Håkon Håkonsson
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
Kung Håkon (IV) Håkonsson, Håkon den gamle, född efter faderns död 1204 i Folkenborg (Folkisberg) i nuvarande Eidsberg, Østfold, död 15 december 1263 i Kirkwall på Orkneyöarna, var kung av Norge 1217-1263. Han var son till kung Håkon III Sverresson av Norge (1177-1204) och dennes frilla Inga från Varteig (omkring 1185-1234). Håkon Håkonsson blev också kung över Island och Grönland.
Innehåll |
Svag maktställning
Håkon IV Håkonssons maktställning var svag vid trontillträdet år 1217, Skule jarl som utnämndes till hertig utropade sig med tiden till kung, men stupade 1240 i strid och Håkon Sverressons oäkta son Håkon kunde för första gången känna sig säker vid tronen och sökte även få påvens godkännande av sin upphöjda plats i det jordiska levernet. Det var inte allt för lätt, då påvestaten inte gillade att Håkon var av oäkta börd och att farfadern Sverre Sigurdsson helt brutit med Rom och skapat sig en nationell kyrka med bland annat egna biskopsval, vilket hade lett till en bannlysning för dennes del.
Håkons kröning 1247
År 1247, när Håkon varit kung i 30 år, kom biskopskardinal Vilhelm av Sabina till Norge som påvens sändebud för att ge Roms bekräftelse på att man godtog Håkon som motpart. Många sändebud hade gått mellan kungen i Norge och påven Innocentius IV i Rom för att en mer officiell kröning kunde ske. Bägge parter hade haft sina önskemål och krav, och både påven och kungen önskade att uppnå bästa möjliga villkor för sig och sin part, för den heliga kyrkan, för kungen i riket Norge.
I juni 1247 seglade en snipa, som förde påvens representant, in i fjorden till Bergen, som under denna tid var Norges huvudstad. Snipan möttes av kungaskeppet Draken med sin förgyllda stäv och roddes fram med tjugofem par åror. Den norske kungen Håkon var ombord med hela sin livvakt - hirden - och ett flertal höga ämbetsmän.
Påven önskade att Håkon skulle svärja samma ed som Magnus Erlingsson hade svurit då han 1163 som den förste av Norges kungar blivit krönt. Men Håkon avvisade detta: "Vad är det för mening med en krona som jag skall köpslå om, sa kungen till kardinalen, då vill jag hellre leva okrönt än att påta mig ofrihet." Kardinalen gav efter och sa till kröningsgästerna att han ville "kröna kungen så fritt som passar den kungliga värdigheten."
Kröningen förrättades i Bergens domkyrka den 29 juli 1247 och kröningsfesten varade i flera dagar, i ett mäktigt rum på 90 x 60 alnar i kungsgården. I och med det nästan alltid regnar i Bergen så hade man byggt ett tak av rött och grönt kläde hela vägen mellan kungsgården och domkyrkan så att värdskap och gäster slapp att sätta sig genomvåta till bords. Där satt kardinalen, ärkebiskopen och fem andra biskopar, kung Håkon den äldre och son Håkon den yngre och junkern Magnus, ett antal andra världsliga hövdingar, 10 abbotar, flera ärkediakoner, många klosterbröder och präster, fem lagmän, konungens sysslomän, hirdstyret, hela hirden, de mest betydelsefulla bönderna från varje fylke och en mängd utlänningar.
I processionen från kyrkan till festsalen gick värdskapet och gästerna ordnade efter rang och med samma ståt som hörde till en kröning i andra kulturländer. Det gällde även bordsplaceringen i festsalen som kunniga män hade stått för. Där satt kungen vid norrväggen, kardinalen på hans högra sida, drottningen på hans vänstra, vid sidan av kardinalen satt ärkebiskopen, de andra biskoparna, prästerna, abbotarna med mera i tur och ordning. Kvinnor var också närvarande, men i mindretal, som tidens sed var. Vid sidan av drottningen satt hennes mor, abbedissan och andra kvinnor, "så många det fanns plats för". Tillsammans blev det 13 bordsrader. Där satt folk på bägge sidor av borden, och många som icke fick plats inomhus satt i tält utanför och åt.
