Brittisk brutalism
Från Rilpedia
Brutalism var en av mest uttrycksfulla och kontroversiella arkitektoniska stilarna under efterkrigstiden. Framförallt i Storbritannien vann brutalismen stort inflytande. Brutalismen växte fram under 1950-talet med pionjärer som Alison och Peter Smithson och kom att bli populär i Storbritannien under speciellt 1960-talet genom arkitekter som Rodney Gordon, Ernő Goldfinger och Owen Luder. En rad uppmärksammade byggnader uppfördes som Trinity Square, St. Peter's Seminary och Robin Hood Gardens. Byggnaderna har gått olika öden till möte; många har rivits efter folkligt missnöje medan andra kulturminnesmärkts som omistliga.
Innehåll |
Brutalism
Brutalism eller nybrutalism är ett begrepp inom arkitekturteorin som myntades i England 1954 som en beskrivning av bland annat av Le Corbusiers sena arkitektur och de britters verk som influerades av honom. Typiskt är användande av rå betong och att låta tekniska och funktionella detaljer utgöra arkitektoniska motiv. Benämningen applicerades på en stil som uppkom i England under 50-talets början med bland andra paret Alison och Peter Smithson som förgrundsgestalter. Ursprungligen hade idéerna bakom mera med förhållningssättet till byggnadsuppgiften, brukarna och samhället att göra än med estetiska och tekniska aspekter.[1]
Efter andra världskriget blev modernism populär i Storbritannien som försökte återuppbygga landet efter påfrestningarna och förstörelsen under andra världskriget. Men den klassiska modernismen från förkrigsåren kom aldrig att dominera; i stället sneglade många arkitekter i Storbritannien på den mer försiktiga, svenska sociala moderna byggnadskonsten. Men Alison och Peter Smithson nöjde sig inte med det, och inte heller med de kopior av den tidiga modernismen som dök upp i början av 1950-talet. De sökte sig i stället mot en mer rigid och formell arkitektur präglad av att byggnadskonstruktionen lämnades naken; strukturen och ventilation doldes inte utan lyftes fram.[1]
Reynar Banham som myntade begreppet "the New Brutalism" sammanfattade brutalismen som en rörelse som make the whole conception of the building plain and comprehensible. No mystery, no romanticism, no obscurities about function and circulation. Inget skulle döljas, och byggnaden skulle vara ärlig i den meningen. En annan aspekt som Banham finner i flera tidiga brutalistiska byggnader är formella planer och användandet av klassiska gestaltningsprinciper. Han noterar hur Rudolf Wittkowers bok Architectural principles in the age of humanism, som utkom 1949, påverkade många av tidens unga arkitekter.[1]
Medan Le Corbusiers byggnader i det soliga Frankrike berömdes för sin skönhet växte kritiken mot den brittiska brutalismen. Kritiken bottnar i flera saker, dels att byggnaderna inte ansågs åldras vackert i det brittiska klimatet, att byggnaderna som ofta var offentligt finansierade bostadsprojekt (som Robin Hood Gardens) förknippades med ökande sociala problem och också en växande kritik mot den moderna arkitekturen ur vilken brutalismen framstod som den mest okänsliga.[1]
Arkitekterna
Owen Luder
Owen Luder är en brittisk arkitekt född 1928. Under 1960- och 1970-talet ritade han en rad kontroversiella brutalistiska betongbyggnader i Storbritannien. Han var också under en period ordförande i det brittiska arkitektförbundet. Hans mest kända verk är shoppingcentret Tricorn Centre i Portsmouth, Derwent Tower och Trinity Square car park i Gateshead. Av dem finns bara det rivningshotade Derwent Tower kvar, de andra har rivits. Luders byggnader misslyckades med att vinna folklig popularitet och de har fått utstå hård kritik och många har rivits. Samtidigt har rivningarna av byggnader fått utstå kritik och försvarats. Luden själv har motsatt sig alla rivningar. Några av hans byggnader har också fått en kulturhistorisk klassning som värdefulla, bland annat hans kontroversiella Eros House i Catford, i Lewisham i södra London. I många av projekten arbetade Luder tillsammans med Rodney Gordon (född 1933, död 2008), bland annat med Tricorn Centre och Trinity Square. Liksom Luder hade Gordon en förkärlek för skulpturala betongbyggnader och hans byggnader beskrev som "dramatiska, skulpturala och enorma" samt som "futuristiska".[2]
