Kongostaten

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Fristaten Kongo
franska : État indépendant du Congo
← ← ← ← 1885–1908 →
Flagga Statsvapen
Valspråk: Travail et progrès (franska: "arbete och framgång")
Huvudstad	Boma
Statsskick	personlig koloni ägd och styrd av Leopold II av Belgien
Bildades 2 maj 1885  • Bildades genom kolonisering  • Bildades ur Kongoriket Kubafederationen Kungadömet Luba Lundariket Kungadömet Yeke flera mindre  hövdingadömen,  några under  Zanzibar
Upphörde 15 november 1908  • Upphörde genom övertogs av Belgien  • Uppgick i Belgiska Kongo
Yta  • Totalt  • Vatten	2 345 410 km² 3,3%

Kongostaten, Kongofristaten eller Fristaten Kongo var åren 1885-1908 en koloni i Centralafrika i personalunion med Belgien. Kolonin tillhörde kung Leopold II av Belgien personligen, men denne tvingades överlämna kolonin till den belgiska staten sedan en omfattande internationell proteströrelse i början av 1900-talet uppmärksammat de omänskliga metoder med vilka landets sköttes. Det anses att befolkningsmängden i området halverades under Leopolds styre, vilket motsvarar mellan 8 och 30 miljoner döda, beroende på vilken befolkningsuppskattning som görs.

Internationella Afrikasällskapet skapar Kongo

Under förespegling av att han skulle driva en filantropisk koloni där man skulle vårda fauna och flora samt ta hand om de fattiga afrikanerna, samt att området skulle vara öppet för frihandel och att alla de bolag som så önskade var välkomna, lyckades Leopold genom diverse knep få världen att acceptera att en yta större än Västeuropa skulle falla i en enda mans händer. USA var det första landet som erkände Kongofristaten då det skulle vara ett frihandelns paradis. Frankrike såg hellre att det gick till det lilla Belgiens kung än till Storbritannien och detsamma ansåg tyskarna, och britterna ville inte att fransmännen skulle få den stora kolonin. Den amerikanskbrittiske upptäcktsresanden Henry Stanley hade anställts av Leopold efter att Stanley hade passerat Afrika från öst till väst och upptäckt Kongoflodens källor. Stanley kunde med sina specialkunskaper och expertis propagera för att hela det stora Centralafrika skulle hamna under en och samma administratör för att de många bifloderna på bästa sätt skulle kunna utnyttjas som transportleder. Efter att Stanley övertalat Europas dignitärer på Berlinkonferensen 1884 beslutade man att det Internationella Afrikasällskapet (Association Internationale Africaine), vars ordförande Leopold var, skulle sköta Kongo.

Avsikten var alltså inte från början att låta Leopold personligen styra området. Bortsett från att det skulle råda frihandel skulle överinseendet av kolonin skötas av "Afrikasällskapet". Detta sällskap var dock bara ett luftslott som Leopold själv byggt upp. Sällskapet hade haft ett enda möte flera år tidigare och den belgiske kungen var själv ordförande i det. I verkligheten var det inte ett sällskap, det var bara ett namn. Idag skulle man kalla det för skalbolag. Den verklige härskaren var Leopold själv, detta insåg dock mycket få människor.

Jakten på elfenben och de ekonomiska problemen

Det första årtiondet under Leopolds regim i Kongo handlade om att intensivt jaga elfenben, vilket användes som material i allt från löständer till pianotangenter och snusdosor. I Joseph Conrads novell Mörkrets hjärta gestaltas jakten på elfenben och hur urbefolkningen med våld och hot förmåddes att få fram elfenben i stora mängder. Trots de stora lassen av elfenben började Leopold få ekonomiska problem. Därför sålde han mängder av Kongoobligationer. Det fanns till slut bara några få lösningar på de ökande ekonomiska svårigheterna. Järnvägsbygget från Boma upp till Leopoldville, vilket ändå byggdes med tvångsarbetare, bidrog till dessa problem. En lösning blev att han lyckades övertala belgiska staten att ge honom ett enormt lån och därmed låta de belgiska skattebetalarna stå för kostnaderna. En annan lösning uppenbarade sig under den internationella konferensen mot slaveri där européerna fördömde de osmanska turkarnas och arabernas slavhandel, vilket var ett sanslöst skamligt hyckleri (särskilt från Leopolds sida) eftersom afrikanerna i åtminstone de tyska och franska kolonierna ofta behandlades mycket illa. I Kongo kom de att behandlas just som slavar. Leopold lyckades få möjligheten att uppta tull i Kongo. Därmed var frihandeln ett minne blott och han kunde nu börja håva in stora tullvinster. Men för att de stora vinsterna skulle rulla in behövdes fler attraktiva råvaror. Vid sekelskiftet skulle efterfrågan på en råvara Leopold hade gott om rusa i höjden.

