Från Rilpedia

Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt är en debattbok från 2002 som skriven av Katarina Wennstam som bland annat varit verksam som kriminalreporter. Boken innehåller många citat från och utdrag ur rättegångshandlingar, och analyserar ett antal våldtäktsfall i detalj samtidigt som statistik granskas. Boken visar dystra sanningar om hur illa våldtäktsfall hanteras av domstolar, och hur djupt rotade fördomar som är inblandade.

Den centrala tesen är att våldtäkt är ett brott som är unikt i det att skulden i huvudsak läggs på offren. Wennstam blottlägger en vanligt förekommande syn på kvinnor; att det värsta en kvinna kan vara är sexuellt promiskuös. Det ses av många som ett mindre brott att våldta en 'hora' än att våldta en 'fin flicka', och den föreställningen frodas även i domstolarna. Om en kvinna varit berusad, har känt våldtäktsmannen innan brottet, varit lättklädd eller visat intresse i gärningsmannen tidigare, bedöms hennes vittnesmål konsekvent som mindre relevant och pålitligt.

Wennstam gör en jämförelse med ett rånoffer. Om en kvinna blir våldtagen en natt på väg hem från krogen, onykter och lättklädd, får hon med stor sannolikhet höra efteråt att hon hade sig själv att skylla: hon borde inte ha gjort sig så frestande, gjort sig själv ett så lätt offer. Hon borde ha förstått att detta skulle hända. Men om en man blir rånad på sin Rolex-klocka en natt på väg hem från krogen, onykter och klädd i dyra kläder, får han garanterat inte höra motsvarande anklagelser om att han inte borde gjort sig själv ett så frestande och lätt offer.

Boken är i mångt och mycket en fortsättning på Maria-Pia Boëthius' Skylla sig själv från 1976. Wennstam belyser hur det svenska rättsväsendets fördomar till stora delar är oförändrade. Wennstam har även skrivit En riktig våldtäktsman.