Från Rilpedia

Robert Thomas "Butch" Goring, född den 2 oktober 1949 i staden St. Boniface i Kanada, är en före detta professionell ishockeyspelare.

Goring debuterade i NHL med Los Angeles Kings säsongen 1969-70. De första två säsongerna spelade han dock mest i farmarlaget. Det var först säsongen 1971-72 som han blev ordinarie i Kings, och han gjorde då 50 poäng på 74 matcher. Goring skulle göra ytterligare åtta säsonger i Kings, där han blev känd som en defensivt duktig forward som också bidrog mycket offensivt. Han gjorde bland annat 30 mål eller mer fyra säsonger på raken, och snittade omkring en poäng per match under sina år i Kings.

Inför slutspelet 1980 blev Goring bortbytt till New York Islanders. Islanders hade under några år varit NHL:s bästa lag, men misslyckats med att vinna Stanley Cup. Den 31-årige Goring skulle bidra med rutin och offensiv i andrakedjan. Detta lyckades han med; på 21 slutspelsmatcher gjorde han 19 poäng, och bidrog kraftigt till att Islanders vann sin första Stanley Cup.

Säsongen efter gjorde Goring 60 poäng på 78 matcher i grundserien. I slutspelet gjorde han 10 mål och 10 assist på 20 matcher. Islanders vann återigen Stanley Cup, och Butch Goring fick ta emot Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulle spelare.

De följande säsongerna minskade Gorings poängproduktion i grundserien. Han fortsatte dock att vara en stabil spelare i Islanders, och var med och vann ytterligare två Stanley Cup-titlar 1982 och 1983. Säsongen 1984-85 delade han mellan Islanders och Boston Bruins, innan han slutade som NHL-spelare. Hans sista ishockeymatcher på professionell nivå var tio matcher i AHL-laget Nova-Scotia Oilers 1986-87. Han arbetade sedan som tränare, bland annat som huvudtränare i Islanders 1999-2001.

Butch Goring vann som spelare också Lady Byng Memorial Trophy (för gentlemannamässighet och hög spelstandard) och Bill Masterton Memorial Trophy (för sportmansskap och hängivenhet till ishockeyn) 1978.