Gummiterrorn, vinsterna och styrandes sätt

Kongolesiska barn, offer för Force publique i Leopolds Kongo

Under 1890-talets slut och det första årtiondet av 1900-talet kom den eftertraktade råvaran att vara naturgummi istället för elfenben. Gummi efterfrågades alltmer i Europas industrier, det användes som isoleringsmaterial och cykeldäck m.m. Sedan gummit kunde börja odlas på plantager och det hela blev systematiskt organiserat, skulle det gummi man kunde utvinna ur gummiträdens rankor i djungeln generera oerhörda vinster. Leopolds lycka var att det i Kongo fanns en stor mängd gummiträd. Detta gummi började samlas in med obeskrivlig grymhet och intensitet. Leopolds kolonialarmé hette "Force publique" och bestod av kongoleser som värvats med tvång eller på frivillig väg. De leddes av en mindre skara vita män från hela Europa, också Sverige, men främst från Belgien. Dessa män gjorde storartad karriär i Afrika, något vanliga män inte kunde ha gjort i Europa. "Force publique" tvingade ut människor i skogen för att samla in det sirapsliknande gummit ur långa slingerväxter på gummiträden. Alla tvingades uppfylla en viss kvot, och de som inte gjorde det straffades brutalt med piskrapp eller förnedrades på andra vis. De kunde exempelvis tvingas att äta gummit.

Kolonialarmén fick instruktioner att ta familjemedlemmar, kvinnor och barn som gisslan samtidigt som männen tvingades ut i skogen för att samla gummi. Under tiden våldtogs ofta kvinnorna och byns djur konfiskerades nästan alltid så att befolkningen inte hade något att äta. Vita statstjänstemän eller andra tjänstemän som arbetade åt handelsbolagen satt på sina verandor vid stationerna och väntade på att gummikvoterna skulle levereras, för att sedan skeppas längs Kongofloden och sedan vidare till Europa. Ju mer gummi desto mer provision. Mitt inne i centrala Afrika hade de ofta sina egna små riken där de kunde bete sig så som de själva ansåg lämpligt. Förutom att på alla sätt höja sina förtjänster och därmed Leopolds vinster, höll de sig inte sällan med egna harem.

Ett av de mer makabra inslagen i Leopolds jakt på gummi var att man var beordrad att spara in på kulor, därför var "Force publique" instruerat att för varje kula som skjutits antingen mot trilskande befolkning som försökt undvika att tvingas ut i skogen eller mot rebeller, måste de redovisa en högerhand. Det vill säga att om en soldat kom till basen på kvällen och hade använt tre patroner skulle han också ha tre avhuggna högerhänder med sig. Detta för att kulorna inte skulle slösas på djur. När man missade tvingades man kapa av handen på en levande människa, det var då inte sällan barn som fick bistå med detta.

Protesterna startar

Vinsterna ökade allt mer under 1900-talets första årtionde, men det hade börjat uppmärksammas av olika besökare som inte trodde sina ögon, och som inte stod ut med vad de såg. En av de första var en svart amerikan, George Washington Williams, som hade farit till Kongo i en idealistisk anda. Hans önskan hade sammanfallit med de sydstatare i Amerika vars rasistiska åsikter gick ut på att de frigivna slavarna skulle fara tillbaka till Afrika. Washington hade också propagerat för detta men kunde inte svara på några som helst frågor om Afrika och Kongo, därför åkte han dit för att se hur det var. Han blev förfärad över vad han såg. Hans protester i diverse tryckta broschyrer som spreds i Europa och USA blev dock effektivt neutraliserade av Leopold. Nästa protesterande herre mot Leopolds Kongo var också han svart amerikan och hette William Sheppard. Ingen av dessa två togs dock på särskilt allvar.

