Från Rilpedia

?Beiraantilop Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Partåiga hovdjur Artiodactyla
Underordning:	Idisslare Ruminantia
Familj:	Slidhornsdjur Bovidae
Underfamilj:	Gasellantiloper Antilopinae
Släkte:	Dorcatragus
Art:	Beiraantilop D. megalotis
Vetenskapligt namn
§Dorcatragus megalotis
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Beiraantilop (Dorcatragus megalotis) är en sällsynt antilopart som tillhör gasellantiloperna och den är ensam i sitt släkte. Man hittar den främst i Somalia och Etiopien.

Innehåll 1 Utseende 2 Levnadssätt 2.1 Socialt beteende 2.2 Fortplantning 3 Källor 3.1 Noter

Utseende

Beiraantilopen är stor för att tillhöra dvärgantiloperna och den påminner i kroppen om en gasell. Deras päls är grå och den har prickar på ryggen och sidorna. Den är ett mörkt färgat gasellband, ljusgul mage, stora öron och en lång vit svans. Det är bara hanen som har horn och de kan bli upp emot 12 centimeter långa. En beiraantilop kan ha en mankhöjd mellan 50 till 60 centimeter och den kan väga 15 till 25 kilo.

Levnadssätt

Socialt beteende

Beiran trivs bäst i halvöknar och stenig terräng, deras klövar har anpassats till deras miljö, klövarna är mjuka för att få ett bra fäste på stenar och klippor. Deras föda som de söker under dagen består av gräs, örter och löv.

De är djur som inte förflyttar sig långa sträckor utan håller si i ungefär samma område hela tiden. De lever i små hjordar på runt 4 till 7 djur.

Fortplantning

Beiraantilopen är ett djur som inte har studerats så noga så det enda man vet om deras fortplantning är att honorna brukar föda en kalv i april. Deras livslängd är också okänd och likaså antalet djur som det finns totalt.. Men man bedömer att beiran är på gränsen till utrotning eller att den redan är utrotad. Om det finns några beiraantiloper kvar, finns de antagligen på otillgängliga platser där det vistas ytterst få människor.

Källor

• Giuseppe Ardito: Djurens underbara värld, Band 6, Bokorama, Höganäs 1983, Ursula Falkengren-Grerup (övers.). ISBN 91-7024-054-X. 
• David W. MacDonald: Jordens djur, Band 4 – Hovdjuren, Bonnier Fakta, Stockholm 1984, Lennart Dahl & Maud Dahl (övers.). ISBN 91-34-50353-6. 
• Kai Curry-Lindahl: Afrikas däggdjur, Norstedt, Stockholm 1984. ISBN 91-1-834122-5. 

Noter

1. ↑ Dorcatragus megalotis på IUCN:s rödlista, auktor: Heckel, J.-O. et. al. (2008), besökt 23 februari 2009.