Hand
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Hand (olika betydelser).
Hand (latin: manus) är i människans kropp den övre extremitetens ändorgan. Handen ledar mot underarmen (antebrachium) i handleden (art. radiocarpea). På handen finns fem fingrar (digiti manus): Tumme (pollex), pekfinger (index), långfinger (digitus medius), ringfinger (digitus anularis) och lillfinger (digitus minimus). Tummens särställning gör att handen kan användas som griporgan.
Innehåll |
Anatomi
Skelett
I den övre extremitetens skelett är handen den kroppsdel som har mest komplicerad struktur. Dess många små ben kan uppdelas i en serie segment: handloven (carpus), mellanhanden (metacarpus) och fingrarna (digiti manus).
I handloven finns åtta små ben som kan uppdelas i en övre (proximal) och en nedre (distal) rad. Den förra ledar mot underarmens ben (i första hand strålbenet (radius) men även indirekt mot armbågsbenet (ulna)) och den senare mot mellanhandens ben. Dessa åtta små ben är namngivna: - Os Scaphoideum, Os Lunatum, Os Trigetrum, Os Pisiforme, vilka utgör den nedersta raden, närmast Ulna och Radius. Ovanpå denna benrad finner vi Os Hamatum, Os Capitatum, Os Trapezideum, Os Trapezium, vilka sitter i den översta randen, närmast knogarna.
Muskler
- Huvudartikel: Handens muskler
De muskler som verkar på handens leder sitter till stor del högst upp (proximalt) i överarmen. På armens baksida sitter de muskler som sträcker ut (extenderar) fingrarna och på armens framsida de muskler som böjer (flexerar) fingrarna. Dessa muskler har långa senor som leder ut i handen och fingrarna där de fäster distalt om lederna.
I själva handen finns de muskler som för isär (abducerar) och ihop (adducerar) fingrarna samt de som för ihop tummen med de fyra ulnara fingrarna (opposition).
Evolution och variation
Människans hand har bevarat de för djurriket ursprungliga fem fingrarna (pendaktylism). Hos andra, yngre arter har specialisering gjort att flera fingrar tillbakabildats.
Typiskt för människohanden är tummens placering som medger tummens oppositionrörelse mot de ulnara fingrarna. Unikt för människan är handens representation i hjärnbarken, vilket medger mycket stor förmåga att med stor kraft och fingerfärdighet grepa och manipulera objekt.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Handen i konst och kultur
Handens stora representation i hjärnan gör att mycket små rörelser i handen tillskrivs stor betydelse inom till exempel dans. Samtidigt gör handens stora rörelsefrihet att dessa små åtbörder kan tillskrivas vitt skilda betydelser
Handen utgör människokroppens främsta redskap och som sådant har det stor betydelse även som kommunikationsredskap — från polisens och militärens tydliga ordergivning till teckenspråkets variationsrikedom.
Handen i svenska språket
"Hand" får ofta en metaforisk betydelse, som när man säger "Jag ska ta hand om detta" eller "Det är genom Guds hand som det och det har inträffat".
Du kan även "Fråga efter någons hand" eller försöka "Vinna någons hand". Du frågar då om någon vill eller försöker få någon att gifta sig med dig.
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Referenser
- Anatomisk atlas, Michael Budowick, Jan G. Bjålie, Bent Rolstad, Kari C. Toverud, Liber, ISBN 91-47-00091-0
- Rörelseapparatens anatomi, Finn Bojsen-Møller, Liber, ISBN 91-47-04884-0
