Dal

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Däld)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
För andra betydelser, se Dal (olika betydelser).
Fljótsdalur på östra Island

Dal, ett geografiskt och geomorfologiskt begrepp, en i jordytan befintlig långsträckt, av höjder, bergväggar eller jordtäckta sluttningar begränsad fördjupning, som dels har någorlunda rätlinjig utsträckning i en viss riktning, dels gör böjningar åt än det ena, än det andra väderstrecket.

Dalarnas längd, bredd och djup växlar högst betydligt, icke allenast på olika trakter av jorden, utan även ofta inom de skilda delarna av en och samma dal. Skillnaden mellan huvuddalar och bidalar är densamma som mellan huvudfloder och bifloder. Tvärdalar kallar man sådana jämförelsevis kortare dalar, som övertvära den mellan tvenne mer eller mindre parallella dalar befintliga höjdsträckan. Runda dalar på alla sidor omgiven av berg kallas kitteldalar, formen påminner om en kittel. Oftast har de uppkommit genom att det inre av en vulkan sjunkit ihop. I avseende på bildningssättet skiljer man mellan erosionsdalar och sprickdalar. En liten dal kallas däld.[1]

Erosionsdalar

Erosionsdalar är de ojämförligt allmännaste, har rinnande vattens verksamhet och transporterande förmåga i första hand att tacka för sin tillkomst, om än vittring och någon gång därjämte iserosion i sin mån bidragit till deras utbildande. Erosionsdalarna benämns också floddalar eller älvdalar; på deras botten framflyter i de flesta fall ett större eller mindre vattendrag, en å, älv eller flod. De flesta större floddalar har börjat utskulpteras redan under förgångna geologiska tidsperioder, långt före istiden. Så till exempel bland andra de norrländska älvdalarna, vilka är gamla prekvartära erosionsdalar, som anlades på och till sitt lopp i huvudsak bestämdes av den postsiluriska landyta, som uppkom, när det skandinaviska området höjdes ur silurtidens hav. Dessa väldiga och i alla avseenden väl utpräglade dalgångar, av vilka Luleälvens, Ångermanälvens och Indalsälvens torde vara de förnämsta, äger flera hundratal av kilometer i längd och vidgar sig ända till 4 á 5 km bredd redan långt ovan älvutloppen. Dalbottnarna utfylls ofta av särdeles mäktiga sand- och leravlagringar, som där avsatts vid en nedsänkning under kvartärtidens hav; och genom dessa senare utfyllningar har den nuvarande älven skurit sig en djup fåra, med branta, stundom nästan lodräta och mången gång mera än 30 m höga stränder.

Under istiden blev de gamla flodbäddarna flerstädes fyllda av moränmaterial och andra lösa jordavlagringar, så att älvarna sedermera måst ta sig delvis andra lopp vid sidan av den ursprungliga fåran. Så torde vara händelsen med Klarälven nedanför Uddeholm, där den tar en västligare riktning ifrån sin gamla fåra, som antagligen gått fram till Kristinehamn. Sannolikt går också Dalälven från trakten av Krylbo till mynningen utanför den gamla fåran, som troligen sträckt sig ned till Mälaren.

En särskild art av erosionsdalar utgör de s.k. genombrottsdalarna, d.v.s. sådana, vilkas floder, från att flyta fram på en jämförelsevis låg trakt, genomskär - som det tyckes alldeles omotiverat - mera höglänta bergskedjeartade områden.

Fotnoter

  1. Nationalencyklopedin, på internet, 23 mars 2009, uppslagsord: däld

Källor

Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg