Fabriksockupationerna i Turin
Från Rilpedia
Fabriksockupationerna i Turin, i Turin 1920, där bl.a. anarkisten Errico Malatesta och revolutionären Antonio Gramsci aktivt deltog, är ett ofta förbisett kapitel i den autonoma klasskampens historia. I oktober 1919 var 30 000 arbetare, bl.a. vid Fiat-fabrikerna, representerade i "Fabrikskommittéernas exekutivråd", och rådsupproret började sprida sig 1920 med fabriksockupationer där driften övertogs av arbetarna och med strejker över hela Italien.
Innehåll |
Arbetarna tar makten
Ett ögonvittne, Luigi Fabbri, berättar i ett specialnummer av Umanità Nova, september 1954: "Fabriksägarna och deras representanter kördes på porten. Vissa gav sig självmant, efter att först ha utnämnt ett officiellt administrationsråd bland arbetarna. Vissa tekniker gjorde gemensam sak med arbetarna och förblev på sina poster. Många föredrog emellertid att försvinna med ägarna eller låta sig jagas bort, eftersom de fyllde samma funktion som ägarna av fabriker och aktier. I varje fabrik fattades beslut för att kunna fortsätta driften oberoende av den förra fabriksledningen. Där sådana inte redan fanns bildades arbetarråd, som övertog den tekniska ledningen av företagen. Vissa kunniga arbetare övertog de försvunna tjänstemännens uppgifter, arbetslagen och arbetet organiserades.
Beväpning och logistikproblem
Arbetarna beväpnade sig. Varje verkstad försågs med vapen- och ammunitionsreserver från den ockuperade krigsindustrin. Vapen köptes upp. Vissa verkstäder tillverkade dem. Inom några dar hade alla fabrikerna förvandlats till veritabla fästningar, större eller mindre. Medan ett lag arbetade, företog de övriga skyddsåtgärder - rullade ut taggtråd, gick på vakt osv. Om nätterna intensifierades övervakningen och förstärktes med arbetslösa och revolutionärer. I storstäderna fanns det likaledes ansatser till förbindelseorgan mellan fabrikerna, som emellertid sanningen att säga var högst otillfredsställande och i bästa fall bestod av tidnings- och sändebudskontakt. Man försökte likaledes upprätthålla utbytet och försäljningen av produkter samt leveranserna av råmaterial. Man lyckades på vissa områden men blott i liten skala, trots hjälp från järnvägsmän och transportarbetare. Detta framstod som den verkligt svaga punkten, den som förhindrade en utvidgning av rörelsen och begränsade den till enstaka industrier inom metallindustrin."
Staten slår tillbaka
Italienska flottan och 20 000 soldater kväste upproret. De konkreta historiska erfarenheterna av dessa tidiga arbetarråd i relation till kommande strider kan dock inte överskattas.
Referenser
- Ericson/Johansson: Anarkisterna i klasskampen. Tribun 1969. s. 98-104.
- Riesel, René: Råden och rådsorganisationen. IS 1968.
- Jacobson, Staffan: Anarkismens återkomst. Lund 2006. s. 40
