan bara hoppas att de vänder den vreden och frustrationen och vansinnet till något positivt, så att två, tre, fyra, fem hundra kan träda fram, så de homosexuella doktorerna kommer ut, de homosexuella advokaterna, de homosexuella domarna, homosexuella bankirerna, homosexuella arkitekterna... Jag hoppas att varje homosexuell yrkesman kommer att säga ’nog’, träd fram och berätta för alla, bär en symbol, låt världen veta. Kanske kan det hjälpa.[172][94]

Mordet på Milk har dock sammanflätats med hans politiska verkan, delvis eftersom han mördades vid höjdpunkten av sin popularitet. Historikern Neil Miller skriver, "Ingen samtida amerikansk homosexuell ledare har hittills uppnått i livet den betydelse Milk fann i döden".[173][145] Hans arv har blivit tvetydigt. Randy Shilts avslutar sin biografi med att Milks framgång, mordet på honom och den ofrånkomliga rättvisan i domen mot White representerade alla homosexuellas erfarenhet. Milks liv var "en metafor för den homosexuella erfarenheten i Amerika".[174] Enligt Frances FitzGerald har Milks legend inte kunnat upprätthållas då ingen tycktes kunna inta hans plats under åren efter hans död: "Castro-området såg honom som en martyr men uppfattade hans martyrskap som ett slut snarare än en början. Han hade dött, och med honom tycktes en stor del av Castro-områdets optimism, idealism och framåtanda också dö. Castro-området kunde inte hitta någon som intog hans plats som föremål för dess tillgivenhet, och ville kanske inte ha någon."[175][176] På 20-årsdagen för Milks död sade historikern John D'Emilio "Det arv som jag tror att han skulle vilja bli ihågkommen för är nödvändigheten att alltid leva sitt liv med integritet".[177][178] För en så kort politisk karriär, tillräknar Cleve Jones mer till mordet på honom än till hans liv: "Mordet på honom och svaret på det gjorde bögars och lesbiskas fulla deltagande i den politiska processen permanent och obestridlig."[179][178]

Hyllningar och skildringar

Regnbågsflagga över Harvey Milk Plaza i Castro-området

Staden San Francisco har ärat Milk genom att uppkalla flera platser efter honom. Där Market Street och Castro Street möts i San Francisco vajar en enorm regnbågsflagga, på Harvey Milk Plaza.[180] The San Francisco Gay Democratic Club bytte namn till Harvey Milk Memorial Gay Democratic Club 1978 och skryter med att den är den största demokratiska organisationen i San Francisco.[181] I New York finns skolprogrammet Harvey Milk High School för ungdomar i riskzonen som koncentrerar sig på HBT-ungdomars behov och drivs av Hetrick Martin Institute.[182]

Frilansjournalisten Randy Shilts färdigställde en biografi om Milk 1982—hans första bok, med titeln The Mayor of Castro Street. Shilts skrev boken medan han inte kunde hitta ett fast arbete som öppet homosexuell reporter.[183] The Times of Harvey Milk, en dokumentärfilm baserad på bokens material, Oscarbelönades 1984 som bästa dokumentärfilm.[184] Regissören Rob Epstein berättade senare om varför han valde Milks liv som ämne: "På den tiden, för oss som bodde i San Francisco, kändes det som det var livet som förändrades, att vi hade all världens ögon på oss, men i själva verket hade större delen av världen ingen aning. Det var bara en riktigt kort, provinsiell, lokal nyhetshistoria om att borgmästaren och en stadsfullmäktigeledamot i San Francisco blev mördade. Det gav inte mycket genljud."[185] En musikalisk teaterproduktion med titeln The Harvey Milk Show hade premiär 1991.