Från Rilpedia

Furstliga ätten Cantacuzino, ursprungligen grekisk-bysantinsk adelsätt (fanarioter), i numera kända urkunder belagd tidigast med riksfältherren hos kejsar Alexios I Komnenos, Johannes Kantkuzenos (omnämnd 1104-1108). Ättemedlemmar har varit östromerska kejsare, som Johannes V Palaiologos 1347-1354 och känd som en god historisk författare, samt hans son Matthaios Kantakuzenos. Även efter Konstantinopels fall 1453 och etableriongen av det Osmanska riket kom släkten Kantakuzenos att gälla för en av rikets allra yppersta ätter. På 1600-talet överflyttade flera ättmedlemmar till Valakiet och Moldova i nuvarande Rumänien, där de ägde ansenlig egendom. Här, liksom även i Grekland och Albanien m fl Balkanområden, var flera medlemmar av ätten Kantkuzenos hospodarer under den osmanska kejsaren.

Av senare framstående ättmedlemmar kan nämnas den internatioenellt ryktbare bakteriologen, professor Ioan Cantacuzino (1863-1934). Furstevärdigheten för hela släkten erkändes 19 januari 1865 av Ryssland. Tyskt erkännande härom meddelades av Tyska Adelsförbundets sektion för adelsrätt så sent som 10 oktober 1960. Den i Sverige boende grenen kan räkna en obruten ättledning från Demetrios Kantakuzenos, verksam i början av 1500-talet. Hans sonsons son Konstantinos Kantakuzenos (1592-1663) bosatte sig 1632 i Valakiet och blev stamfader för den rumänska huvudgrenen. Hans avkomling i tionde led var nedanstående furst Stefan Cantacuzino, som överflyttade till Sverige 1944.

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009)