Från Rilpedia

Faskompensering innebär att en induktiv eller kapacitiv last i ett växelströmssystem balanseras bort genom att man adderar en kapacitans (kondensator) eller en induktans (spole) till lasten, beroende på typ. En induktiv last kompenseras med en kapacitans och en kapacitiv last kompenseras med en induktans. Anledningen att man faskompenserar är att minska reaktiva strömmar i ledningar och komponenter som skapar problem. Om man inte faskompenserar en induktiv eller kapacitiv last så kommer spänningen att ligga ur fas med strömmen vilket innebär att en del av strömmen i ledningen inte kan utnyttjas. Som privatperson behöver man inte betala mer för icke-faskompenserade belastningar (i teorin. I verkligheten tillkommer andra faktorer som kan påverka elförbrukningen) men det ligger ändå i allas intresse att eftersträva optimal faskompensering då större strömmar innebär att säkringar går oftare och högsta möjliga effektuttag minskar. Företag med stora induktiva belastningar (exempelvis elmotorer) anslutna till nätet måste faskompensera.

Hur väl faskompenserad en last är kan mätas med effektfaktorn, cos φ (fi), där φ anger fasskillnaden mellan ström och spänning. Vid perfekt kompenserad last erhålls cos φ=1, vid induktiva laster erhålls värden under ett (strömmen kommer efter spänningen) och vice versa. Ett okompenserat lysrör med vanligt driftdon brukar ha en effektfaktor på ca 0,3 och en asynkronmotor mellan 0,7 och 0,8. I nya installationer strävar man efter en effektfaktor på ca 0,9-0,95. Rent resistiva laster (motstånd) har alltid effektfaktorn ett då de ej ger upphov till fasförskjutning. Exempel på vanliga resistiva laster är radiatorer, glödlampor och spisar.

Källor

• Anders Gustavsson: Praktisk elkunskap, Studentlitteratur, Lund 1996. ISBN 91-44-35871-7.