[186] Harvey Milk, en opera skriven av Stewart Wallace som "mytologiserar Milk som en symbol för födelsen av den moderna rörelsen för homosexuellas rättigheter",[187] hade sin premiär 1996.[188] I november 2008 släpptes filmen Milk i USA. Den visades första gången på en välgörenhetsvisning på Castro Theater den 28 oktober. Filmen är regisserad av Gus Van Sant, med Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk och Josh Brolin som Dan White.[189] Filmen tog åtta veckor att spela in, och använde ofta statister som var närvarande vid de faktiska händelserna för stora masscener, däribland en scen som avbildar Milks "Hopptal" vid Gay Freedom Day Parade 1978.[190]

Milk inkluderades i "Time 100 Heroes and Icons of the 20th Century" som "en symbol för vad homosexuella kan åstadkomma och de risker de möter när de gör det".[191] Trots hans upptåg och PR-jippon, "förstodingen hur hans offentliga roll kunde påverka privatliv bättre än Milk ... [han] visste att grundorsaken till de homosexuellas situation var osynlighet".[192][5] The Advocate listade Milk som tredje namn i sitt nummer om "40 hjältar" under 1900-talet, och citerade Dianne Feinstein: "Hans homosexualitet gav honom en insikt i de ärr som alla förtryckta människor bär. Han såg inte någon uppoffring som ett för stort pris att betala för de mänskliga rättigheternas sak."[193] Harry Britt sammanfattade Milks verkan på kvällen då Milk blev skjuten 1978: "Oavsett vad väflden har lärt oss om oss själva, kan vi vara vackra och vi kan ordna våra liv ... Harvey var en profet ... han levde i enlighet med en vision ... Något mycket speciellt kommer att hända i den här staden och det kommer att bära Harvey Milks namn."[194]


Väggmålning av John Baden föreställande Harvey Milk på 575 Castro Street, platsen för Milks butik, Castro Camera. Från pistolen till vänster framträder ett citat från Milk: "If a bullet should enter my brain, let the bullet destroy every closeted door."

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 2009-02-18.

Noter

  1. ↑ "a martyr for gay rights"
  2. ↑ Nolte, Carl (26 november 2003). "City Hall Slayings: 25 Years Later", The San Francisco Chronicle, s. A-1.
  3. ↑ "the most famous and most significantly open LGBT official ever elected in the United States". Smith and Haider-Markel, s. 204. Redaktörens översättning.
  4. ↑ "[After Milk] many people—straight and gay—had to adjust to a new reality he embodied: that a gay person could live an honest life and succeed." Redaktörens översättning.
  5. ↑ 5,0 5,1 Cloud, John (14 juni 1999). "Harvey Milk", Time. Hämtad 8 oktober 2008.
  6. ↑ 6,0 6,1 6,2 "Harvey Bernard Milk." Dictionary of American Biography, Supplement 10: 1976–1980. Charles Scribner's Sons, 1995.
  7. ↑ 7,0 7,1 7,2 7,3 "Harvey Bernard Milk". Encyclopedia of World Biography, 2nd ed. 17 Vols. Gale Research, 1998.
  8. ↑ Shilts, s. 4.
  9. ↑ "Glimpy Milk—and they say WOMEN are never at a loss for words". Shilts, s. 9. Redaktörens översättning.
  10. ↑ "He was never thought of as a possible queer—that's what you called them then—he was a man's man".Shilts, s. 14. Redaktörens översättning.
  11. ↑ Shilts s. 20.
  12. ↑ 12,0 12,1 "Historical Note", The Harvey Milk Papers: Susan Davis Alch Collection (1956–1962) (PDF), San Francisco Public Library. Hämtad 8 oktober 8, 2008.
  13. ↑ "have ... a front & each would not be in the way of the other". Redaktörens översättning.
  14. ↑ Shilts, s. 24–29.
  15. ↑ Shilts, p. 33
  16. ↑ Shilts, s. 35–36.
  17. ↑ Shilts, s. 36–37.
  18. ↑ 18,0 18,1 18,2 18,3 18,4 FitzGerald, Frances (21 juli 1986). "A Reporter at Large: The Castro — I", The New Yorker, s. 34–70.