Ernő Goldfinger
Ernő Goldfinger (11 november 1902 -15 november 1987), var en ungersk arkitekt och möbeldesigner, främst verksam i Storbritannien. År 1921 flydde han till Frankrike, där mötte han inflytelserika arkitekter som Le Corbusier, Auguste Perret och Ludwig Mies van der Rohe. År 1934 flyttade Goldfinger till London. Efter kriget var efterfrågan på bostäder enorm och Goldfinger kom att bli en av nyckelpersonerna i utformandet av stora bostadsprojekt främst i Londonregionen. Goldfinger hämtade bland annat inspiration från Le Corbusiers Unité d'Habitation. Författaren Ian Fleming hämtade namnet Goldfinger till en av sina karaktärer, som en protest mot att Ernő Goldfinger projekterat ett hus, vars utseende Fleming inte tyckte om.[3]
Alison och Peter Smithson
Alison Smithson (22 juni 1928 - 14 augusti 1993) och Peter Smithson (18 september 1923 - 3 mars 2003) var en brittisk arkitektduo. Paret träffades under arkitektstudierna vid universitetet i Durham (1939-1942) och grundade 1950 arkitektkontoret APS (Alison and Peter Smithson) i London efter att ha gift sig året innan. Parets första, och mest uppmärksammade projekt, var uppdraget att rita en ny skola i Hunstanton, Norfolk. I samband med detta knöt de kontakter med beslutsfattare inom den offentliga sektorn och utvecklade en egenartad stil som brukar tillskrivas brutalismen. Smithsons var utpräglade visionärer och bidrog till det paradigmskifte som skedde inom arkitekturen under 1960-talet till strukturalism och senare till postmodernismen. Få av deras verk uppfördes.
Kommunala arkitekter
Ett flertal av byggnaderna uppfördes av kommunala arkitektkontor, bland annat Pimlico School och Alexander Road. Och Rodney Gordon inledde sin arkitektkarriär på ett kommunalt arkitektkontor i London.
Byggnaderna
Brittisk klassning
Storbritannien har en tredelad skala för att klassificera kulturhistoriskt viktiga byggnader. I England klassificeras värdefulla byggnader från Grade I till Grade II.
- Grade I: Byggnader av enastående historiskt och kulturellt värde. Exempel: Buckingham Palace och Royal Albert Hall.
- Grade II*: Speciellt betydelsefull byggnad av mer än lokalt intresse. Exempel: Trellick Tower och Stockport town hall
- Grade II:Byggnader av speciellt arkitektoniskt eller historiskt värde. Exempel: University of Birmingham
Skottland har ett motsvarande system, där skalan går från Kategori:A till Kategori:C. St. Peter's Seminary som ligger i Skottland har märkningen A, vilket alltså motsvarar Grade 1 för en engelsk byggnad.
Trinity Square car park
Trinity Square car park var ett parkeringshus i Gateshead i nordöstra England ritat av Owen Luder som invigdes 1969. Byggnaden var en utpräglat brutalistisk byggnad uppförd i betong. Byggnaden dominerade stadsbilden i Gateshead som ligger vid floden Tyne. Parkeringshusets berömmelse kommer av att två nyckelscener i engelska succéfilmen Get Carter spelades in i parkeringshuset. Resten av filmen spelades huvudsakligen in i den betydligt större grannstaden på andra sidan Tyne, Newcastle upon Tyne. Parkeringshuset hörde till shoppingcentret Trinity Square som liksom parkeringshuset började rivas 2009.[4][5]
- Status i dag: Under rivning.
