Från Rilpedia

Carl Wilhelm Ericson, född 28 september 1840 på Åker i Trollhättan, friherre, militär och politiker, son till Nils Ericson.

Ericson blev underlöjtnant vid Västgöta regemente 1858, tjänade med utmärkelse i ett zuavregemente i kriget i Mexico 1863–64 och råkade under hemfärden ut för rövare, blev döende lämnad på stridsplatsen, men upptogs och tillfrisknade. Efter hemkomsten blev han ordonnansofficer hos Karl XV, 1879 major vid Gotlands nationalbeväring, 1881 öfverstelöjtnant vid Västgöta regemente, 1887 chef för detsamma, 1893 generalmajor och 1896 chef för III:e arméfördelningen. Han utnämndes 1902 till generallöjtnant och lämnade samma år arméfördelningen för att ägna sig åt bankväsendet. Emellertid förordnades han 1903 till inspektör för trängen, men tog i februari 1906 fullständigt avsked från armén.

Ericson var mandatperioderna 1876–78 samt 1900–02 ledamot av andra kammaren (för valkretsen Mariestad, Skövde, Falköping). Han var ledamot av vägkommittén 1876 och av lantförsvarskommittén 1881–82 samt tillhörde länge Skaraborgs läns landsting. Som medlem från 1881 av Krigsvetenskapsakademien deltog han en tid i diskussionen kring frågan om arméns utbildning samt utgav 1885 ett från franskan översatt verk kallat Om marscher.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Karl Vilhelm Ericson, 1904–1926 ^(Not).