Canned Heat

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Canned Heat, amerikanskt blues och boogierock-band bildat i Los Angeles, Kalifornien år 1965. Från och med oktober 2008 består gruppen av Dale Spalding (sång, gitarr, munspel), Adolfo "Fito" de la Parra (trummor), Greg Kage (bas) och Barry Levenson (gitarr). Under sommaren och hösten 2009 ingår dessutom sextio- och sjuttiotalsmedlemmarna Larry Taylor (bas, gitarr) och Harvey Mandel (gitarr) i gruppen med anledning av Woodstockfestivalens fyrtioårsjubileum.

Innehåll

Historia

1965-1970

Canned Heat bildades i Los Angeles 1965 av blueshistorikerna John Fahey, Mike Perlowin, Bob Hite och Alan Wilson. Fahey hoppade av i ett mycket tidigt skede, men i stället anslöt basisten Stuart Brotman, trummisen Keith Sawyer och gitarristen Ken "Kenny" Edwards. Gruppen höll sin första repetition den 19 november 1965. Det dröjde inte längre förrän Perlowin, Edwards och Sawyer sparkades för att ersättas av gitarristen Henry Vestine och trummisen Ron Holmes, som i sin tur snart ersattes av Frank Cook. Ken Edwards bildade kort därefter bandet Stone Poneys tillsammans med bland andra Linda Ronstadt. Med denna reviderade line up spelade Canned Heat in inspelningar av bluesstandards under år 1966. Detta material utgavs först flera år senare under titeln Vintage Heat. Hite sjöng och Wilson spelade gitarr och munspel.

Stuart Brotman lämnade gruppen vid årsskiftet 1966/67. Han ersattes under en kort period av Mark Andes (som senare dök upp i Spirit och Heart) innan Larry Taylor blev medlem i mars 1967. I november 1967 ersattes Frank Cook av Adolfo "Fito" de la Parra, som fortfarande drygt fyrtio år senare är medlem i gruppen. Frank Cook fortsatte i gruppen Pacific Gas and Electric. Han kallar sig numera Frank Clayman Cook och är verksam som psykolog i Los Angeles.

Gruppen släppte sitt första album Canned Heat tre veckor efter att de medverkat på Monterey Pop Festival. Det var dock med uppföljaren Boogie With Canned Heat från 1968 som gruppen slog igenom. De största hitsen från det albumet blev "On the Road Again" och "Amphetamine Annie". Detta album gjorde också gruppen populärt bland hippies. Senare samma år spelade gruppen in det experimentella dubbelalbumet Livin' the Blues, vilket inkluderade den stora hiten "Going up the Country" som Alan Wilson skapade med 1920-talsmusikern Henry Thomas "Bulldoze Blues" som förebild.

Albumet innehöll även den psykedeliska "Parthenogenesis" och en över fyrtio minuter lång "Refried Hockey Boogie" - en liveinspelning som fyllde hela den andra LP:n i albumet.

År 1969 medverkade de även på Woodstockfestivalen. Från början var Canned Heat ett renodlat bluesband, men gruppen började experimentera mer och mer, särskilt på albumet Hallelujah som många räknar som gruppens mest helgjutna. Låtar som "Time Was" och "Change My Ways" var ytterligare två mycket starka Alan Wilson-kompositioner, men någon riktig listframgång fick man aldrig med detta material. Någon större hit blev heller inte "Poor Moon", som spelades in vid samma tid. Alan Wilson var en aktiv ekolog och miljövän och detta budskap präglade inte bara "Poor Moon" utan hela det följande albumet Future Blues, som släpptes sommaren 1970. Albumet höll samma höga kvalitet som det föregående och denna gång lyckades man åter få en större hit, nämligen med en cover av Wilbert Harrisons "Let's Work Together". Efter inspelningen av Hallelujah började motsättningar uppstå inom gruppen, särskilt mellan basisten Larry Taylor och gitarristen Henry Vestine. Taylor hade svårt att acceptera Vestines drogkonsumtion, och sedan Vestine uppträtt drogpåverkad och svarat för ett svagt framträdande tvingades han lämna gruppen i augusti 1969. Michael Bloomfield erbjöds först att ta Vestines plats, men han tackade nej. Budet gick vidare till Harvey Mandel som inte var nödbedd. Bara några dagar efter gitarristbytet gjorde Canned Heat ett bejublat framträdande på Woodstockfestivalen.

