Från Rilpedia

Högloftsstuga, en äldre benämning är sydgötiskt hus, är en historisk byggnadstyp hemmahörande i södra Götaland, med kärnområdet Halland, norra Skåne och Blekinge^[1].

Innehåll 1 Kännetecken för byggnadstypen 2 Byggnadsteknik 3 Historia 4 Några kända högloftsstugor 5 Referenser 6 Litteratur

Kännetecken för byggnadstypen

Karakteristiskt för byggnadstypen är kombinationen av en låg ryggåsstuga med en eller två högre lofthus, kallade för härbren i Halland och härbärgen i Skåne, i direkt anslutning med husgavlarna. Byggnadskroppen får därav en, för byggnadstypen, typisk nivåskillnad i höjd mellan stugdel och loftdelar. Den ansenliga skorstenen som sticker upp ovan loften, vilket får stugdelen att kännas mindre, är ett annat kännetecken.

Byggnadsteknik

Beroende på var huset uppfördes användes olika byggnadsteknik, allt efter de naturliga förutsättningar gällande råvaror. Högloftsstugor byggdes på knut med liggande timmer, som skiftesverk eller som en kombination av dessa. Oftast byggdes ryggåsstugan i timmer medan lofthusen ofta byggdes i skiftesverk. Det finns dock exempel på rena exempel i båda teknikerna. De ursprungliga husen saknade skorsten, man eldade på golvet, och röken vädrades ut genom ett hål i taket. På vissa bevarade stugor finns rökhålet kvar täckt med ett fönster. Takmaterial var torv och/eller halm. Kombinationen torv på stugdel och halm på loftdelar var vanlig.

Historia

Högloftsstugan tros ha uppstått under tidig medeltid i de norra delarna av de då östdanska landsklapen Skåne, Halland och Blekinge, när stora orörda ekskogar fortfarande fanns kvar. Ek anses vara det ursprungliga byggnadsmaterialet; senare tros andra byggnadsmaterial, främst furu, ha använts. Därmed tros också högloftsstugan från början ha varit uppfört som skiftesverk, då husbyggnad av ek är lämplig med denna byggnadsteknik. I takt med uppodlingen av det bördiga västra Skåne under högmedeltid kom korsvirkeshus att ersätta skiftesverkstekniken. Skorsten började först att användas under 1700-talet. Från början vädrades eldröken ut genom ett hål i taket som senare försågs med fönster. Under 1700-talet fram till mitten av 1800-talet kom många av högloftsstugorna att byggas om; främst höjdes stugdelen för en enhetlig höjd^[2]. Lunnahöjastugan i Degeberga hembygdspark, Hagstadstugan i Frostavallen och en stuga från byn Boarp (Hörby kommun), numera stående i Hörby, är alla exempel på hur många högloftsstugor byggdes om; samtliga ovan är uppförda som skiftesverk.

Några kända högloftsstugor

• Tvillinggården från Näs
• Grimmatorpet
• Hagstadstugan
• Lunnahöjastugan
• Oktorpsgården
• Äskhults by

Referenser

1. ↑ Henriksson, Gunnar,Skiftesverk i Sverige - Ett tusenårigt byggnadssätt, ISBN 91-540-5759-0, sid 129
2. ↑ Bringeus, Nils-Arvid, Renässansdrag i den skånska bondstugan, Kulturens årsbok 2000

Litteratur

• Henriksson, Gunnar, Skiftesverk - Ett tusenårigt byggnadssätt, Byggfortskningsrådet, Stockholm 1996, ISBN 91-540-5759-0
• Henriksson, Gunnar,Bålehus-Om skånskt skiftesverk, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2000, ISBN 91-85352-41-1
• Bringeus, Nils-Arvid, Renässansdrag i den skånska bondstugan, Kulturen, Lund 2000
• Erixon, Sigurd, Den Blekingska Lantbefolkningens Byggnadskultur, Husshållningssällskapet, Karlskrona 1939
• Erixon och Cambell, Svensk bygd och folkkultur i samling, forskning och vård del 4, Gothia AB, Stockholm 1948