Delta IV (raket)
Från Rilpedia
 Uppskjutning av Delta IV |
|
| Fakta | |
|---|---|
| Funktion | |
| Tillverkare | Boeing IDS United Launch Alliance |
| Land | USA |
| Mått | |
| Höjd | 63 - 77,2 m |
| Diameter | 5 m |
| Massa | 249 500 - 733 400 kg |
| Antal steg | 2 |
| Kapacitet | |
| Nyttolast till LEO | 8 600 - 25 800 kg |
| Nyttolast till GTO |
3 900 - 10 843 kg |
| Historik | |
| Status | Aktiv |
| Uppskjutningsplatser | LC-37B, Cape Canaveral SLC-6, Vandenberg AFB |
| Uppskjutningar | 8 Medium: 3 Medium+ (4,2): 3 Heavy: 2 |
| Lyckade | 7 Medium: 3 Medium+ (4,2): 3 Heavy: 1 |
| Delvis misslyckade | 1 (Heavy) |
| Jungfrufärd | 20 november 2002 |
| Boosters (Medium+ varianter) - GEM 60 | |
| Antal boosters | Medium: 0; M+4,2: 2; M+5: 2 or 4 |
| Motorer | 1 fast |
| Kraft | 826,6 kN (3 312,8 kN) |
| Specifik impuls | 275 s |
| Bränntid | 90 sekunder |
| Bränsle | fast |
| Boosters (Heavy) | |
| Antal boosters | 2 |
| Motorer | 1 RS-68 |
| Kraft | 3 312,8 kN (3 312,8 kN) |
| Specifik impuls | 410 s |
| Bränntid | 249 sekunder |
| Bränsle | LH2/LOX |
| Första steget - Delta IV CBC | |
| Motorer | 1 RS-68 |
| Kraft | 3 312,8 kN |
| Specifik impuls | 410 s |
| Bränntid | 259 sekunder |
| Bränsle | LH2/LOX |
| Andra steget | |
| Motorer | 1 RL-10B-2 |
| Kraft | 110 kN |
| Specifik impuls | 462 s |
| Bränntid | 850 - 1 125 sekunder |
| Bränsle | LH2/LOX |
Delta IV är beteckningen på en familj flerstegsraketer som tillverkas av Boeings Integrated Defense Systems-divison i Decatur, Alabama. Raketen utvecklades för USAFs Evolved Expendable Launch Vehicle-program (EELV) och för kommersiella satellitkunder, och är avsedd att sänka priset av samt förenkla uppskjutningar. Delta IV finns i fem versioner: Medium, Medium+ (4,2), Medium+(5, 4), och Heavy. Dessa versioner är skräddarsydda för specifika nyttolaster uppgifter och massa.
Raketerna monteras ihop i Horizontal Integration Facility och skjuts upp från LC-37B i Cape Canaveral och SLC-6 vid Vandenberg AFB.
Beskrivning
Första steget av Delta IV består av en, eller i Heavy-modellen tre, boosterraketer (Common Booster Core) som drivs av Rocketdynes raketmotor RS-68. Till skillnad från de flesta förstastegsmotorer, som förbränner fasta raketbränslen eller fotogen, förbränner RS-68 flytande väte och flytande syre.
RS-68 är den första stora raketmotorn som drivs med flytande bränslen som utvecklats i USA sedan rymdfärjans SSME-motor från 1970-talet. Huvudmålet med RS-68 var att sänka kostnaderna jämfört med SSME. Den specifika impulsen hos RS-68 är något lägre än hos SSME, men utvecklingstiden, komponentantalet, totalkostnad och hopmonteringstiden har alla reducerats till en bråkdel av SSME, trots att RS-68 är betydligt större.
Normalt brukar RS-68-motorn drivas i 102% av sin specificerade effekt de första minuterna, för att sedan strypas till 58% tills huvudmotorn stängs av[1]. Hos Heavy-varianten stryps den centrala CBC-motorn till 58% ungefär 50 sekunder efter start, medan de två booster-CBCerna fortsätter på 102%. Detta gör att det centrala CBC-steget sparar bränsle och kan brinna längre. När boostermotorerna brunnit ut kopplas de loss från centralkärnan, varpå denna drivs upp till 102% effekt, för att senare strypas till 58% den sista biten av resan före avstängning.
