Från Rilpedia

Den på kyrkslaviska avfattade äldre bulgariska litteraturen upplevde en guldålder redan på 900-talet, under det sedan 865 grekiskt-ortodoxa första bulgariska riket, och fick under det andra riket ett nytt uppsving med kulmen på 1300-talet före den turkiska erövringen 1396. Den litterära verksamheten under dessa skeden var knuten till kyrkan och inriktad på översättning från den bysantinska litteraturens kyrkligt-religiösa genrer, men inrymde också gängse medeltida underhållningslitteratur som Troja- och Alexanderromanerna och andra mer världsligt betonade verk efter bysantinska förebilder. Inslagen av originellt författarskap var få men vittnade om en tidigt vunnen självständighet.

Under det turkiska herraväldet förbyttes en löftesrik litterär utveckling i en stagnation som varade ända till slutet av 1700-talet. Därefter följde, fram till befrielsen 1878, den epok som är känd som den bulgariska renässansen (vizrazjdane). Det som utlöste den nationella pånyttfödelsen var Athos-munken Paisij Chilendarskis i avskrifter spridda "Slavisk-bulgarisk historia" (1762; tryckt först 1844). I detta verk, som väckte det stolta förflutna till liv och manade till nationell självtillit och vaktslående om bulgariskt språk och egenart, fanns inskrivet ett bildningsprogram, som under den följande tiden kom att förverkligas i form av skolor, lässtugor, publicistisk verksamhet, folkloristiskt insamlingsarbete m.m. både inom och utom landet. Detta jämte den politiska kampen beredde nationen för frigörelsen.

Som ett led i denna utveckling lades kring mitten av 1800-talet grunden också till den moderna skönlitteraturen med den talade nybulgariskan som språklig grund. Det ryska inflytandet var nu som senare tydligt. En viktig inspirations- och stoffkälla var också den muntligt traderade folkliga diktningen, framför allt de episka partisansångerna, vilkas hjältar (chajduti) framstod som symboler för den nationella frihetskampen. Som den nybulgariska litteraturens portalfigurer decennierna före befrielsen står inom poesin Petko Slavejkov, inom prosan Vasil Drumev och Ljuben Karavelov. Epokens bestående litterära monument är emellertid revolutionären Christo Botevs lyrik. Vid den här tiden stod också den bulgariska teaterns vagga, och det första betydande dramat skrevs av Vasil Drumev.

Efter befrielsen 1878 framträdde en ny generation med Ivan Vazov som ledande namn lång tid framåt inom både prosa, poesi och drama. Internationellt uppmärksammad blev hans historiska roman "Under oket" (1889) med ämne från aprilupproret 1876 och betraktad som ett bulgariskt nationalepos. Även Vazovs poesi faller huvudsakligen under det fria Bulgariens första decennier. Men brytningstiden domineras av en samhällstillvänd prosa med olika förtecken: patriotiskt-kritiska hos Vazov; satiriskt-humoristiska hos Aleko Konstantinov i klassikern "Baj Ganju" (1893); naturalistiskt-moraliska hos Georgi Stamatov, vars författarskap sträcker sig en bra bit in i nästa sekel. Detsamma gäller Anton Strasjimirov, som bl.a. anknöt till en sedan 1880-talet livskraftig folklivsskildrande linje i bulgarisk prosa, men som också skänkte den bulgariska scenen klassiska verk.

Samtidigt som 1800-talets nationella bildningssträvanden nådde högt ställda mål (universitet 1888, nationalbibliotek och nationalteater 1907) började litteraturen orientera sig mot samtida europeiska idéer och strömningar. I spetsen för denna utveckling gick den inflytelserike kritikern Kristjo Kristev och den krets av diktare han samlade kring tidskriften Misil. Främst bland dem stod Pentjo Slavejkov och Pejo Javorov, som förde upp den bulgariska poesin till en hög nivå. Det var också främst inom poesin som den nya internationella orienteringen fick fäste. Framhållas bör symbolismens starka ställning från 1905 och framåt med Javorov som nestor och Teodor Trajanov, Dimtjo Debeljanov och Nikolaj Liliev som betydande företrädare. Rötter i symbolismen hade också de poeter som under den oroliga förra hälften av 1920-talet gav uttryck åt ett radikalt socialt och politiskt patos; främst hos Geo Milev och Christo Smirnenski tillkommer starka influenser från tysk expressionism och rysk futurism. Mera obundna av estetiska och politiska program var Kiril Christov och under senare delen av mellankrigstiden Elisaveta Bagrjana och Atanas Daltjev. En särställning intar Nikola Vaptsarov (avrättad 1942), med sin Majakovskij-inspirerade revolutionära poesi. Prosan fortsatte att i positiv mening vara företrädesvis nationellt och regionalt förankrad, med Elin Pelin och Jordan Jovkov som mellankrigstidens främsta namn. Teaterns snabba frammarsch lockade flera författare att pröva sig inom dramat; den största sceniska framgången hade under mellankrigstiden Stefan Kostovs komedier.

Den bulgariska folkrepublikens första decennium präglades av en doktrinärt tillämpad socialistisk realism. Ett betydande verk från denna period var emellertid Dimitir Dimovs roman "Tobak" (1951). Dessutom lockades flera författare till den mindre kontroversiella historiska romanen, som med Dimitir Talev, Emilijan Stanev, Anton Dontjev m.fl. blivit en framgångsrik genre i bulgarisk efterkrigsprosa. I det friare klimatet efter 1956 har efterhand utvecklats en betydande både tematisk och genremässig bredd med Ljubomir Levtjev och Blaga Dimitrova inom poesin, Nikolaj Chajtov och Jordan Raditjkov inom prosan som de internationellt mest kända namnen. Raditjkov har också gjort sig känd som dramatiker med egenartade satirer och dominerar tillsammans med Stanislav Stratiev denna form. ^[1]

Referenser

Denna artikel är en sammanfattning från Nationalencyklopedin

Fotnoter

1. ↑ Nationalencyklopedin: Bulgarien 4/10 2007 - Arne Hult, Bengt A. Lundberg