Från Rilpedia

Emil von Qvanten, finlandssvensk skald och publicist, född 22 augusti 1827 i Björneborg, död 5 december 1903 i San Remo, tillhörde en finländsk militärsläkt, som upphöjdes i svenskt adligt stånd 1650. Gift 1857 med Aurora Magdalena Örnberg, född 12 september 1816 i Piteå, död 3 april 1907 i Stockholm. Hustrun författade under pseudonymen Turdus Merula bland annat romanerna Rosa Arntson (1868), Musikerns dotter (1881) och En roman på landsbygden (1882) samt gjorde sig känd även som flitig översättarinna.

Emil von Qvanten var först kadett i Fredrikshamn, blev student i Helsingfors 1846, gjorde 1851 för sin hälsas skull en resa till Kaplandet och Ostindien, bosatte sig 1853 i Stockholm samt upptogs till svensk undersåte 1857. Som huvudman för sin ätt bevistade han riksdagarna 1859-1860 och 1862-1863. Han var bibliotekarie hos Karl XV 1864-1872, teater- och musikrecensent i Posttidningen 1858-1865, 1867-1875 och arbetade i åtskilliga av de större Stockholmstidningarnas redaktioner.

Under pseudonymen Peder Särkilax författade han 1855 skriften Fennomani och skandinavism (2 häften), i vilken han sökte bevisa, att Sverige borde uppträda aktivt mot Ryssland i det då pågående Krimkriget: på detta sätt skulle Finland kunna lösryckas från tsarriket och därefter förenas som förbundsstat med Sverige under en gemensam kung samt med en gemensam förbundsförsamling, vald ur de bägge staternas särskilda och av varandra oberoende riksförsamlingar. Genom denna skrift avskars för von Qvanten all möjlighet att återvända till Finland.

Samma käcka ton mot de ryske makthavande genomgår hans publikation Finska förhållanden (4 häften, 1857-1861), och i Censurkalender (1861) samlade han artiklar, som strukits av censuren i Finland. Under den Slesvig-Holsteinska konflikten var han med om att utarbeta det så kallade Karl XV:s unionsförslag (se "Ur dagens krönika", 1889).

I sitt skaldskap var von Qvanten en äkta lyriker, hängiven åt en vek, drömmande idealism, som tar sig uttryck i melodiska och formfulländade verser. Han utgav två årgångar av en poetisk kalender, "Lärkan" (1845, 1849), samt Dikter (1851), Lyriska dikter (1859) och Dikter, nya och gamla (1880). Bland dessa alster är Suomis sång allkänd. Även sina politiska ideal formade han i vacker vers. Han utgav vidare Sveriges skönaste folkvisor (1882) och Fyra sagodikter (1900). Vidare märks von Qvantens uppsats Några anmärkningar vid Helmholtz vokallära (1874; i Vetenskapsakademis översikt) och Historiska reklamationer rörande 1788-90 årens samt 1808-09 årens finska krig.

Emil von Qvanten var en verksam vän av djurskydds- och likbränningsrörelsen samt var en bland stiftarna av Svenska publicisternas understödsförening som numera går under namnet PP Pension. 1890 flyttade han till Rom, sysslande ännu i sin ålders höst med litterära arbeten.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Qvanten, Emil von, 1904–1926 ^(Not).