  19. ↑ Weiss, s. 28–29.
  20. ↑ de Jim, s. 36.
  21. ↑ 21,0 21,1 21,2 D'Emilio, John. "Gay Politics and Community in San Francisco since World War II", i Hidden From History: Reclaiming the Gay and Lesbian Past, New American Library (1989). ISBN 0453006892
  22. ↑ Clendinen, s. 151.
  23. ↑ Shilts, s. 38–41.
  24. ↑ Barnes, Clive (20 december 1971). "Theater: The York of 'Inner City'", The New York Times, s. 48.
  25. ↑ 25,0 25,1 Gruen, John (2 januari 1972). "Do You Mind Critics Calling You Cheap, Decadent, Sensationalistic, Gimmicky—", The New York Times, s. SM14.
  26. ↑ "a sad eyed man—another aging hippie with long, long hair, wearing faded jeans and pretty beads". Redaktörens översättning.
  27. ↑ 27,0 27,1 27,2 Shilts, s. 44.
  28. ↑ "I think he was happier than at any time I had ever seen him in his entire life." Redaktörens översättning.
  29. ↑ 29,0 29,1 Shilts, p. 65.
  30. ↑ Shilts, p. 62.
  31. ↑ Clendinen, s. 154.
  32. ↑ Clendinen, s.  150–151.
  33. ↑ Clendinen, p. 156–159.
  34. ↑ Clendinen, s. 161–163.
  35. ↑ Shilts, s. 61–65.
  36. ↑ "I don't recall"
  37. ↑ Shilts, s. 65–72.
  38. ↑ "I finally reached the point where I knew I had to become involved or shut up". "Milk Entered Politics Because 'I Knew I Had To Become Involved' ", The San Francisco Examiner (28 november 1978), s. 2. Redaktörens översättning.
  39. ↑ Shilts, s. 76.
  40. ↑ "There's an old saying in the Democratic Party. You don't get to dance unless you put up the chairs. I've never seen you put up the chairs." Shilts, s. 73. Redaktörens översättning.
  41. ↑ Shilts, s. 75.
  42. ↑ "S.F. Vote Tally: Supervisors", The San Francisco Chronicle (7 november 1973), s. 3.
  43. ↑ Shilts, s. 78–80.
  44. ↑ Shilts, s. 83.
  45. ↑ "Harvey Bernard Milk". Biography Resource Center Online. Gale Group, 1999. Reproduced in Biography Resource Center, Farmington Hills, Mich.: Gale, 2008. Subscription required.
  46. ↑ "Harvey spent most of his life looking for a stage. On Castro Street he finally found it." Redaktörens översättning.
  47. ↑ Shilts, s. 90.
  48. ↑ Shilts, s. 80.
  49. ↑ Shilts, s. 138.
  50. ↑ Shilts, s. 96.
  51. ↑ "Joseph Lawrence Alioto." The Scribner Encyclopedia of American Lives, Volume 5: 1997-1999. Charles Scribner's Sons, 2002.
  52. ↑ Shilts, s. 107–108.
  53. ↑ Weiss, s. 130–133.
  54. ↑ Shilts, s. 130–133.
  55. ↑ "Milk Will Run—Loses Permit Board Seat", The San Francisco Chronicle, 10 mars 1976.
  56. ↑ 56,0 56,1 56,2 Shilts, s. 133–137.
  57. ↑ Shabecoff, Philip (23 september 1975). "Ford Escapes Harm as Shot is Deflected; Woman Seized with Gun in San Francisco", The New York Times, s. 77.
  58. ↑ Melnick, Norman (23 september 1975). "I was right behind her ... I saw a gun", The San Francisco Examiner, s. 2.
  59. ↑ 59,0 59,1 "The Man Who Grabbed the Gun", Time (6 oktober 1975). Hämtad 6 september 2008.
