Gärdesgård
Från Rilpedia
Gärdesgård, även gärdsgård (norrländska mål; "d"-et är stumt) och bandfast tun (gotländska) är en typ av svensk traditionell hägnad som kan variera kraftigt i utseende och konstruktion mellan olika delar av landet. Gemensamt är dock att den ursprungligen var helt gjord av naturmaterial, företrädesvis en och gran.
Innehåll |
Etymologi
Gärdesgård är bildat av fsv gærþe 'inhägnat område'. Bland dialektala benämningar finns bland annat "fassbannhaga" i Hälsingland och "gjashlhaga" i Jämtland.
Historia
De äldsta gärdesgårdarna var s k flätgärdesgårdar som började tas i bruk under järnåldern. Dessa hade enkla stolpar, med ca 0,5 meters avstånd. Flätgärdesgårdarna fanns kvar under hela medeltiden i städerna, medan man på landsbygden under perioden 1000-1300 successivt övergick till den även för nutida människor utseendemässigt bekanta hankgärdesgården. De äldsta kända arkeologiska fynden av hankgärdesgårdar i Sverige har gjorts i Leksand, där man hittat rester av sådana från 1000-talet. Avståndet mellan störparen i en hankgärdesgård var under medeltiden 0,3-0,4 m men ökade senare till 1-1,5 m vilket var ungefärligt standardmått under 1700-talet. Vilket avstånd som används beror också på lokala traditioner. På Gotland är det vanligt med omkring 0,6 m.
När ståltråden blev vanlig på den svenska landsbygden ersattes vidjorna ibland av ståltråd, men de gärdesgårdar som reses numera reses ofta i kulturhistoriskt eller dekorativt syfte och då används metoden med vidjor.
Konstruktion
En hankgärdesgård består av parvis uppsatta lodrätastörar av gran (på Gotland ene) som hålls ihop av vidjeband som kallas hank. Mellan störparen sätts snedställda gärdslen (gotländska troder), vilket är kvistade toppar från gran på omkring 4 meter. Gärdslets tjockända vilar på den översta hanken. I senare tid började man även binda fast gärdslen i störpar med vidjor, huvudsakligen av grangrenar. Vidjorna bands med olika täthet och i olika varianter runt störparet.
På Gotland används istället för vidjor bandar. Detta är klenare enesgrenar på ca 120 cm där endast riset i toppen lämnas kvar. Dessa värms över en eld och vrids fast mellan störparen och därefter läggs trodren vilande på dessa. Enligt gammal folktro ska enesruskorna vridas ut från gården, för att förhindra trolldom och andra förtretligheter att komma in.
På så sätt skapas ett stabilt och, vid bra materialval, hållbart staket som står sig i upp till 40 år.
Gärdesgårdar förekommer numera både som staket omkringa privata trädgårdar och som stängsel i kulturhistoriska miljöer.
Källa
- Janken Myrdal, Det svenska jordbrukets historia, band 2. Jordbruket under feodalismen (1999).
