Från Rilpedia

Granatkartesch används inom artilleriet och är en äldre granattyp. I en granatkartesch är granatkroppen fylld med blykulor inbäddade i harts. Bakom blykulorna finns en drivspegel och under den ligger drivladdningen som består av vanligt svartkrut. Tändröret sitter i granatens spets och fungerar samtidigt som ett lock över verkansdelen. Tändröret är ett tidrör, vilket efter en förinställd tidsrymd via en central krutkanal tänder drivladdningen som skjuter ut blykulorna i en framåtriktad konformad kärve.

Granatkartescher var i början av 1900-talet det svenska fältartilleriets huvudsakliga ammunitionstyp och användes på skjutavstånd upp till 4 á 5 km. Även efter att trotylladdade spränggranater börjat införas 1910 behölls dock både granatkartescher och kartescher för självförsvar av batteriplatsen fram till 1960-talet.