  60. ↑ "It's too good an opportunity. For once we can show that gays do heroic things, not just all that ca-ca about molesting children and hanging out in bathrooms." Shilts, s. 122. Redaktörens översättning.
  61. ↑ 61,0 61,1 61,2 Morain, Dan (13 februari 1989). "Sorrow Trailed a Veteran Who Saved a President and Then Was Cast in an Unwanted Spotlight", The Los Angeles Times, s. 1.
  62. ↑ Duke, Lynne (31 december 2006). "Caught in Fate's Trajectory, Along With Gerald Ford", The Washington Post, p. D01.
  63. ↑ de Jim, s. 43.
  64. ↑ de Jim, p. 44.
  65. ↑ "Make sure you're always nice to the Peoples Temple. If they ask you to do something, do it, and then send them a note thanking them for asking you to do it. They're weird and they're dangerous, and you never want to be on their bad side." Shilts, s. 139. Redaktörens översättning.
  66. ↑ Shilts, s. 149.
  67. ↑ "a downer... You talk about how you're gonna throw the bums out, but how are you gonna fix things—other than beat me? You shouldn't leave your audience on a down."Shilts, s. 142–143.
  68. ↑ Shilts, s. 150
  69. ↑ Fetner, Tina (August 2001). "Working Anita Bryant: The Impact of Christian Anti-Gay Activism on Lesbian and Gay Movement Claims", Social Problems, 48 (3), s. 411–428. ISSN 0037-7791
  70. ↑ "hotbed of homosexuality" where "men ... cavort with little boys".Clendinen p. 303.
  71. ↑ "Miami Anti-gays Win in Landslide", The San Francisco Examiner, (8 juni 1977), s. 1.
  72. ↑ "Out of the bars and into the streets!" Redaktörens översättning
  73. ↑ 73,0 73,1 Sharpe, Ivan (8 juni 1977). "Angry Gays March Through S.F.", The San Francisco Examiner, s. 1.
  74. ↑ "This is the power of the gay community. Anita's going to create a national gay force." Redaktörens översättning.
  75. ↑ Weiss, s. 105.
  76. ↑ "It's politics. Just politics."Shilts, p. 158.
  77. ↑ 77,0 77,1 Hinckle, p. 15.
  78. ↑ "Police Press Hunt for Slayers of Gay", The San Francisco Examiner, (23 juni 1977), s. 3.
  79. ↑ Clendinen, s. 319.
  80. ↑ "sexual garbage heap"
  81. ↑ Hinckle, s. 28.
  82. ↑ Miller, s. 403.
  83. ↑ Shilts, s. 166.
  84. ↑ 84,0 84,1 Gold, Herbert (6 november 1977), "A Walk on San Francisco's Gay Side", The New York Times, s. SM17.
  85. ↑ Shilts, s. 174.
  86. ↑ Shilts, s. 173.
  87. ↑ Shilts, s. 169–170.
  88. ↑ "I'm just a businessman who happens to be gay" Redaktörens översättning
  89. ↑ "We don't want sympathetic liberals, we want gays to represent gays ... I represent the gay street people—the 14-year-old runaway from San Antonio. We have to make up for hundreds of years of persecution. We have to give hope to that poor runaway kid from San Antonio. They go to the bars because churches are hostile. They need hope! They need a piece of the pie!" Redaktörens översättning.
  90. ↑ Shilts, s. 182.
  91. ↑ "tumultuous and moving welcome". Pogash, Carol (9 november 1977). "The Night Neighborhoods Came to City Hall", The San Francisco Examiner, s. 3.
  92. ↑ Shilts, s. 180.
  93. ↑ Shilts, ss. 184, 204, 223.
  94. ↑ 94,0 94,1 94,2 Giteck, Lenny (28 november 1978). "Milk Knew He Would Be Assassinated", The San Francisco Examiner, s. 2.
  95. ↑ "If a bullet should enter my brain, let that bullet destroy every closet door". Hinckle, s. 13–14.
  96. ↑ Cone, Russ (8 januari 1978). "Feinstein Board President", The San Francisco Examiner, s. 1.
  97. ↑ Shilts, p. 190.
  98. ↑ Weiss, s. 107.
  99. ↑ Shilts, s. 192–193.
  100. ↑ Shilts, s. 194.
  101. ↑ Hinckle, s. 48.
  102. ↑ "most stringent and encompassing in the nation"
  103. ↑ "the growing political power of homosexuals"
  104. ↑ Ledbetter, Les (22 mars 1978). "Bill on Homosexual Rights Advances in San Francisco", The New York Times, p. A21.
  105. ↑ Shilts, s. 199.
  106. ↑ "a master at figuring out what would get him covered in the newspaper"
  107. ↑ 107,0 107,1 107,2 107,3 The Times of Harvey Milk. Dir. Rob Epstein. DVD, Pacific Arts, 1984.
  108. ↑ Shilts, s. 203–204.
  109. ↑ Shilts, ss. 228, 233.
  110. ↑ VanDeCarr, Paul (23 november 2003). "Death of dreams: in November 1978, Harvey Milk's murder and the mass suicides at Jonestown nearly broke San Francisco's spirit.", The Advocate, s. 32.
  111. ↑ Clendinen, s. 380–381.
  112. ↑ "If it were true that children mimicked their teachers, you'd sure have a helluva lot more nuns running around". Shilts, s. 230–231.
  113. ↑ 113,0 113,1 Jacobs, John (26 juni 1978). "An Ecumenical Alliance on the Serious Side of 'Gay' ", The San Francisco Examiner, s. 3.
  114. ↑ Shilts, s. 224.
  115. ↑ "On this anniversary of Stonewall, I ask my gay sisters and brothers to make the commitment to fight. For themselves, for their freedom, for their country ... We will not win our rights by staying quietly in our closets ... We are coming out to fight the lies, the myths, the distortions. We are coming out to tell the truths about gays, for I am tired of the conspiracy of silence, so I'm going to talk about it. And I want you to talk about it. You must come out. Come out to your parents, your relatives." Shilts, s. 224–225.
  116. ↑ "Even if gays lose in these initiatives, people are still being educated. Because of Anita Bryant and Dade County, the entire country was educated about homosexuality to a greater extent than ever before. The first step is always hostility, and after that you can sit down and talk about it." Redaktörens översättning.
  117. ↑ 117,0 117,1 Clendinen, s. 388–389.
  118. ↑ "Mayor Hunts a Successor for White", The San Francisco Examiner, (11 november 1978), s. 1.
  119. ↑ Cone, Russ (16 november1978). "White Changes Mind—Wants Job Back", The San Francisco Examiner, p. 1.
  120. ↑ 120,0 120,1 120,2 Ledbetter, Les (November 29, 1978). "2 Deaths Mourned by San Franciscans", The New York Times, s. 1.
  121. ↑ 121,0 121,1 121,2 "Another Day of Death", Time, 11 december 1978. Hämtad 6 september 2008.
  122. ↑ Downie Jr., Leonard (22 november 1978). "Bodies in Guyana Cause Confusion; Confusion Mounts Over Bodies at Guyana Cult Site; Many Missing in Jungle", The Washington Post, p. A1.
  123. ↑ Barbash, Fred (25 november 1978). "Tragedy Numbs Survivors' Emotions; 370 More Bodies found at Cult Camp in Guyana; A Week of Tragedy in Guyana Dulls Survivors' Emotions", The Washington Post, s. A1.
  124. ↑ 124,0 124,1 124,2 Flintwick, James (November 28, 1978). "Aide: White 'A Wild Man'", The San Francisco Examiner, s. 1.
  125. ↑ Turner, Wallace (28 november 1978). "Suspect Sought Job", The New York Times, s. 1.