Men även andra hade sett vad som pågick, däribland den tidigare nämnde författaren Joseph Conrad, och sedan också den brittiske konsuln (egentligen irländare) i Kongo, Roger Casement. Men sin störste kritiker fick Leopold i den brittiske journalisten Edmund Morel som arbetade på ett brittiskt rederiföretag i Liverpool som hade kontrakt med Kongostaten. Han såg att det kom råvaror till ett högt värde till Europa men att inga handelsprodukter annat än soldater och gevär skickades tillbaka. Han anade vad som pågick, att endast slavarbete kunde förklara de enorma vinsterna. I sin tidsskrift West african mail började Morel kritisera Leopolds styre i Kongo intensivt, och under åren som följde skulle proteststormen öka lavinartat. Flera besökare i Kongo lämnade information och dokument till Morel, som själv aldrig kunde besöka Kongo. Det gjorde för övrigt inte Leopold heller. Alla från missionärer till militärer och bolagstjänstemän kände sig tvingade att berätta om det elände de sett i Kongo, och Morel visade upp en outtröttlig målmedvetenhet i sin kamp.

År 1904 bildade han tillsammans med Roger Casement organisationen CRA, Congo Reform Association, och denna organisation växte till en massrörelse över hela världen. Massmöten hölls i de stora städerna i Amerika, i Europa och även i Australien. Bilder på barn med avhuggna händer väckte vrede och medlidande. Den folkliga opinionen började för första gången under 1900-talet att visa sin makt över makthavarna. Politiker, biskopar, aristokrater och författare som Mark Twain och Arthur Conan Doyle deltog i Morels organisation och blev nära vän med honom.

Leopold tvingas lämna ifrån sig Kongo

Leopold som tidigare slingrat sig ur allt med sin enastående charm gick från att ha varit Europas hyllade filantrop till att bli den stora skurken. Han tvingades slutligen 1908, efter ett flertal propagandaoffensiver för att få behålla Kongo, att överlämna sin älskade koloni till den belgiska staten. Jag ska ge dem mitt Kongo, men vad jag gjort ska de inte lägga sig i sa han till en av sina medhjälpare, därefter gick Kongostatens ugnar varma och under 8 dagar i augusti 1908 brändes merparten av statens papper. Leopolds finanser var vid hans död 1909 en enda stor röra. Vad som stod klart var att det hade skapats omåttliga mängder rikedomar och att ingenting av det skulle tillfalla hans döttrar. Istället gick mycket av det till hans unga älskarinna Caroline.

Folkmordets omfattning

Moderna bedömare, såväl som samtida, uppskattar att områdets befolkning under Leopolds styre halverades. Någon folkräkning (utöver uppskattningar som kan ha funnit i de papper som Leopold lät bränna) kom dock inte till stånd före 1924 och beräkningar av antalet offer för regimen varierar därför kraftigt. Encyclopædia Britannica ger spannet 8 till 30 miljoner.

Efter Leopold

När kolonin övergick till Belgiska staten fick den namnet Belgiska Kongo. Kolonin var en av de från Europa hårdast styrda kolonierna även efter att Leopold släppt den, men övergrepp av samma omfattande art förekom inte längre. 1960 avvecklade Belgien sin makt mer eller mindre frivilligt, efter diverse inbördes strider blev landet en diktatur 1965 under Mobutu, bytte namn till Zaire 1971 och efter Mobutus död 1997 bytte den åter namn och heter numera Demokratiska Republiken Kongo.

Källor

• Hochschild, Adam: Kung Leopolds vålnad, Ordfront förlag (Stockholm 2000) ISBN 91-7324-694-8

Externa länkar

• The Congo Free State Genocide: circa 1895 to 1912