- Skyddsklass: Ingen
Galleri
Pimlico School
Pimlico School var en brutalistisk skolbyggnad i London uppförd 1967-70 ritad av John Bancrof på det kommunala arkitektkontoret i London. Skolan var en utpräglad brutalistisk byggnad i rå betong och med stora glasytor. Byggnaden var redan från början kontroversiell, även om den har fått en hög status i arkitektkretsar. Tekniskt sett har den inte fungerat bra, de stora fönstren och betongväggar har gjort skolan kall under vintrarna och väldigt varm under sommartid.[6][7]
- Status i dag: Under rivning/total ombyggnad
- Skyddsklass: Ingen
Galleri
Pimlico school2.jpg
|
Robin Hood Gardens
Området, som omfattar 213 lägenheter i 1-2 plan, ritades av arkitektduon Alison och Peter Smithson i mitten av 1960-talet och stod färdigt 1972 och byggdes på initiativ av den lokala allmännyttan. Bostadshusen, uppförda i betong i en rå, brutalistisk stil, var utformade med lägenheter som placerades utefter gångstråksdäck som upphöjda "gator". Konceptet hade delvis använts i Le Corbusiers Unité d'Habitation, men i Robin Hood Gardens var "gatorna" delvis utomhus. Det fuktiga och kalla klimatet i London, tillsammans med en hög kriminalitet i området, gjorde snabbt dessa passager till mörka, ogästvänliga och ökända stråk. Dessutom var byggkvaliteten undermålig och arkitekterna fick kritik för dåliga planlösningar i lägenheterna.
- Status i dag: I bruk, upprustat.
- Skyddsklassning: Ingen.
Galleri
Alexandra Road
Alexandra Road är ett brutalistiskt bostadsområde i Camden i London uppfört 1977 av arkitekt Neave Brown och Camdens kommunala arkitektkontor. Byggnaden är skapad i form av en fyra våningar hög terrassbyggnad i två parallella byggnader. Byggnaden har fönstren och terrasserna åt den ena sidan, då tomten på andra sidan vetter mot en av de tre järnvägslinjerna som korsar Camden.[8]
- Status i dag: I bruk.
- Skyddsklassning: Grade II
Galleri
Trellick Tower
Trellick Tower är ett 31 våningar högt bostadshus i västra London. Byggnaden uppfördes av den kommunala allmännyttan mellan 1968 och 1972 för att erbjuda mindre bemedlade familjer goda bostäder. Huset ritades av arkitekten Ernő Goldfinger i en karakteristisk, brutalistisk betongarkitektur, vilket tillsammans med den enorma skalan i förhållande till sin omgivning har gjort byggnaden till ett landmärke. Till skillnad från Le Corbusiers Unité d'Habitation innehåller Trellick Tower uteslutande bostäder och har, i stället för Le Corbusiers inomhusgator, den huvudsakliga kommunikationen i ett separat hisstorn. Detta torn förbinds med bostadshuset på var tredje våning via gångbroar och ger byggnaden dess karakteristiska utseende. I Londons East End finns ett likadant torn från samma år, Balfron Tower, där arkitekten Goldfinger själv bodde under många år.[3]
- Status i dag: I bruk.
- Skyddsklassning: Grade II*
Galleri
TrellickTower3.jpg
|
Barbican
Barbican Estate är ett stort bostadsområde nära City of London och East End som förrutom bostäder innehåller en rad museum och kulturinstitutioner, bland annat Londons stadsmuseum och Barbican Arts Centre som tillsammans med andra institutioner formar Barbican Centre. Området byggdes mellan 1965 och 1976 på en 140 000 kvm stort tomtområde som hade förstörts under andra världskriget. Arkitekter var Chamberlin, Powell and Bon. Området består av 13 bostadshus grupperade en grön gård och den lilla sjö som finns i området. Bostadshusen reser sig 7 våningar över områdets system av gångvägar som befinner sig över gatunivån och gården och som förbinder de olika husen med varandra. Området har också tre höga bostadstorn med 42 våningar som reser 123 meter upp. Till skillnad från många andra storstilade efterkrigskomplex är Barbican ett eftertraktat område.[9][10][11][12]
- Status i dag: I bruk.
