Egil Olsen
Från Rilpedia
Egil Roger Olsen känd under namnet Drillo född den 22 april 1942 i Fredrikstad är en norsk fotbollsspelare och f.d. landslagsspelare och dess nuvarande förbundskapten. Han har lett Norges landslag i två perioder; mellan 1990 och 1998 och från januari 2009. Den första är den mest framgångsrika perioden för norska landslaget hittills med 46 segrar, 26 oavgjorda matcher och 16 förluster samt kvalificering till VM 1994 och VM 1998. Efter detta blev han så populär att Diplom-Is tillverkade en glass med namnet Drillo.
Som spelare spelade Egil 16 landskamper och fick smeknamnet Drillo för sina dribblingskonster.
Egil har tränat flera klubblag bland annat Aalesunds FK, Vålerenga IF, Wimbledon FC och Fredrikstad FK. Han har även tränat Norska pojklandslaget samt U21- och U23-lagen. Under 2007 blev han erbjuden ett tremånaderskontrakt av Iraks landslag som han skulle träna över de Asiatiska mästerskapet. Drillo tackade dock nej till budet och jobbet gick till brasilianaren Jorvan Vieira, som efter att ha fört Irak till seger i Asiatiska mästerskapet tackade nej till ett förlängt kontrakt. Då fick Egil en ny förfrågan och denna gång tackade han ja efter att ha fått igenom särskilda säkerhetskrav[1]. 5 månader senare fick Drillo sparken som förbundskapten för det Irakiska landslaget.
Efter att ha tagit över som landslagschef ånyo efter Åge Hareide 2009, har Olsen lett Norge till segrar över både Tyskland och Finland i träningsmatcher.
Drillos filosofi som fotbollstränare har varit omdebatterad, både i Norge och i utlandet. Spelstilen går ut på zonförsvar, låg press och snabba spelvändningar. Speciellt känd blev han för den s.k. "Flopassningen". Den gick i sin enkelhet ut på att försvarsspelarna skulle slå långa bollar över mittfältet till en luftstark forward (som ofta var Jostein Flo, därav namnet), som skulle nicka bollen tillbaka till andra offensiva spelare som snabbt skulle komma till avslutning mot mål. Kritikerna menade att denna form av fotboll var destruktiv och tråkig, men Drillos resultat visade att även en liten fotbollsnation som Norge kunde hävda sig internationellt med korrekt strategi.