  126. ↑ "Today San Francisco has experienced a double tragedy of immense proportions. As President of the Board of Supervisors, it is my duty to inform you that both Mayor Moscone and Supervisor Harvey Milk have been shot and killed," Redaktörens översättning
  127. ↑ "and the suspect is Supervisor Dan White." Redaktörens översättning
  128. ↑ Ledbetter, Les (1 december 1978)."Thousands Attend Funeral Mass For Slain San Francisco Mayor; Former Supervisor Charged Looking to the Mayor's Job", The New York Times, s. A20.
  129. ↑ Ulman, Richard, och Abse, D. Wilfred (December, 1983). "The Group Psychology of Mass Madness: Jonestown", Political Psychology, 4 (4), s. 637–661.
  130. ↑ "hard-working and dedicated supervisor, a leader of San Francisco's gay community, who kept his promise to represent all his constituents". Redaktörens översättning.
  131. ↑ 131,0 131,1 "Reaction: World Coming Apart", The San Francisco Examiner, (28 november 1978), s. 2.
  132. ↑ "an insane tragedy".
  133. ↑ "A Mourning City Asks Why", The San Francisco Examiner, (28 november 1978), s. 20.
  134. ↑ "No Bail as D.A. Cites New Law", The San Francisco Examiner (28 november 1978), p. 1.
  135. ↑ "the most emotionally devastating years in San Francisco's fabulously spotted history". Hinckle, s. 14. Redaktörens översättning.
  136. ↑ "I respect the rights of all people, including gays". Redaktörens översättning.
  137. ↑ "Dan had more in common with Harvey than he did with anyone else on the board". Redaktörens översättning.
  138. ↑ 138,0 138,1 Geluardi, John (January 30, 2008). "Dan White's Motive More About Betrayal Than Homophobia", SF Weekly. Hämtad 11 september 2008.
  139. ↑ "He was impulsive ... He was an extremely competitive man, obsessively so ... I think he could not take defeat," Redaktörens översättning.
  140. ↑ Carlsen, William (29 november 1978). "Ex-aide Held in Moscone Killing Ran as a Crusader Against Crime", The New York Times, s. A22.
  141. ↑ 141,0 141,1 Hinckle, s. 30.
  142. ↑ "as a man with a pugilistic temper and an impressive capacity for nurturing a grudge". Redaktörens översättning.
  143. ↑ "Talking to him, I realized that he saw Harvey Milk and George Moscone as representing all that was wrong with the world". Redaktörens översättning. Hinckle, s. 40.
  144. ↑ Shilts, s. 283.
  145. ↑ 145,0 145,1 Miller, s. 408.
  146. ↑ Hinckle, s. 17.
  147. ↑ "The more I observed what went on at the jail, the more I began to stop seeing what Dan White did as the act of an individual and began to see it as a political act in a political movement". Redaktörens översättning. Hinckle, s. 27.
  148. ↑ Weiss, s. 273.
  149. ↑ Shilts, s. 308.
  150. ↑ 150,0 150,1 Hinckle, s. 49.
  151. ↑ "Good people, fine people, with fine backgrounds, simply don't kill people in cold blood". Shilts, s. 310. Redaktörens översättning.
  152. ↑ 152,0 152,1 Mounts, Suzanne (våren 1999). "Malice Aforethought in California: A History of Legislative Abdication and Judicial Vacillation", University of San Francisco Law Review (33 U.S.F. L. Rev. 313).
  153. ↑ 153,0 153,1 Weiss, s. 403.
  154. ↑ Shilts, s. 324–325.
  155. ↑ Weiss, s. 405.
  156. ↑ 156,0 156,1 Weiss, s. 406–409.
  157. ↑ Turner, Wallace (22 maj 1979). "Ex-Official Guilty of Manslaughter In Slayings on Coast; 3,000 Protest; Protesters Beat on Doors Ex-Official Guilty of Manslaughter in Coast Slayings Lifelong San Franciscan", The New York Times, s. A1.
  158. ↑ "Just tell people that we ate too many Twinkies. That's why this is happening." Redaktörens översättning.
