Från Rilpedia

Dalmatiner är en hundras känd för sin vita päls med svarta eller leverbruna prickar. Det finns många teorier om rasens härkomst, bland annat den kroatiska landsdelen Dalmatien (varifrån hundrasen fått sitt namn), Egypten, Spanien, Italien, Grekland, Indien och t.o.m. Danmark har nämnts som dalmatinerns ursprungsland^[1].

En dalmatiner är en utmärkt familjehund som tycker bäst om när alla familjemedlemmar är samlade och delar sin kärlek rättvist mellan familjens alla medlemmar.^{[källa behövs]} Den är mycket uthållig men kräver ändå inte överdrivet mycket motion. Dalmatinern uppskattar att få vara lös en stund under promenaden.

Den är en frisk och sund hund, som kan vara pigg och lekfull ända upp till 12 - 14-årsåldern. Den föds helvit och har en benägenhet för dövhet, därför testas alla valpar. Det är ovanligt att dalmatinern är petig med maten.

Dalmatinern har en del särdrag som gör att den skiljer sig från andra hundraser: Den är känd för att skratta när den blir glad.^{[källa behövs]} Det gör den genom att dra upp läpparna och visa hela bettet. Hos få andra raser är denna egenhet så utbredd som hos dalmatinern, som skrattar för att visa sin glädje och samtidigt undergivenhet.^{[källa behövs]} Hundrasens päls är ganska lättskött, men den enda nackdelen är att rasen fäller dygnet runt, året runt. Men hundens personlighet överväger fällandet. Hunden används oftast som spår- eller utställningshund. Dalmatinern har förr använts som lite allt möjligt. Vagns- och vakthund, cirkushund, maskot för brandkåren m.m. Hos brandkåren i USA sprang en dalmatiner före brandutryckningen för att få människor att flytta på sig. De har också tränats i att bära in redskap i brinnande hus. Dalmatiner har lätt för att härma, och har därför i vissa fall lärts upp som jakthund genom att umgås med en sådan. De har också använts som draghundar, men är idag endast sällskapshundar.

Källor

1. ↑ Svenska Dalmatiner-sällskapet, http://www.dalmatiner.nu/rasinfo.htm, läst 2009-02-03