1970-1980

Med samma sättning som på Woodstockfestivalen spelade Canned Heat i början av 1970 in albumet Live in Europe. De interna stridigheterna fortsatte dock, och på våren 1970 lämnade både Taylor och Mandel gruppen. De anslöt sig omgående till John Mayalls band för att spela in albumet USA Union (1970). Taylor har därefter återvänt till Canned Heat flera gånger, men har även spelat med Tom Waits och Kim Wilson. Harvey Mandel återupptog snart solokarriären på nytt. År 1972 utgav han albumet The Snake där både Larry Taylor och "Fito" de la Parra medverkade. I mitten av 1970-talet var han nära att bli rekryterad till Rolling Stones, men deras val föll till slut på Ron Wood.

Mandels och Taylors avhopp gjorde det möjligt för Henry Vestine att återvända till Canned Heat på våren 1970. Antonio De la Barreda, som Fito de la Parra kände sedan tiden i Mexiko, rekryterades samtidigt för att ersätta Taylor som basist. En stor uppgift väntade omgående för denna nya line up. I april och maj 1970, spelade Canned Heat in den klassiska dubbel-LP:n Hooker'n'Heat tillsammans med John Lee Hooker. Skivan - som kan betraktas som en av gruppens konstnärliga höjdpunkter - släpptes i januari 1971. Canned Heats främste låtskrivare och musikaliske ledargestalt Alan Wilson led periodvis av djupa depressioner, och under våren 1970 förvärrades hans tillstånd. Han försökte begå självmord vid två tillfällen och intogs på ett psykiatriskt sjukhus. Gruppen valde att spela in Hooker'n'Heat i en studio alldeles i närheten av sjukhuset, dit Wilson återvände efter varje avslutat inspelningspass. Under denna tid lämnade han gruppen, men han återkom efter två veckor.

På försommaren 1970 blev Wilson utskriven, varpå han flyttade in hos Bob Hite i Topanga Canyon. I låten "Human condition", inspelad i juli 1970, skildrade Wilson sina erfarenheter från mötena med en psykologisk terapeut. Den 29 augusti 1970 spelade Wilson med Canned Heat, varefter medlemmarna skildes åt för att förbereda sig några dagar inför en stundande längre Europaturné. Den 2 september hade man gjort upp att mötas vid flygplatsen i Los Angeles för att resa till Berlin i Tyskland. De övriga medlemmarna väntade på flygplatsen, men Wilson dök aldrig upp.

Ingen vet säkert vad Wilson gjorde under dessa dagar. Någon gång under den 2 september körde han sin van till Hites hus, i vars närhet han brukade campa och sova under bar himmel. Enligt polisrapporten påträffades han död i sin sovsäck klockan 10.30 på morgonen den 3 september. Rapporten uppger att en man vid namn Craig Hoppe gjorde upptäckten, men Canned Heats manager Skip Taylor hävdar att det var han. Någon fullständig klarhet kring vad som skedde uppnåddes aldrig.

Canned Heat fullföljde turnén, trots tragedin med Alan Wilson. Mot slutet av turnén förstärktes gruppen med gitarristen och sångaren Joel Scott Hill, som ingick som medlem under de följande två åren. Trots förlusten av Wilson fortsatte bandet att turnera, och 1971 spelade man in albumet Historical Figures and Ancient Heads, vilket innehöll gruppens sista stora hit "Rockin' with the King" på vilken albumet Little Richard medverkade. Det hektiska turnerandet och flera av medlemmarnas bruk av droger utsatta gruppen för svåra inre slitningar. I slutet av 1972 sparkades Joel Scott Hill och Antonio de la Barreda, varpå följde ytterligare en större reorganisering av gruppen. Hill hade då redan utgivit soloalbumet L.A. Getaway och han blev några år senare medlem av The Flying Burrito Brothers. Antonio "Tony" De la Barreda, som spelade med en rad bluesmusiker i Mexiko och USA, avled den 19 februari 2009.

I Canned Heat inkallades sångaren och gitarristen James Shane som ersättare för Hill samtidigt som Bob Hites yngre bror Richard Hite tog över som basist efter De la Bareda. Dessutom rekryterades pianisten Ed Beyer till denna version av gruppen, som brukar kallas "The New Age Band" efter titeln på albumet The New Age från 1973. På detta album tog de nya medlemmarna stor plats. Richard Hite skrev bland annat låten "Keep it Clean" medan James Shanes "Harley Davidson Blues" tillhörde de låtar som gruppen ofta framförde live långt in på 2000-talet. Shane komponerade även "Looking for my Rainbow", där Clara Ward medverkade kort före sin död.

Inspelningar från denna tid inkluderade även albumet Memphis Heat, som spelades in under två olika tillfällen 1972 respektive 1973 samt Gates on the Heat. Det förstnämnda var ett samarbete med Memphis Slim, det andra med Clarence "Gatemouth" Brown. År 1974 utgav Canned Heat dessutom albumet One More River to Cross, denna gång inte på Liberty utan på Atlantic.