  159. ↑ Weiss, s. 414.
  160. ↑ Weiss, s. 410.
  161. ↑ Weiss, s. 80–81.
  162. ↑ Weiss, s. 377.
  163. ↑ "taken in by the whole emotional aspect of [the] trial". Redaktörens översättning.
  164. ↑ Hubbard, Lee (November 7, 1999). "Real Elections Up Next for S.F.", The San Francisco Chronicle, s. SC1.
  165. ↑ California Penal Code Section 25-29, FindLaw (2008). Hämtad 9 september 2008.
  166. ↑ Pogash, Carol (23 november 2003). "Myth of the 'Twinkie defense'", The San Francisco Chronicle, s. D1.
  167. ↑ Lindsey, Robert (22 oktober 1985). "Dan White, Killer of San Francisco Mayor, a suicide", The New York Times, p. A18.
  168. ↑ 168,0 168,1 168,2 Foss, Karen (1988). "You Have to Give Them Hope", Journal of the West, 27 s. 75–81. ISSN 0022-5169
  169. ↑ "some would claim Harvey was a socialist or various other sorts of ideologues, but, in reality, Harvey's political philosophy was never more complicated than the issue of dogshit; government should solve people's basic problems." Shilts, s. 203. Redaktörens översättning.
  170. ↑ Foss, Karen. "The Logic of Folly in the Political Campaigns of Harvey Milk", in Queer Words, Queer Images, Jeffrey Ringer, ed. (1994), New York University Press. ISBN 0814774415.
  171. ↑ And the young gay people in the Altoona, Pennsylvanias and the Richmond, Minnesotas who are coming out and hear Anita Bryant in television and her story. The only thing they have to look forward to is hope. And you have to give them hope. Hope for a better world, hope for a better tomorrow, hope for a better place to come to if the pressures at home are too great. Hope that all will be all right. Without hope, not only gays, but the blacks, the seniors, the handicapped, the us'es, the us'es will give up. And if you help elect to the central committee and other offices, more gay people, that gives a green light to all who feel disenfranchised, a green light to move forward. It means hope to a nation that has given up, because if a gay person makes it, the doors are open to everyone. Shilts, p. 363. Redaktörens översättning.
  172. ↑ I cannot prevent anyone from getting angry, or mad, or frustrated. I can only hope that they'll turn that anger and frustration and madness into something positive, so that two, three, four, five hundred will step forward, so the gay doctors will come out, the gay lawyers, the gay judges, gay bankers, gay architects ... I hope that every professional gay will say 'enough', come forward and tell everybody, wear a sign, let the world know. Maybe that will help. Redaktörens översättning.
  173. ↑ "No contemporary American gay leader has yet to achieve in life the stature Milk found in death". Redaktörens översättning.
  174. ↑ Shilts, s. 348.
  175. ↑ "The Castro saw him as a martyr but understood his martyrdom as an end rather than a beginning. He had died, and with him a great deal of the Castro's optimism, idealism, and ambition seemed to die as well. The Castro could find no one to take his place in its affections, and possibly wanted no one." Redaktörens översättning.
  176. ↑ FitzGerald, Frances (July 28, 1986). "A Reporter at Large: The Castro—II", The New Yorker, s. 44–63.
  177. ↑ "The legacy that I think he would want to be remembered for is the imperative to live one's life at all times with integrity".
  178. ↑ 178,0 178,1 Cloud, John (10 november 1998). "Why Milk is Still Fresh: Twenty Years After his Assassination, Harvey Milk Still Has a Lot to Offer the Gay Life", The Advocate, (772) s. 29.
  179. ↑ "His murder and the response to it made permanent and unquestionable the full participation of gay and lesbian people in the political process." Redaktörens översättning.
  180. ↑ Levy, Dan (6 september 2000). "Harvey Milk Plaza Proposals Up for Judging", The San Francisco Chronicle, s. A-16.
