Engelsk park
Från Rilpedia
- Det här är en artikel om parktypen engelsk park. För fler artiklar med samma namn, se Engelska parken (olika betydelser).
Engelsk park är en parkanläggningsstil som tog form i Sverige på 1700-talet och inspirerades av då rådande engelsk stil. Den utgör en brytning med barockens ideal med hårt tuktad växtlighet och fyrkantiga former. Den engelska parken har lummig grönska och mjukare och mer naturliga former.
Den så kallade engelska stilen (även kallad landskapsstilen och den naturliga trädgårdsanläggningsstilen) uppstod i England som motsats till den regelbundna franska stilen.
Filosofer och skalder, sådana som Francis Bacon, Addison och Pope, gisslade det konstlade i sin tids trädgårdsstil och prisade det pittoreska i naturen som förebild för trädgårdsanläggningar. Målaren W Kent började anlägga så kallade landskapsträdgårdar med målerisk effekt. Han följdes av en mängd trädgårdsanläggare, av vilka L Brown kanske är den mest kände, även om han inte var den snillrikaste. En annan framstående trädgårdsanläggare var H Repton, som verkade i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Arkitekten W Chambers, som under en resa till fjärran östern lärt känna den kinesiska trädgårdsanläggningskonsten, upptog ur denna åtskilliga motiv, som blev mycket populära, även om de ganska ofta blev överdrivet använda.
Den naturliga trädgårdsstilen slog igenom under senare delen av 1700-talet och blev snart så dominerande att man inta bara använde den vid nyanläggningar, utan även byggde om gamla ärevördiga trädgårdar i renässans- och barockstil för att bereda plats för anläggningar som med små kullar, dalsänkor och slingrande bäckar med högvälvda broar försökte ge intryck av att vara naturliga landskap. Ja, man planterade till och med in döda träd, för att anläggningarna skulle se så naturliga ut som möjligt. Denna trädgårdsstil utmärks i sin bästa form genom att den strävar efter att genom ändamålsenlig plantering och vård få växtmaterialet att utveckla sin naturliga skönhet. Räta linjer undviks, vägarna dras i mjuka bukter som motiveras av markens ojämnheter eller planteringar.
Man eftersträvar långa och vackra utsikter. Man lägger också stor vikt vid växlingar mellan ljus och skugga och starka kontraster får framträda i växtgruppernas form och färg. Man nöjer sig inte med att behandla det område som egentligen hör till trädgården och parken, utan försöker också att avhjälpa brister i den omgivande naturen (naturförsköningskonst). Man öppnar vackra utsikter, tar bort vanställande inhägnader och andra alltför tydliga spår efter människors ingripande och så vidare.
I Frankrike blev Jean-Jacques Rousseau en förkämpe för den naturliga trädgårdsstilen, som han kraftigt idealiserade. Därmed kom den "sentimentala" riktningen i trädgårdskonsten på modet. Ett exempel på tidens smak är trädgårdsbyn vid Lilla Trianon, anlagd för Marie Antoinette 1774. I Frankrike fick denna stämning dock kort varaktighet. I Tyskland däremot, slog den igenom fullständigt. Där infördes den av C Hirschfeld i Kiel. I Weimar anlade självaste Goethe en slottspark med slingrande gångar, eremithyddor, klocktorn, konstgjorda ruiner, tempel, små kullar och ängar.
Till Sverige kom den engelska trädgårdsstilen med Fredrik Magnus Piper, som 1781 presenterade en generalplan för en engelsk park, nämligen Hagaparken i Solna. Piper är även upphovsman till Bellevueparken i Stockholm, engelska parken vid Drottningholms slott och parken vid Forsmarks bruk i Uppland. Ett annat exempel på en engelsk park är den vid Strömsholms slott.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