Omkring 1976 upplöstes "The New Age Band", varvid Shane, Beyer och Vestine lämnade gruppen. De la Parra och bröderna Hite kallade in gitarristen och sångaren Mark Skyer, gitarristen Chris Morgan och pianisten Gene Taylor. Den sistnämnde lämnade dock bandet efter en kort tid före att senare spela med The Blasters och Fabulos Thunderbirds. Denna upplaga av Canned Heat brukar kallas "Human Condition line up", efter albumet Human condition, som spelades in 1977 och släpptes året därpå. Hösten 1978 gjorde denna sättning ett bejublat framträdande vid Tribal Stomp-festivalen i Berkeley, som arrangerades av Chet Helms. Som ersättare för Gene Taylor medverkade nu pianisten Ronnie Barron, vars soloalbum Blue Delicacies från denna tid producerades av Fito de la Parra och Larry Taylor. År 1979 sprack även denna version av Canned Heat, främst som en följd av motsättningar mellan bröderna Hite. Richard Hite, Chris Morgan och Mark Skyer lämnade alla bandet, som därmed endast bestod av Bob Hite och Fito de la Parra. Dessa båda gjorde en ny kraftsamling genom att rekrytera gitarrvirtuosen och bluesbegåvningen Michael Mann, känd under namnet "Hollywood Fats". Dessutom återvände Ronnie Barron samt Larry Taylor, som hoppat av nio år tidigare. Både Bob Hite och "Hollywood Fats" var rejält överviktiga och - med anspelning på filmen Blues Brothers - började de kalla sig "Burger Brothers", vilken blev benämningen på denna version av Canned Heat. Ronnie Barrons medverkan blev inte långvarig, varför i stället den blinde pianisten Jacob Astor "Jay" Spell (född den 22 december 1945) inkallades. En inspelning med denna sättning från Woodstockfestivalens tioårsjubileum 1979 utgavs 1995 under titeln In Concert. I början av 1980 gick "Burger Brothers" skilda vägar, varvid Mann och Taylor återvände till sitt gamla Hollywood Fats Band. Michael Mann ersatte i mitten av 1980-talet Dave Alvin i The Blasters, men han dog redan vid 32 års ålder 1986 till följd av en överdos.

1980-1990

Canned Heat fortsatte med Mike Halby som ny frontman bredvid Bob Hite. Ernie Rodriguez tog över som basist och dessutom återvände Henry Vestine. Trots att gruppens popularitet åter började öka var medlemmarna, och särskilt Bob Hite, märkta av motgångarna under 1970-talet. Ständiga medlemsbyten, motsättningar, ekonomiska svårigheter och problem med skivkontrakt hade tagit på krafterna. Hite föll djupare ned i beroendet av droger och alkohol. I början av april 1981 överdoserade Hite heroin och kokain under en konsert på Palomino Club i Los Angeles. Han var vid sin bortgång 36 år gammal.

Trots ännu en tragedi genomförde Canned Heat på hösten 1981 en längre turné i Australien, nu förstärkta med Ricky "Cherry Red" Kellogg på munspel och Walter Trout som ersatte Henry Vestine. Oenighet om musikalisk inriktning samt problem med ekonomi och med ledningen av bandet gjorde till sist att Fito de la Parra omkring 1984 sparkade Trout, Halby, Rodriquez och Kellogg. Henry Vestine och Larry Taylor slöt fred 15 år efter sin beryktade konflikt 1969. Tillsammans med de la Parra och den nye frontmannen James Thornbury (James T) bildade de en ny version av det klassiska bandet, vilken 1985 genomförde en turné för att fira Canned Heats tjugoårsjubileum. Även Ronnie Barron ingick i mitten av 1980-talet i gruppen på nytt. På John Lee Hookers album The Healer bidrog Canned Heat med en låt, där dock Charlie Musselwhite tillfälligt ersatte Thornbury på munspel. Sämjan mellan Taylor och Vestine varade inte länge, utan vid årsskiftet 1987/88 ersattes Vestine av Junior Watson. De la Parra, Taylor, Thornbury och Watson utgav 1988 albumet Reheated, som ansågs vara gruppens bästa sedan början på 1970-talet. Bland låtarna kan nämnas en cover på Tom Waits "Gunstreet Girl".

