Erik Forslind
Från Rilpedia
Erik Forslind, född 1907 i Järvsö, död 11 februari 1983 i Stockholm, var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör och kemist som var professor i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH).[1]
Forslind tog studentexamen i Uppsala och blev civilingenjör i väg- och vattenbyggnad vid KTH 1930. Efter arbete i byggnadsindustrin under 1930-talet började Forslind intressera sig för frågor rörande betongs styrka och egenskaper, och kom på den banan att börja arbeta vid Cement- och betonginstitutet (CBI) i Stockholm som chef för dess avdelning för fysik. Under åren 1946-1947 studerade han även kvantmekanik och teoretisk fysik hos Oskar Klein vid Stockholms högskola.
Forslinds forskningsintresse gällde särskilt vattnets roll i betongen, och han skrev boken A theory of water där han formulerade egna teorier om vattnets egenskaper.[2]
Forslind disputerade 1954 på doktorsavhandlingen Lattice dynamics of ice and a case of diffuse x-ray scattering.[3]
Han flyttade därefter sin verksamhet från CBI till institutionen för fysikalisk kemi vid KTH, där Forslind blev docent. När professorn i fysikalisk kemi, Ole Lamm, avled efterträdde Forslind honom och stannade på posten till sin pensionering. Ett av Forslinds forskningsintressen var reologi, och han var även en av de första i Sverige att intressera sig för att studera fysikaliska egenskaper med Kärnmagnetisk resonans (NMR).
Forslind var ledamot av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien.
