Från Rilpedia

 Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin (info), född 14 november 1953 i Rabat i Marocko, är en fransk diplomat, poet och politiker (konservativ). Han var Frankrikes utrikesminister 2002–2004, inrikesminister 2004–2005 och premiärminister 2005–2007.

Biografi

Dominique de Villepin är son till diplomaten och senatorn Xavier de Villepin och hans hustru Yvonne Hétier. Släkten Villepin hette ursprungligen endast Galouzeau. Tillägget kommer från slutet av 1700-talet, från en ingift anmoder vars flicknamn var de Villepin.

Efter magisterexamen vid École nationale d'administration (ENA) och Institut d'études politiques de Paris i litteratur och juridik, gjorde Dominique de Villepin en kortvarig diplomatisk karriär vid franska ambassader. Han var välkänd som poet och författare och den litterära talangen kombinerades med ett gott intellekt, varför han snart vann anseende. På 1980-talet presenterades han för Jacques Chirac och blev dennes utrikespolitiska rådgivare. de Villepin blev 1993 utnämnd till byrådirektör under dåvarande utrikesminister Alain Juppé, i Édouard Balladurs regering.

Dominique de Villepin spelade en avgörande roll i Chiracs framgångsrika presidentkampanj 1995, och belönades med att utses till generalsekreterare vid Palais de l'Élysée. Han utnämndes 2002 till utrikesminister och två år senare till inrikesminister. Dominique de Villepin har ansetts vara den Chirac helst ser som sin efterföljare.

För omvärlden blev Dominique de Villepin känd för den poetiska retorik med vilken han som utrikesminister kritiserade den amerikanska viljan att inleda Irakkriget.

Två dagar efter den franska folkomröstingen om Europeiska konstitutionen 29 maj 2005, avgick Jean-Pierre Raffarin som premiärminister, och Dominique de Villepin utnämndes till hans efterträdare.

Under premiärministertiden minskade Villepins popularitet successivt. Under oktober 2005 startade ett uppror i många franska förorter i protest mot de dåliga villkoren för landets invandrare, och den franska regeringen kritiserades dels för detta, och dels för att man inte agerade tillräckligt kraftigt mot upproren då bland annat 5000 fordon eldades upp. Nästa bakslag för Villepins regering kom under våren 2006 när den förslog en kritiserad lag för anställda under 26 år (CPE). Miljontals studenter, fackföreningsaktivister och sympatisörer startade en storstrejk mot förslaget, vilket de menade skulle undergräva de ungas anställningstrygghet. Till sist tog president Chirac till sin vetorätt och drog tillbaka förslaget. I april 2006 avslöjades också att Villepin varit inblandad i den så kallade Clearstream 2-affären. Dessa händelser anses ha minskat Villepins möjligheter att bli utsedd som kandidat för de konservativa i det franska presidentvalet 2007. Istället blev Villepins främste konkurrent, inrikesminister Nicolas Sarkozy – med vilken Villepin har haft flertalet dispyter – huvudkandidat för de konservativa. Sarkozy vann presidentvalet den 6 maj 2007. Villepin avgick som premiärminister i samband med Sarkozys tillträde som president, och efterträddes av François Fillon.

Bibliografi

• 1986: Parole d’exil
• 1988: Le Droit d’aînesse
• 2002: Les Cent-Jours ou l'esprit de sacrifice, om Napoleons sista tid
• 2002: Le cri de la gargouille
• 2003: Éloge des voleurs de feu
• 2003: Un autre monde
• 2004: Le requin et la mouette
• 2004: Towards a New World, anföranden i urval
• 2005: L'Homme européen, medförf. Jorge Semprún

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Dominique de Villepin
  Bilder & media
• Biografi på den franska regeringens webbplats

Företrädare: Hubert Védrine	Frankrikes utrikesminister 2002–2004	Efterträdare: Michel Barnier
Företrädare: Nicolas Sarkozy	Frankrikes inrikesminister 2004–2005	Efterträdare: Nicolas Sarkozy
Företrädare: Jean-Pierre Raffarin	Frankrikes premiärminister 2005–2007	Efterträdare: François Fillon