Från Rilpedia

Gottlob Ernst Schulze, ofta kallad Aenesidemus-Schulze (efter titeln på hans huvudarbete), tysk filosof, född 1761 på slottet Heldrungen i Timringen, död 1833 i Göttingen.

Schulze blev professor 1788 i Helmstädt och 1810 i Göttingen. Han var en av Kants och Karl Leonhard Reinholds största motståndare och hans Aenesidemus (1792) utövade ett stort inflytande på Fichte. Schulze påstod, att det inte var bevisat att inte även kunskapens innehåll kunde ha sin grund i subjektet eftersom då "tinget i sig" enligt Kant var otillgängligt för kunskapen, kunde vi heller inte veta om dess verkningar, och då kausaliteten endast sägs gälla om fenomenen, kan "tinget i sig" ej fattas som orsak till något.

Schulze bestred inte vissa naturvetenskapers och matematikens allmängiltighet och nödvändighet, men ville inte heller erkänna något bevis för aprioriska principer; även sinneskunskaperna tränger sig med nödvändighet på oss. Kant har inte vederlagt Humes skepticism eller Berkeleys subjektiva idealism, utan endast grundlagt en ny dogmatism. I sina senare skrifter närmade sig Schulze Jacobi och Fries.

Av Schulzes andra filosofiska skrifter märks bland annat Kritik der theoretischen philosophie, (1801).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).