Edsöre
Från Rilpedia
Edsöre (fornsvenska eþsōre, av eþ, ed, och sværia, svärja, avlägga ed, imperfekt sor), egentligen "edsvärjande". Ed, som Sveriges kung och landets förnämsta män i äldre tider avlade och förband sig att försvara den allmänna friden, kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid.
Innehåll |
Rimkrönikan
Enligt rimkrönikan och andra bevarade handlingar, avlade Birger jarl en sådan ed. I Alsnö stadga (omkring 1280) förnyade Magnus Ladulås sin fars förordningar till främjande av trygghet och lugn i riket. Dessa fridsstadganden bekräftades med ed av kungen och de förnämsta herrarna i riket (jämför Västgötalagen IV, 19, Schlyters upplaga). Enligt Upplandslagens konungabalk, 4, skulle denna ed av kungen och de "allra högste herrarna i Sverige" förnyas vid varje konungaval.
Edsöresbalken
Den balk i landslagarna som handlar om edsöresbrott kallades edsörebalken. Bröt någon mot den av kungen besvurna friden, sades han "bryta mot konungens edsöre". I Alsnö stadga upptogs som sådana edsöresbrott:
- att dräpa eller sarga i kyrka, på kyrkogård eller på ting
- att våldföra kvinna
- att sarga eller dräpa någon i hans eget eller annan mans hus
- att hämnas då fred blivit lovad och förlikning gjord
- att hugga lem av annan.
Hårdaste straffet: Fredlöshet
Ändamålet med att sammanföra dessa olikartade brott och beteckna dem som edsöresbrott var att trygga den allmänna säkerheten genom en strängare bestraffning av sådana våldsgärningar .
Straffet för edsöresbrott var:
- att brottslingens lösegendom förverkades till kungen, häradet och målsäganden, (en tredjedel var).
- att förbrytaren blev landsflyktig tills den som han hade förbrutit sig mot bad för honom.
- att han, sedan han återfått fred, fick böta 40 mark till kungen.
Landskapslagarna
I landskaps- och landslagarna är också kyrkofrids-, tingsfrids-, kvinnofrids och hemfridsbrotten betecknade som edsöresbrott, även om det förekommer vissa olikheter i de olika lagarna. Särskilt i landslagarna var dessutom åtskilliga andra brott upptagna som edsöresbrott utan att höra till någon av de ursprungliga klasserna, till exempel att taga fast någon för misstanke om stöld och sedan basta, binda och pina honom utan bevis och så vidare.
Straffskärpning
I 1734 års lag behölls till huvudsaklig del de edsöresbrott som förekom i landslagarna. Modifikationer gjordes i fråga om vad som karakteriserade de särskilda brotten och ett och annat nytt edsöresbrott tillkom. Straffet för edsöresbrott hade i stadslagarna redan helt och hållet övergått till böter. I brist på pengar skulle brottslingen halshuggas. I 1734 års lag, Missgärningsbalken, 23 kap., stadgades: "Hvar som edsöre bryter, man eller kvinna, i staden eller å landet, böte hundrade daler och miste äran. Sker dråp deri eller rån, miste högra hand och lif sitt. Bryter någon edsöre annan gång, böte tu hundrade daler."
Strafflindring
Genom förordning av den 20 januari 1779 borttogs från edsöresbrotten alla de brott där dråp inte ingick, även om benämningen ibland användes i senare författningar i en betydelse som stod i strid med 1779 års förordning. I 1862 års strafflag nämndes ingenting om edsöresbrotten. Det spår av dem som fanns kvar i 111 § av 1809 års regeringsform – att ofredande av riksdagsman skulle anses vara och straffas som edsöresbrott – försvann genom lagändring vid riksdagen 1865–66.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
