Grammofon
Från Rilpedia
Grammofonen är en maskin som används till att spela upp grammofonskivor. Den uppfanns i slutet på 1880-talet av den tyske uppfinnaren Emile Berliner.
Till skillnad från Thomas Edisons fonograf, lagrade man här ljudet på en rund roterande skiva istället för en ihålig cylinder. Detta kom att underlätta för industrin då man kunde börja serietillverka skivor i skivpressar.
På 1920-talet slutade man med tillverkningen av fonografer och nu var grammofonskivor det lagringsmedium för ljud som fanns att tillgå. Magnetbandet hade visserligen uppfunnits, men det skulle dröja till 1950-talet innan man började använda det allmänt.
De första grammofonerna var ganska stora och klumpiga, och drevs helt och hållet med mekanik.
Man spänner upp en fjäder, med hjälp av en vev som är fäst på utsidan av maskinen. När fjädern sedan sträcker ut sig, drar den med sig skivtallriken - som börjar att rotera. Sedan lägger man ner ljuddosan, även kallad pickup, med sin stålnål mot skivan. Nålen, eller stiftet som den kallades - som följer skivans spår, är fäst vid ett membran som därmed börjar vibrera och orsakar ljud. Ljudet går sedan in i ett rör som leder ut till en tratt (horn) som förstärker ljudet. Dessa grammofoner kallades allmänt för trattgrammofoner.
På 1920-talet började så kallade resegrammofoner tillverkas. De fungerade på samma sätt som övriga grammofoner men var betydligt mindre och kompaktare. Resegrammofoner var lätta att transportera, då de hopfällda blev sin egen väska. Dessa blev populära bland ungdomen som nu kunde ta med sig musiken - till exempel ut i naturen. De fjäderdrivna vevgrammofonerna fanns kvar till 1950-talet då de slutade tillverkas.
I mitten av 1920-talet började man i stället för den akustiska ljuddosan använda en nålmikrofon fastsatt på en lättrörlig arm. De variationer i ström som uppstår i pickupen (elektromagnetisk eller piezoelektrisk) förstärktes i en elektronrörsförstärkare med högtalare. Vanligtvis utnyttjades befintlig radioapparat för det ändamålet och därför tillverkades dessa oftast med ett grammofonuttag. Elmotorer som via en rem fick skivtallriken att snurra ersatte också efterhand de fjäderdrivna.
Då de första vinylskivorna började dyka upp i slutet av 1940-talet gavs grammofonerna möjlighet att ställa in önskad hastighet för skivtallriken. Tidigare fanns bara en hastighet, 78 varv per minut, men nu fanns även 33 1/3 , 45 och 16 2/3 varv per minut att tillgå. Pickupen hade fortfarande en nål som fångade upp ljudvågorna i skivans gravyr, men nu introducerades diamant och safir-nålar istället. De behövde inte bytas så ofta som de tidigare stålnålarna och de gjorde dessutom mindre åverkan på skivorna.
Grammofonerna var ofta på 1950-talet försedda med automatiska skivväxlare och ihopbyggda med radiomottagare och högtalare, och man kallade dem allmänt radiogrammofoner. Dessa var stora och tunga då radion använde elektronrör som behövde mycket ström för att fungera och höljet ofta var en en rejäl möbel med påkostat snickeri.
Med modern teknologi och moderna komponenter har både kristallpickupen och elmotorn utvecklats men fungerar fortfarande efter samma grundprinciper som togs fram på 1920-talet. Senare tids grammofon kallas oftast skivspelare, och för ljudåtergivningen kopplas den till en separat förstärkare eller till en receiver.
När cd:n kom började skivspelarna successivt försvinna från marknaden. Skivspelare är idag ganska dyra och används främst av skivsamlare, DJ:ar och olika hip hop- och underground-kulturer.
Källor
Nordisk familjebok (1952 års upplaga)
