Frenologi
Från Rilpedia
Frenologi (av grekiska phren, sinne, själsförmögenheter, och logia, lära), läran att själsegenskaper är lokaliserade i hjärnan vid vissa organ samt att man kan utläsa dessa egenskaper på kraniets utsida. Från början en sorts protovetenskap, men med dagens kunskap snarare en pseudovetenskap.
I slutet av 1700-talet uppträdde Franz Joseph Gall med den läran, att olika själsförmögenheter och själsegenskaper är lokaliserade till olika delar av hjärnans yta. Ju mera utpräglad en dylik egenskap är, desto mera utvecklat är det motsvarande hjärnområdet, vilket åter ger sig till känna genom en motsvarande upphöjning på skallens yttre yta. Av skallens yttre form skulle man således kunna sluta sig till personens karaktär.
Gall kallade sin lära kranioskopi. Hans vän och medhjälpare Johann Kasper Spurzheim införde namnet frenologi. Läran utbreddes av hängivna lärjungar, men mötte även motstånd. Vad som i synnerhet stötte den tidens tänkande människor var Galls uppdelning av själen i ett antal "förmögenheter" eller "sinnen" som fortplantning, vänskap, moral, list, färguppfattning, metafysik, skaldskap, godmodighet, gudsfruktan och så vidare - totalt 27 olika egenskaper. Spurzheim lade senare till 8 nya och senare efterföljare utökade listan ytterligare.
Ett bra exempel på hur en viss egenskap lokaliserades är att som skolyngling tyckte sig Gall ha märkt, att de kamrater, som utmärkte sig för gott ordminne, hade utstående ögon, varför han placerade denna egenskap till den del av hjärnan, som ligger ovan och bakom ögonhålorna. Denna del av frenologin kan dock lätt motbevisas genom att betrakta en genomsågad skalle. Man kommer då att finna att upphöjningar på yttre ytan inte motsvaras av fördjupningar på insidan, som möjligen kunde lämna plats för särskilt utvecklade hjärnpartier. Det tycks dock vara just läran om "geniknölarna" som segast hållit sig kvar hos allmänheten, långt efter det att frenologin inom vetenskapen förlorat all betydelse.
Frenologin har inte varit utan betydelse för hjärnfysiologins utveckling, då Galls lära bland annat riktade forskarnas uppmärksamhet på hjärnan, som blev föremål för experimentella undersökningar. Särskilt bekanta är de arbeten, som Galls motståndare Marie Jean Pierre Flourens utförde. Gall var visserligen ej den förste som uttalade idén om hjärnan och särskilt hjärnbarken såsom centrum för själsverksamheten, men han hör dock till de som mest energiskt framfört denna åsikt. Galls idé att indela hjärnan i områden motsvarande vissa egenskaper var visserligen helt tagen ur luften, men påminner ändå om den moderna synen på hjärnan med dess olika centra för olika sinnen.
Under 1800-talet hade frenologin många anhängare. Britten George Combe spred den med skrifter och med föreläsningsturnéer i Storbritannien, Tyskland och Nordamerika. En svensk anhängare var Gustaf Magnus Schwartz.
Galls lära finns utvecklad i följande huvudskrifter:
- Gall och Spurzheim:
- Recherches sur le systéme nerveux en general, et sur celui du cerveau en particulier (1809) och
- Sur l'origine des qualités morales et des facultés intellectuelles de l'homme et sur les conditions de leur manifestation (1825),
- Spurzheim:
- Phrenology or the doctrine of the mind and of the relations between its manifestations and the body (3:e uppl. 1825) och
- Phrenology in connexion with the study of physiognomy (1826),
- George Combe: System of phrenology (1824, 5:e uppl. 1853; "Frenologisk vägvisare"),
- J. Vimont: Traité de la phrénologie humaine et comparée (1832-36) m. fl.
Frenologin har naturligtvis haft en mängd vedersakare, bland vilka i Sverige den viktigaste torde vara Anders Retzius ("Phrenologien, bedömd från anatomisk-etnologisk ståndpunkt", i "Skandinaviska naturf.-mötets förhandl.", 1847).
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
