Från Rilpedia

Domenico Cimarosa italiensk operakompositör, född 17 december 1749 i Neapel, fick han sångundervisning av Manna och Sacchini, i kontrapunkt av Fenaroli, i dramatisk stil av Piccinni. Redan hans första opera, Le stravaganze del conte (1772), rönte ganska stor framgång, och nya verk (för Neapel, Rom och Venedig): La finta parigina (1773), L'italiana in Londra (1779), Giannina e Bernardone (1781), spred snart hans rykte över hela Europa. 1789 kallades han av Katarina II till Petersburg, och han skrev flera operor och andra kompositioner. Ur stånd att fördra det nordiska klimatet, mottog han 1792 ett anbud av Leopold II om hovkapellmästarplatsen i Wien. Sistnämnda år skrev han där sitt mästerverk, operan Il matrimonio segreto Det hemliga äktenskapet, 1792; Det hemliga giftermålet, (1851). I Paris undanträngde den Piccinni, och i Neapel gavs den 70 gånger efter varandra. Även i vår tid lever den på flera scener. 1793 återvände Cimarosa till Italien och komponerade sedan Le astuzie jemminili samt Gli Orazi e Curiazi, m. fl.

1798 la han sig i de revolutionära rörelserna i Neapel och blev till följd därav fängslad och frigavs endast på uttrycklig förbön från åtskilliga europeiska hov. Genom sina lidanden i fängelset förstörd till sin hälsa, dog han i Venedig 11 januari 1801, under det han var sysselsatt med att komponera operan Artemisia. Cimarosa betecknar höjdpunkten av den italienska buffan i 18:e århundradet. Sund livslust, glättigt behag och fin komik talar ur hans verk av denna art. Ett visst inflytande av Mozart är omisskännligt. I Stockholm är, utom "Hemliga giftermålet", givna: Italienskan i London (1795), Giannina och Bernardone (1796) samt "Teaterdirektören (1799; L'impresario in angustie).

Sammanlagt skrev Cimarosa 75 operor, förutom oratorier, mässor, kantater och smärre sångstycken. Hans byst (av Canova) restes 1816 i Pantheon i Rom.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).