Mätta av mat och dryck tog kardinalen till orda och talade med en sådan välvilja angående norrmännens gästfrihet: Gud vare lovad, sa kardinalen, att jag nu har fullfört det ärende jag hade fullmakt av påven till att sköta, därtill att er konung nu är krönt och är mer hedrad för den än någon annan kung i Norge före dess. Tack också gode Gud att jag åkte hit trots att jag hade blivit avrådd, för att jag inte skulle träffa mycket folk här och att de jag träffade var mer lika djur än människor i sin framfart, men här har jag träffat otaliga, och jag ser att de har en fin framfart. Många utlänningar är här också, och fler skepp än jag någonsin har sett i någon hamn, lastade med goda ting. Folk skrämde mig med att jag bara skulle få litet att äta, och den mat man fick skulle vara skämd, dricka bara vatten och andra dåliga drycker, men se hur fel jag fick.
Riksmötet 1247
Man hade ett riksmöte i samband med kröningen i Bergen 1247. Under gästabudet i kungsgården talade kungen och kardinalen, biskoparna, adeln och lagmännen samman om de ting som tyngde landet och den heliga kyrkan. Resultatet blev ett antal stadgar, utförda av kardinal Vilhelm och bekräftade av kung Håkon, som bland annat fastslog kyrkans rätt i andliga frågor och kungens i världsliga och hotade med bannlysningar för de som inte ville rätta sig efter direktiven.
Allt var inte heller frid och fröjd i Norge. Bönderna klagade över att de som var skyldiga att hålla kyrkorna i stånd med sitt kyrkotionde blev berövade dem av biskoparna. Något bondeuppror som i Sverige samma år uppstod inte.
Håkons korstågslöfte
Kung Håkon av Norge hade tidigare avlagt ett korstågslöfte, och eftersom han var en erfaren sjöfarare, föreslog Frankrikes kung Ludvig IX honom att han skulle få befälet över en korsfararflotta som skulle försvara kristna ställningar i östra Medelhavsregionen. Kung Håkon önskade inte efter kröningen ta på sig detta ansvar, och han svarade därför att hans norrmän var alltför ostyriga för att han skulle våga att ta dem till Syrien i sällskap med fransmännen. Kardinal Vilhelm av Sabina, som var på väg att fara vidare till Sverige och Skänninge möte, tillät honom istället att vända sina vapen mot hedningarna i Norden. Det var tur, för just detta korståg blev ett fiasko med slakt av de kristna och konungen Ludvig IX tillfångatagen och frigiven först efter ett enormt skadestånd på hundratusentals guldmynt. Efter sex års irrfärder i Främre Orienten kom han hem och blev trots alla misslyckanden efter sin död kallad för Ludvig den helige.
Uppförandet av Håkonshallen
År 1251 invigdes Håkonshallen i Bergen inför Magnus Lagabötes kröning och bröllop. Den lät kung Håkon uppföra till bröllopet mellan sin son Magnus och den danska kungadottern Ingeborg.
Äktenskap och barn
Håkon IV fick följande barn med frillan Kanga, kallad Kanga "den unga":
- Sigurd "Kongsson" (omkring 1223-1254), saknade arvsrätt såsom varande faderns illegitime son
- Cecilia Håkansdotter (1223/1225-drunknade 1248), gift 1. med norske sysselmannen och sveithövdingen Gregorius Andersson (död 1246), gift 2. med kung Harald Olofsson av Isle of Man (drunknade 1248)
Håkon IV gifte sig 25 maj 1225 med Margareta Skulesdotter (omkring 1210-1270), dotter till jarl Skule Bårdsson. Paret fick följande barn:
- Olof Håkansson (omkring 1227-1230)
- Håkan den unge av Norge (1232-1257), faderns medkung och tronarvinge
- Kristina Håkansdotter (omkring 1234-1262), gift 1258 med spanske infanten Felipe Fernandez de Valdecorneja (död 1274)
- Magnus VI Lagaböte av Norge (1238-1280), kung av Norge
Externa länkar
|
Företrädd av: |
Efterträdd av: |
