EFO
Från Rilpedia
EFO, en nationalekonomisk modell uppkallad efter ekonomerna Gösta Edgren (TCO), Karl-Olof Faxén (SAF) och Clas-Erik Odhner (LO), som användes för att förklara sambandet mellan lönebildning och inflation i Sverige på 1960- och 1970-talen. Enligt modellen så delades ekonomin in i två sektorer, K- och S-sektorn:
K-sektorn
- Utsätts för internationell konkurrens, t ex industrin.
- Är löneledande.
- Löner sätts utifrån den internationella inflationen och produktivitetsökningen i sektorn.
S-sektorn
- Är resten, dvs skyddade från internationell konkurrens, t ex många tjänsteföretag och offentlig service.
- Lönerna skall överensstämma med K-sektorns enligt en solidarisk lönepolitik; lika lön för lika arbete.
Utifrån denna modell bestäms den solidariska lönen så att prisstabilitetsmålet kan upprätthållas (kräver centrala förhandlingar). Det innebär att prisutvecklingen kan vara olika i de två sektorerna då produktivitetsökningen oftast är olika. Den är högre i tillverkande industri än i tjänstesektorn. Maskiner, automation och stordriftsfördelar får större inverkan i industrin. En frisör kan svårligen öka produktiviteten tiofalt.
EFO-modellen definierades i skrift omkring 1970, men har använts tidigare av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner under 50- och 60-talen. Men den egentliga upphovsmannen var dock norrmannen Odd Aukrust som på 1950-talet utvecklade en liknande tvåsektormodell vilken han kallade PRIM I (PRice Income Model I).
Rhen-Meidner/EFO-modellen tillämpades under 50- och 60-talen. Strukturomvandlingen mot mer konkurrenskraftiga större exportföretag påskyndades på bekostnad av nyföretagande och etablering av nya marknader inom landet. Avfolkning av landsorten var också en konsekvens, vilket resulterade i krav på bostäder i storstadsregionerna (Miljonprogrammet).
Reflektion
Trenden i ekonomin mot ett fåtal gamla storföretag och liten nyetablering är med andra ord ingen slump. Vid tiden det begav sig var det kanske bra, men som vanligt när det gäller politiska interventioner i marknaden blir resultatet lovande en tid, men i själva verket lånar man av framtiden.