1990-

Denna version av Canned Heat höll ihop till början av 1990-talet. Junior Watson hoppade av och ersattes med gruppens första och hittills enda kvinnliga medlem, Becky "Litte Bit Wild" Barksdale. Hon hoppade i sin tur av 1993 och vid samma tid gick Taylor och de la Parra skilda vägar efter en konflikt. De la Parra, Thornbury och den nye basisten Ron Shumake fick sällskap av Harvey Mandel, som alltså återvände som medlem efter 23 år utanför bandet. Mandel ersattes dock snart av Junior Watson, som gjorde comeback i gruppen. I mitten av 1990-talet skedde sedan nya medlemsbyten. Basisten Shumake ersattes av Mark Goldberg, som i sin tur följdes av Greg Kage. Henry Vestine återvände ännu en gång, men Watson kvarstod samtidigt. Efter tio år som frontfigur lämnade James T. gruppen för att gifta sig och flytta till Australien. En ersättare hittade de la Parra i Robert Lucas .

Henry Vestines hälsa sviktade betänkligt i mitten av 1990-talet, men han fortsatte enträget att turnera med bandet. I oktober 1997 hade Canned Heat just slutfört en turné när Vestine påträffades död på ett hotellrum i Paris. I mars samma år hade Ronnie Barron gått bort. För att hedra Vestine spelade de la Parra, Lucas, Watson och Kage in albumet Blues Band, där även Larry Taylor medverkade.

År 1998 bestod Canned Heat av Lucas, de la Parra, Kage och Larry Taylor, som nu spelade elgitarr i stället för bas. Året därpå turnerade de la Parra, Lucas och Kage med Harvey Mandel och gitarristen Paul Bryant. Man spelade även in studioalbumet Boogie 2000, där man fick en mindre hit med en cover på Fats Dominos "Wait and See". Vid millennieskiftet lämnade Lucas, Bryant och Mandel gruppen. De la Parra och Kage kallade in Dallas Hodge, Stanley Behrens och John Paulus, vilka 2003 släppte albumet Friends in the Can. I början av 2005 lämnade Paulus gruppen och han ersattes tillfälligt av Don Preston. Med denna sättning genomförde man en turné, bland annat till Sverige, för att fira Canned Heats fyrtioårsjubileum. Från hösten 2005 har Barry Levenson varit gruppens gitarrist. I slutet av 2005 lämnade Hodge och Behrens bandet, i stället återvände Robert Lucas. Från slutet av 2005 till hösten 2008 bestod Canned Heat således av Fito de la Parra, Robert Lucas, Greg Kage och Barry Levenson. Under några konserter sommaren 2007 medverkade den 65-årige Larry Taylor och den 62-årige Harvey Mandel. Vid gruppens framträdande på Broadbeach Blues Festival i Australien i maj 2007 ingick tillfälligt James Thornbury. Pianisten och sångaren Jay Spell, som var medlem i bandet åren kring 1980, medverkade återigen på gruppens Christmas album, som utgavs i september 2007. Fito de la Parra, som oavbrutet varit medlem i gruppen under fyrtio år, ersattes under Europaturnéerna på våren och hösten 2007 av Steve Kid, som tidigare har spelat med Robert Lucas och Barry Levenson. I början av oktober 2008 lämnade Robert Lucas gruppen för andra gången. Han ersattes av sångaren, gitarristen och munspelaren Dale Spalding. Tillsammans med de la Parra, Kage och Barry Levenson ingår således Spalding i Canned Heat från och med hösten 2008. Robert Lucas hade planerat att återuppta sin solokarriär, men han avled - endast 46 år gammal - av en överdos i Long Beach den 23 november 2008.

Tillsammans med musiker som Paul Butterfield, Mike Bloomfield och John Mayall gjorde Canned Heat under 1960-talets andra halva den traditionella bluesen tillgänglig även för en yngre vit publik. Flera av medlemmarna var själva blueshistoriker och skivsamlare, vilket förklarar deras stora intresse för John Lee Hooker, Memphis Slim och Albert Collins. Under storhetstiden förknippades Canned Heat i hög grad med frontfigurerna Alan Wilson och Bob Hite. Efter deras bortgång har gruppen fortsatt att utvecklas. Som framgår ovan har en lång rad bluesmusiker antingen skolats inom Canned Heat eller medverkat i gruppen under kortare eller längre perioder.

Under sommaren och hösten 2009 ingår återigen originalbasisten Larry Taylor och sextiotalsgitarristen Harvey Mandel i Canned Heat tillsammas med Fito de la Parra, Greg Kage, Dale Spalding och Barry Levenson. Gruppen planerar att turnera i både USA och Europa, bland annat under projektnamnet "Heroes of Woodstock", där flera andra band från samma Woodstockepoken ingår, till exempel Big Brother & The Holding Company, Melanie, Ten Years After, Jefferson Starship och Country Joe MacDonald.

Diskografi

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Canned_Heat"
Personliga verktyg