- Skyddsklass: Grade II
Galleri
- Status i dag: I bruk.
St. Peter's Seminary
S:t Peters seminarium är en ett katolskt prästseminarium norr om Cardross i Skottland ritad av arkitektfirman Gillespie, Kidd and Coia. Byggnaden har av den internationella arkitektorganisationen DOCOMOMO som arbetar med att bevara modern arkitektur beskrivits som "en modern byggnad av betydelse för världen". Byggnaden har den högsta skyddsklassen i Storbritannien, vilket inte hindrar att byggnaden för närvarande är en ruin. Byggnaden bär tydliga influenser av Le Corbusier som var modern i Skottland på 1960-talet. När byggnaden var färdig 1966 var dess syfte redan föråldrat, katolska kyrkan hade bestämt att prästerna skulle utbildas i samhället snarare än i avlägsna seminarier samtidigt som tillströmningen av blivande präster minskade snabbt. Seminariet stängdes 1980 och blev ett rehabiliteringscenter för missbrukare innan det övergavs i mitten på 1980-talet.[13]
- Status i dag: Ruin.
- Skyddsklassning: Category A.
Galleri
Sen brutalism
Brutalismen var som starkast under 1960- och 1970-talet men mot slutet av 70-talet började kritiken att växa mot arkitekturen, och också mot att den sågs som dåligt anpassat för klimatet i det fuktiga Nordvästeuropa och i synnerhet de brittiska öarna. Trots den växande kritiken uppfördes ett antal uppmärksammade byggnader även under slutet av 1970-talet och brutalismen har aldrig dött ut helt och i andra delar av världen (bland annat Brasilien) är brutalismen fortfarande stor. Även Alexandra Road som nämns ovan är ett sent exempel på brutalismen.[1]
Galleri
Queen Annes Gate, London 1976 |
Royal National Theatre, 1976-77 |
NatWest Tower Birmingham, 1973-76 |
Bibliotek i Birmingham, 1974 |
Se även
Huvudartikeln:
Arkitekter:
Byggnader:
Le Corbusier
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Brittisk brutalism
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 ”A Human Modernism”. http://www.open2.net/modernity/4_15.htm. Läst 15 januari 2009.
- ↑ Croft, Catherine. "Obituary: Rodney Gordon". The Guardian.
- ↑ 3,0 3,1 ”Bowlingen till Sverige”. http://www.designmuseum.org/design/erno-goldfinger. Läst 18 januari 2009.
- ↑ ”Trinity Square”. http://www.gateshead.gov.uk/Building%20and%20Development/Regeneration/TownCentre/Trinity%20Square/Trinity%20Square.aspx. Läst 15 januari 2009.
- ↑ Get Carter (film), Mike Hodges, MGM 1971
- ↑ ”The Building”. http://www.pimlicoacademy.org/content/1/26/the-building.html. Läst 18 januari 2009.
- ↑ ”Pimlico School: Brutalist Building Goes Bye-Bye”. http://londonist.com/2006/07/pimlico_school.php. Läst 18 januari 2009.
- ↑ ”Alexandra Road”. http://housingprototypes.org/project?File_No=ENG001. Läst 18 januari 2009.
- ↑ ”History of the Barbican Estate”. City of London. http://www.cityoflondon.gov.uk/Corporation/our_services/barbican_estate/history.htm. Läst 2009-01-16.
- ↑ ”Lauderdale Tower”. Emporis Buildings. http://www.emporis.com/en/wm/bu/?id=110660. Läst 2009-01-16.
- ↑ ”Lauderdale Tower”. Emporis Buildings. http://www.emporis.com/en/wm/bu/?id=110660. Läst 2009-01-16.
- ↑ ”Cromwell Tower”. Emporis Buildings. http://www.emporis.com/en/wm/bu/?id=110659. Läst 2009-01-16.
- ↑ Scotland on Sunday
|