  181. ↑ The Harvey Milk Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender Democratic Club (augusti 2008). The Harvey Milk Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender Democratic Club website. Hämtad 8 september 2008.
  182. ↑ What People are Asking About HMHS Hetrick Martin Institute, 2008. Hämtad 7 september 2008.
  183. ↑ Marcus, s. 228–229.
  184. ↑ Monday Nights with Oscar: The Times of Harvey Milk, Academy of Motion Picture Arts and Sciences, 1984. Hämtad 7 september 2008.
  185. ↑ "At the time, for those of us who lived in San Francisco, it felt like it was life changing, that all the eyes of the world were upon us, but in fact most of the world outside of San Francisco had no idea. It was just a really brief, provincial, localized current events story that the mayor and a city council member in San Francisco were killed. It didn't have much reverberation." Quartini, Joelle (20 juni 2008). "Harvey Milk Returns", The New York Blade, 12 (25), s. 18. Redaktörens översättning.
  186. ↑ Winn, Steven (27 februari 1999). "`Milk' Too Wholesome For the Man", The San Francisco Chronicle, s. E1.
  187. ↑ "mythologizes Milk as a symbol for the birth of the modern gay rights movement". Redaktörens översättning.
  188. ↑ Swed, Mark (20 november 1996). "Opera Review: A Revised 'Harvey Milk,' Finds Heart in San Francisco", The Los Angeles Times, s. F3.
  189. ↑ MacDonald, Moira (31 augusti 2008). "W." and "Milk": 2 ambitious political films sure to stir debate, The Seattle Times. Hämtad 7 september 2008.
  190. ↑ Stein, Ruthe (18 mars 2008). "It's a wrap - 'Milk' filming ends in S.F.", The San Francisco Chronicle, p. E1.
  191. ↑ "a symbol of what gays can accomplish and the dangers they face in doing so" Redaktörens översättning
  192. ↑ "none understood how his public role could affect private lives better than Milk ... [he] knew that the root cause of the gay predicament was invisibility". Redaktörens översättning.
  193. ↑ "His homosexuality gave him an insight into the scars which all oppressed people wear. He believed that no sacrifice was too great a price to pay for the cause of human rights."40 Heroes, The Advocate (25 september 2007), Issue 993. Hämtad 8 oktober 2008. Redaktörens översättning.
  194. ↑ "No matter what the world has taught us about ourselves, we can be beautiful and we can get our thing together ... Harvey was a prophet ... he lived by a vision ... Something very special is going to happen in this city and it will have Harvey Milk's name on it." Shilts, s. 281. Redaktörens översättning.

Litteratur

  • Clendinen, Dudley, and Nagourney, Adam (1999). Out for Good: The Struggle to Build a Gay Rights Movement in America, Simon & Schuster. ISBN 0684810913
  • de Jim, Strange (2003). San Francisco's Castro, Arcadia Publishing. ISBN 9780738528663
  • Duberman, Martin (1999). Left Out: the Politics of Exclusion: Essays, 1964-1999, Basic Books. ISBN 0465017444
  • Hinckle, Warren (1985). Gayslayer! The Story of How Dan White Killed Harvey Milk and George Moscone & Got Away With Murder, Silver Dollar Books. ISBN 0933839014
  • Marcus, Eric (2002). Making Gay History, HarperCollins Publishers. ISBN 0060933917
  • Miller, Neil (1994) Out of the Past: Gay and Lesbian History from 1869 to the Present, Vintage Books. ISBN 0679749888
  • Shilts, Randy (1982). The Mayor of Castro Street: The Life and Times of Harvey Milk, St. Martin's Press. ISBN 0312523300
  • Smith, Raymond, Haider-Markel, Donald, eds., (2002). Gay and Lesbian Americans and Political Participation, ABC-CLIO. ISBN 1576072568
  • Weiss, Mike (1984). Double Play: The San Francisco City Hall Killings, Addison Wesley Publishing Company. ISBN 0201095955

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Harvey_Milk"
Personliga verktyg