Från Rilpedia

Ebenezer Prout, född 1835 i Northamptonshire, död 1909 i London, var en engelsk tonsättare och musikteoretiker. Han var huvudsakligen autodidakt och blev 1879 lärare i harmoni och komposition vid Royal Academy of Music i London, 1884 därjämte pianolärare vid Guildhall School of Music, samt 1894 professor i musik vid universitetet i Dublin. Han var längre tider musikkritiker i "Monthly musical record", "The Academy" och "The Athenaeum". Prout komponerade kammarmusikaliska verk, symfonier, kantater, kyrkliga sångverk, en orgelkonsert m.m., närmast i Mendelssohns anda. Med sina både till innehåll och omfång betydande läroböcker Harmony, its theory and practice (1889; omarbetad uppl. 1903), Counterpoint, strict and free (1890), Double counterpoint and canon (1891), Fugue (samma år), Fugal analysis (1892), Musical jorm (1893), Applied forms (1895) och The orchestra (2 band, 1898-99) intog Prout en mycket framstående plats bland samtida musikteoretiker. I formläran hyllade han Hugo Riemanns grundsatser. Prout blev 1895 hedersdoktor vid Dublins och Edinburghs universitet.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).