Från Rilpedia

Elias Heyman, född 29 december 1829 i Göteborg, död 14 december 1889 i Stockholm, var en svensk läkare och akademisk lärare.

Heyman började 1848 studera vid Lunds universitet, 1855 blev han medicine kandidat, 1857 medicine licentiat, 1859 kirurgie magister samt 1887 medicine doktor.

Heyman var 1862–1878 en mycket anlitad och omtyckt läkare i sin födelsestad. Under de åren ägnade han sig även, antagligen mera än någon annan samtida svensk läkare, åt studiet av och tillämpningen i livet av hygienens läror. Efter att 1877 ha speciminerat med Studier i allmän helsovård grundade på Göteborgs mortalitetsförhållanden och Renhållningsväsendet i städer ur helsovårdens synpunkt utnämndes han 1878 till professor i allmän hälsolära vid Karolinska institutet, den förste svenske professor i hygien. Som sådan blev han dock aldrig i tillfälle att utöva någon egentlig lärarverksamhet; hans oavlåtliga ansträngningar att bereda hygienen en plats bland de obligatoriska undervisningsämnena kröntes visserligen med framgång, men han avled, innan förordningen härom ännu hunnit träda i verkställighet. För att sprida intresse för frågor rörande den allmänna hälsovården stiftade Heyman 1881 Hälsovårdsföreningen i Stockholm.

Bland Heymans samlade skrifter märks, förutom de ovan nämnda, Skörbjuggens förekomst i Sveriges fängelser (1880), Om luften i våra bostäder (1881) och Tyfoidfeberns freqvens och lokala utbredning i Stockholm (1882).

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Heyman, Elias, 1904–1926 ^(Not).